I november 2001 träffade frilandsjournalisten Bo-Conny Oljefjärd Gillis Perzon för en intervju. Oljefjärd är en av de få som fått förmånen att samtala med Gillis.

 

Jag sitter med en kopp kaffe på ett Kungsholmsfik och väntar. Vi har bestämt att träffas klockan två och nu är den halv tre. Funderar på hur länge jag ska vänta. Försöker ringa men får bara ”numret kan inte nås för närvarande…” i örat.

Då kommer han instörtande. Stannar ett par meter innanför dörren, ser sig om innan han får syn på mig. Nickar och ropar ”Latte!”, drar ut en stol och sätter sig vid bordet.

– Jag klarar inte den här stan. 40 minuter från Söder. Man blir galen. Jalle sitter i bilen och väntar och jag måste vara på Arlanda om en och en halv timme. Undrar om jag ska säga åt Jalle att köra upp till Kista och vänta på mig där. Det måste vara smidigare att ta tricken dit så vi inte blir sittande vid Haga norra…

– Hinner du med några frågor, undrar jag försynt.

– Shoot man, shoot, svarar Gillis Perzon med ett leende.

 

Hur ser du på konsten?

Ser och ser…? Konsten har bara en uppgift, och det är att vara konstig. Ju konstigare desto bättre.

Kan du utveckla det?

Nej.

Vilken konstnär beundrar du mest?

Förutom jag själv är det väl Andy och i viss mån Christie.

I Sverige?

Tycker det står rätt still. Visst, Ernst och Danne försöker, men jag tycker att de trampar luft. Den som sticker ut är ju Wilks. Hela karln är som ett underligt konstverk. Han är faktiskt bra. Sen finns det en intressant gubbe nere i Jönköpingstrakten. Calle Örnemark. Du vet, han som höll på med ena jävla schabrak i trä på sjuttitalet. Sålde till Holland, Australien och gud vet var? Problemet med dom grejerna är att de ruttnar. Rent livsfarligt. Men i alla fall, nu målar han stora målningar istället. Grejen är att de inte ruttnar. Trots att han enligt uppgift gräver ner målningarna i nån åker och låter dom ”mogna” nåt år. Intressant.

Installationer. Faller de dig på läppen?

Jag älskar installationer. Jag sa ju det. Wilks, han ÄR en installation. Christies fantastiska draperingar är väl installationer om nåt. Däremot har jag svårt för såna här sökta installationer, typ fyra projektorer som står och strålar i varsitt hörn i nåt rum på nåt museum i nån sketen håla nånstans. Och ingen vågar ta bort skiten, för alla tror att det är konst. Det påminner mig om när Jalle sprang rakt in i en stor svintoboll som hängde och slängde från taket i nåt galleri. Trodde galleristen skulle smälla av. Högröd i ansiktet försökte hon rätta till svintobollen. Precis som om nån skulle se skillnad på före och efter Jalle.

Men du sa att ju konstigare konst desto mer konst?

Är svinto konst?

Ja, Gillis, var går gränsen konst – inte konst?

Vid Södertälje ungefär, skulle jag tro. Bilköerna i Södertälje kan man väl beteckna som ena jätteinstallationer. Ibland står det så still så Christie skulle kunna drapera in hela kön och hinna med att göra en långfilm om projektet utan att man skulle märka det.

Det vore konst det. En bilkö i sig är ju inte nåt vidare konstverk. Och vem skulle ha plats till den installationen. Men å andra sidan får man ju inte plats med riksdagshuset i Berlin heller. Naturen i sig är stor konst medan en massa skit som hänger på gallerierna på Hornsgatan inte är konst. Ibland undrar man verkligen. Bara för att man gått en kvällskurs i oljemåleri behöver man ju faktiskt inte vara konstnär. Och kluddet man gör behöver ju inte var konst. Och ibland kan ju ett klet från en treåring vara konst. Eller hur? Konstigare än så är det inte.

Hur gick din egen utställning, Gillis Perzons Projekt?

Gick? Den har inte gått nånstans. Projektet pågår hela tiden. Det är ett föränderligt konstverk i tiden. Om du syftar på grejen i Gamla stan kan jag bara säga att det var succé. Naturligtvis! Vad trodde du? Inte lika bra som i Budapest eller Venedig kanske, men Stockholm är ju en liten ankdamm. Och det är ju inte här man slår på stora trumman. Stockholm är för litet och stockholmarna är inte mogna än. Om de nån gång bli det? Jag tycker bara att det är ängsligt. Alla är rädda för att inte vara rätt. Eller göra rätt. Eller tycka rätt. Funderar på om inte nästa fas ska heta ”Rätt fram med Gillis”?

Går projektet in i en ny fas nu?

Som jag sa: det är ett föränderligt projekt i tiden.

Vi blir avbrutna av en upprörd Jalle som letat sig in på konditoriet, med en lapplisa hängande på ryggen.

– Gillis, vi måste dra, hon börjar bli rätt jobbig, säger en frustrerad Jalle.

– Ursäkta, men vi måste sticka, säger Gillis, jag tar latten på vägen. Är i stan om ett par veckor, ring mig då så kan vi fortsätta…

Medan jag hör bilen rivstarta börjar jag fundera på nästa intervju. Tror jag ska känna honom på pulsen vad det gäller design.

 

Bo-Conny Oljefjärd, frilansjournalist, Stockholm i november