“The Main Mission is to search for the Eternal Glow”

 

När jag efter drygt tre timmar nådde botten på canyonen blev himlen plötsligt alldeles svart. Det var som molnen delade sig och högt där uppe sken ett konstant turkos ljus. Som från en väldigt stark stjärna. Ja, ljuset var så starkt att det bländade mig och jag var för ett kort ögonblick tvungen att blunda. När jag sedan öppnade ögonen var ljuset borta och himlen var åter klarblå. Allt var som vanligt. Bara det att jag hörde ett svagt, liksom knarrande ljud. Ljudet blev starkare och starkare. Det kom bortifrån dalgången. Det blev tydligare och tydligare och till slut identifierade jag det som ljudet av en moped. En King. Mycket riktigt, plötsligt uppenbarade sig en figur, sittande på en moped av märket King. Mannen, för det var en man, bar fjäderskrud och var krigsmålad i ansiktet. På pakethållaren var en tomahawk fastspänd. Mannen presenterade sig:

– My name Chinada, Little Chinada, sa han och höjde sin knutna högernäve till hälsning. Jag hälsade tillbaka lite tamt.

– Vad gör du här nere, frågade Little Chinada.

– Jag letar efter den förlorade Glöden, svarade jag.

– Om du har förlorat Glöden är detta fel ställe att leta på. Glöden flyger högre än högt, längre än långt och snabbare än snabbt. Här nere finns bara mörker. Tro mig, jag har levt här länge.

Jag stod stum. Hur kunde han veta någonting om Glöden?

– Du tror att du är ensam om att leta, fortsatte indianen. Men jag vet att alla letar efter något. Du ska vara glad över att veta vad du letar efter. De flesta har inte en aning om det. Se bara på Schitta. Han har famlat i blindo under trettio långa år.

– Hur kan du känna Schitta,frågade jag och tänkte på Leif Abramowitz, som kallades Schitta. Han hade varit en riktigt duktig center i samhällets fotbollslag. Men någonting hade gått snett och man kunde numera se honom på staden parkbänkar. Alltid ordentligt svullen och berusad.

– Jag känner alla. Det är mitt öde att känna alla.

– Det måste vara svårt att komma ihåg alla du känner.

– Nä, jag lagrar dem på min hårddisk. Har en alldeles ny pentium sjuåttisexa hemma.

– Åfan.

Samtalet dog ut och vi stod tysta och blickade ut över floden. Plötsligt grenslade Little Chinada sin moped igen och kickade igång den.

– Glöm inte vad jag sa, Glöden hittar du där uppe. Se till att komma härifrån nu innan örnarna är tillbaka.

Han försvann i ett moln av ökendamm och det blev helt tyst när knattret dött ut. Jag tittade uppåt randen av canyonen och såg där hur busslast efter busslast av turister började den långa vandringen nedåt. De hade kommit för att se naturens underverk. Vad de inte visste vad att de gick sina sista steg mot ett säkert öde.

Det var då jag fick syn på örnarna. Som små svarta prickar mot den klarblå himlen. Jag tänkte; örnarna, Chinada varnade mig för örnarna. Vad vill de? Varför ska jag akta mig för dem? Jag tittade mig omkring och hoppades finna Little Chinada vid min sida, men han var borta. När jag åter lyfte blicken mot himlen, var de svarta prickarna borta. Men turisterna fortsatte att välla nerför stigen ner mot canyonens botten.

Canyonens väggar var branta och hårda och jag fick en instinktiv vilja att börja utforska den miljö jag hamnat i. Tio, femton meter från där jag stod bildade väggen en utlöpa. Ja, som en skärm. En sån skärm som förekommer på mässor runt om i världen. Ofta med en meningslös text och bild på en tråkig produkt. Jag ville se vad som fanns där bakom skärmen. Jag struntade i turisterna och skyndade mig fram mot skärmen. Men när jag kom fram blev jag stående, blickstilla, som paralyserad. Jag vågade inte. Vågade inte se vad som fanns där bakom. Jag vände åter blicken mot stigen, som skulle vara så lätt att följa. Upp tillbaka till civilisationen. Nyfikenheten blev dock för stark. Jag var tvungen att vara stark. Jag gick fram mot skärmen och kunde för en sekund höra mina egna hjärtslag. Som ett trumsolo av Keith Moon. Jag tittade bakom skärmen. Rakt in i ett par mörka ögon. De stirrade rakt mot mig, vilt uppspärrade och med ett panikslaget uttryck. Jag svalde och blinkade och insåg samtidigt att det var mig själv jag såg. En spegel. Det satt en spegel monterad på skärmen.

Lättad tittade jag uppåt där turisterna nu var halvvägs till canyonens botten. De var så nära mig att jag kunde urskilja de främsta personerna. Det fanns något bekant över en av dem. Sättet att gå och röra sig väckte minnen från förr. Var det möjligtvis…

Jag rycktes bort från mina funderingar av att någon grep mig burdust i axeln. Ett sting av smärta gick genom ryggen innan jag insåg att det satt en örn på min högra axel. Hans klor hade grävt sig igenom min flanellskjorta och naglat sig fast, in i min hud. Den stora, böjda näbben var öppen och han talade:

– Grpkaljijmg. Kartttlompoert. Prutttillejemktkn!

– Vafan säger du? Jag förstår ingenting.

Örnen tog fram ett papper och en pennstump ur ena vingens ficka och skrev:

– Grpkaljijmg. Kartttlompoert. Prutttillejemktkn!

– Jag förstår inte ditt språk. Do you speak english?

– Yes, a little, svarade örnen.

– Good. Please repeat what you said earlier.

– What the fucking hell are a motherfucker like you doing in a goddamn place like this. Uhh?

– I’m searching the eternal glow, svarade jag. I know it’s not here but I’m on my way up now.

– How do you know that it’s not here?

– This indian, Little Chinada, told me.

– Little Chinada? He’s not a fucking indian!

Örnen blev märkbart upprörd och hans redan mörka ögon förmörkades ytterligare. Klornas grepp i min axel hårdnade. Blodfläckarna som bildats på min flanellskjorta växte sig allt större när klorna trängde djupare in i köttet.

– I’m sorry, fortsatte jag för att försöka lugna örnen, why are you so upset?

– Little Chinada is like a finn in the ass. He shows up everywhere with his silly little moped and cheats people all the time. I wish I could find him. If I did I would pick his little prick and eat his heart out.

– Calm down now please. I don’t care what you do with him I just want to get out of here.

– Okey. You get along now, but remember, once you start your way up from the canyon you can’t look back. If you turn your head around just once something terrible will happen.

 

Örnen släppte sitt grepp och flög iväg från min axel med ett par väldiga vingslag. Jag tog fram min broderade näsduk och lade den under skjortan uppe på axeln för att stoppa blodflödet så gott det gick. Sedan tittade jag uppåt den branta stigen. De främsta turisterna var bara ett par hundra meter ifrån mig och nu såg jag vem det var som gick i täten. Det bekanta rörelsemönstret tillhörde Per-Åke Johansson, en bekant från mina uppväxtår i det lilla samhället. Han var rätt hyfsad som fotbollsmålvakt, förresten. Han fick syn på mig ungefär samtidigt. Det verkade som om han visste vem jag var, för han log sitt sneda leende.

– Hallå, gör du nån nötta, eller, var hans inledningsfras.

– Jag har träffat en indian. Precis för en stund sedan. Han kör omkring här nere på en moppe. En King. Hade inte din brorsa en King?

– Jo.

– Hur är det ned brorsan då, frågade jag, utan att egentligen vara så nyfiken.

–Han sitter där uppe i bussen och vill inte komma med hit ner. Förresten så har han ingen moppe nu. Kingen gick till skroten för flera år sedan. Innan brorsan åkte omkring i parkerna och uppträdde som look-a-like till Tom Jones. ”Tjuren från Wales”, du vet.

 

– Varför ville han inte gå med dig ner i canyonen?, frågade jag.

– Han är så jävla feg, svarade Per-Åke..

– Det var inget annat?

– Jo han yrade om örnar också.

– Vadå för örnar.

– Att jag skulle akta mig för örnarna. Att de ville åt en.

 

– Och va fan gör du här, hörde jag en välkänd stämma ropa från klungan av turister.

Smaggo, en gammal klasskamrat, kom med raska kliv fram emot mig. Hans som vanligt oljiga overall utgjorde en stark kontrast mot de övriga turisternas ”lediga” klädsel.

– Kan du gå? var det enda jag kunde komma på att svara.

Det sista jag hört om Smaggo var ju att han fastnat under en bil när han försökte laga en oljeläcka med hjälp av en tom ölburk. Båda benen hade klippts av i höjd med knäna. Men nu stod han här, precis som vanligt med skitiga naglar och smuts i ansiktet.

– Epoxylim, svarade han.

– Vaddå epoxylim, undrade jag.

– Dom limmade ihop hela skiten med lim. Nån ny metod som just kommit till vårdcentralen. Perfekt!

Först Little Chinada, sen en engelsktalande örn och nu detta. Det här måste vara världens underligaste canyon, tänkte jag medan Smaggo tog upp en mellanöl ur ena overallsfickan och öppnade den med ett ljudligt fräsande.

– Men vad gör du här då, fortsatte Smaggo.

– Jag letar efter Glöden.

– Vilken jävla glöd. Jag har tändstickor om du behöver annars finns det ciggtändare i bussen.

– Nej, inte sån glöd. Glöden som gör livet meningsfullt. Glöden som gör att nyfikenheten finns kvar och för oss framåt. Förstår du?

– Nja, Smaggo drog på svaret, den enda glöd som jag brytt mig om är i gamla glödkulemotorer, men såna finns ju knappt längre. Livet behöver väl inte mera glöd än det redan har. Sånt där ska man inte fundera för mycket över, då kan man bli knäpp. Kolla bara på Schitta…

Medan vi pratat hade Per-Åke och de övriga turisterna forsatt nedåt canyonens botten och han stod nu och väntade på Smaggo.

– Ska du med, frågade Smaggo.

– Nej, jag har redan varit där och dessutom träffat på en av örnarna, sa jag och pekade på min blodiga skjorta.

– Åfan. Jag har med den här om det skulle komma nån örnjävel, sa Smaggo och visade upp en stor skiftnyckel.

Sen anslöt han till gruppen och de fortsatte nedåt i rask takt.

Den klara morgonen hade nu övergått i molnig förmiddag och skyarna blev allt mörkare medan jag gick uppåt. Emellanåt mötte jag små och stora grupper av turister som var på väg nedåt.

 

Efter ytterligare en timmes vandring stod jag på kanten av canyonen. Längst nere på ravinens botten såg jag att gruppen av människor blev allt större i takt med att turisterna anlände. De såg ut som myror som samlas kring en stupad kamrat eller fläck av spilld saft. Jag satte mig ned, helt slut av ansträngningen. Himlen hade nu blivit antrasitgrå och ett rejält åskväder närmade sig från nordöst. Blixtarna syntes allt tydligare och mullret började tillta. Jag såg mig om efter bussarna för att söka skydd från det oundvikliga regnet. Konstigt nog fanns det bara en buss inom synhåll. Den stod parkerad under ett träd just intill rastplatsen med sina bänkar och bord. Inte en människa inom synhåll. Jag joggade fram till bussen och klev upp och in genom den öppna dörren. Just när jag kom innanför vikdörren gick den snabbt igen med ett väsande. Bussen var till synes helt tom, ingen chaufför, inga passagerare, ingen Little Chinada.

Regnet hade just börjat falla och tilltog nu ordentligt. De enskilda dropparna övergick till hällregn mot bussens fönster och åskknallarna rungade mellan berghällarna. Jag funderade över hur de hade det nere i canyonen. Ingen av dem hade med sig regnkläder såvitt jag hade sett. En kolossal åskknall kastade mig till golvet. Blixten kom precis i samma ögonblick och för en sekund lystes allt upp i ett obeskrivligt ljus. Jag blundade där jag låg på golvet och öppnade inte ögonen förrän knallen klingat ut och det sista ekot försvunnit. Det första jag såg var en svart sko. En spetsig svart sko, ungefär av samma typ som Kenneth Pihl hade då han spelade vänsterytter vid ett tidigare tillfälle.

– Ställ dig upp. Jag kände igen rösten.

– Du?

– Ja, vad fan hade du väntat dig?

– Vad som helst. Vem som helst, men inte du, svarade jag.

Mannen i de mörka solglasögonen bar trasig jeansjacka, smutsiga, alldeles för korta gabardinbyxor och dessa svarta, spetsiga skor. Han granskade mig från topp till tå. Det var Kråka. Janne Kråka.

– Vänd dig om och kolla in gänget i baksätet, sa han.

Innan jag vände mig om drog jag mig till minnes att Kråka aldrig tålt ljus. Hans ögon tårades och rann när solen blev för stark. Jag vände mig om och kände genast igen NF, Frank och Vingmuttern. En kvinna satt med ryggen mot mig. På den svarta skinnjackan stod det, med stora bokstäver, “CROW CREW”. Hon vände sig mot mig och log. Ett obehagligt, tandlöst leende. Det var Hästahuvet. Nu visste jag att jag var illa ute.

– Jag ser att du har träffat en av våra kompisar, sa Kråka och pekade på min axel.

– Och du fattar jävligt trögt, va, fortsatte han.

– Vad menar du, svarade jag.

– Talade han inte om för dig att du inte skulle se tillbaka ner i canyonen?

– Jo.

– Men du kunde inte hålla dig. Du har jävligt svårt att visa respekt. Men nu ska du få följa med på en resa. Du ska få lära dig ett och annat.

Jag kastade mig mot dörren och försökte att slita upp den. Men den gick inte att rubba. Min blick fångades av en mörk, tät rök som steg upp från canyonen. I röken kretsade örnarna. Jag drabbades av en fruktansvärd ångest. Vad hade jag gjort? Hade min oförsiktiga handling utlöst detta inferno? Vad hade hänt alla där nere i canyonens botten? Och vad skulle hända mig nu?

Kråka hade tagit plats bakom ratten och bussen rullade igång med ett ryck. Samtidigt hörde jag att de fyra där bak satt och hånskrattade.

– Vet du vad du åker i, frågade Frank. Han fortsatte:

– Fiatskal på Scaniachassi. Vi byggde den 78, av lite delar vi skrapade ihop. Motorn är en rak åtta, seriebyggd av två B18-motorer. Uppskrämd till 400 hästar. Går som tåget. Finns andra finesser som…

Franks prat blev till ett surr i mina öron. Mina ögon som först sökt sig till Franks, såg nu långt förbi honom. Ut genom bussens bakruta. Långt där borta uppfattade jag en prick. Pricken blev inte mindre. Snarare större och större. Något följde efter bussen. Något eller någon.

…och egentligen kommer den ena motorn från Roffes gamla amazon, du vet den där flowerpowermålade trimmade modellen, avslutade Frank sin utläggning.

Pricken bakom bussen hade nu kommit så nära att jag kunde se vad det var: Little Chinada på sin King. Trots att bussen drog fram med en hiskelig hastighet var han snart ikapp oss. Var han här för att hjälpa mig?

– Fan också! Kråka skrek till bakom ratten. Kolla bakåt Frank, den där jävla indianen har hittat oss igen.

Frank vände sig mödosamt om:

– NF och Vingen, se till att få bort indianjäveln en gång för alla.

NF lossade ryggstödet på bussbaksätet och plockade fram ett raketgevär av modell Sverker Olofsson. Han slog ut bakrutan med en ljudlig krasch och måttade in geväret mot mopeden. Det verkade som om jag var den ende som förstod att raketgeväret skulle skicka en enorm bakflamma och bränna ut hela inredningen i bussen. Frank, Vingen och Hästahuvet duckade bakom ryggen på NF och jag kastade mig framåt i bussen, ända ned på trappsteget, så långt bort från geväret som möjligt. Just som jag landade tryckte NF på avtryckaren. Eldkulan från geväret skickades framåt i bussen, svedde håret av de tre bakom ryggen på NF och tryckte ut dem genom rutorna. Framme i förarsätet kastades Kråka rakt ut genom vindrutan. Han hamnade ett par meter framför bussen som fortfarande höll hög fart. Inom en sekund var Kråka med ett skrik krossad under bussen och jag vågade titta upp. Ratten vreds fram och tillbaka och bussen hade kommit ut på vägrenen. Till höger fanns en mindre ravin med en strid å i botten och om inget gjordes snabbt skulle bussen och jag hamna där nere. Jag slängde mig upp i förarsätet som fortfarande var varmt efter Kråka. Bussen stank av svett hår och svavel. Jag fick tag i ratten och lyckades kränga oss upp på vägen igen. Hastigheten sjönk alltmer och jag pustade ut.

– Stanna bussen!

Jag hade glömt NF. Nu stod han en meter ifrån mig och siktade på mig med raketgeväret. Hans ögon var vilt uppspärrade och han skrek igen:

– Stanna bussen för helvete! Jag skjuter dig om du inte stannar.

Visserligen var NF inte känd som någon större tänkare men nog borde han veta att ett raketgevär bara går att använda en gång. Jag skakade på huvudet.

– Jag stannar inte. Du kan göra vad fan du vill men bussen går till ändhållplatsen.

NF kramade avtryckaren hårt fler gånger.

– Just det, din dumme fan, det finns bara en raket i ett raketgevär.

Jag kände mig lite säkrare. NF sjönk ihop på stolen intill fönstret som om han förlorat all kraft på en gång.

– Alla mina kamrater är borta, kved han. Vi skulle ju till Vegas och robba casinot på Ceasars Palace. Vad ska jag göra nu?

Jag pekade på den lilla skylten på väggen ovanför mitt huvud: ”Samtal med föraren förbjudet.”

– Jävla bror duktig. NF sjönk ihop ytterligare.

 

Jag satt djupt försjunken i tankar. Hur hade det gått för Little Chinada? Hade han överlevt granatattacken? Och vilket öde hade drabbat Storechinada, Smaggo och alla de andra, där nere på canyonens botten? Jag blev då och då medveten om NFs hulkningar. Han ömsom svor och ömsom grät. Han utgjorde en sorglig figur, där han satt rödgråten och hysteriskt bitande på sina redan sargade naglar. Jag hade precis passerat en gammal nedlagd ”Harry Häpp Hot Dog Paradise” och var på väg upp över ett backkrön, när bussen började hacka och sedan stannade med en ljudlig glödtändning.        

Några meter framför bussen stod Little Chinada, med mopeden parkerad vid sidan av vägen. Jag lämnade bussen och gick fram till indianen.

– Det är dags att du bestiger Kingen och följer med mig upp i bergen, sade Little Chinada.

Jag satte mig på pakethållaren, bakom Chinada. Tanken slog mig; var hade tomahawken tagit vägen? Chinada kickade igång och vi körde en liten stig upp mot de röda bergen. Efter någon kilometer passerade vi en grupp människor, klädda i jutesäckar med huvor över huvudena. De gick liksom planlöst omkring i cirklar ett tiotal meter från stigen.

– Vad är det där för några, frågade jag.

– Det är ”De Irrande”, munkar tillhörande Petta-ordern, svarade Little Chinada. De fyra där borta är broder Bingen, broder Pölsa, broder Rebba och broder Ögonbrännare. Han som ålar omkring där nere bland stenarna är broder Grönträ. Han är inte riktigt som han ska.

– Vad gör de här?

– Letar, svarade Little Chinada.

– Letar efter vaddå?

– Ja, inte är det efter Glöden, sade indianen, och fortsatte: De letar efter det försvunna huset. Huset som försvann från mitt under Eurovisionschlagerfestivalen 1979. De är säkra på att det finns här någonstans.

Jag kände plötsligt en fruktansvärd hunger. Magen var som ett stort tomt hål. Jag började darra och bad Little Chinada att stanna.

– Vad är det, frågade han.

– Jag måste ha något att äta. Jag svimmar om jag inte får något i mig.

– Vad vill du ha?

– Det ger jag fan i. Mat, vad som helst.

– Vad betalar du, frågade Little Chinada.

– Betalar, svarade jag och började febrilt leta i mina fickor.

Plånboken, jag måste ha tag i plånboken. Jag hittade den inte, men i bakfickan fann jag mitt Eurocard.

– Tar du kort, frågade jag förläget.

– Jag har en gammal Nikon, med den har jag tagit en hel del, svarade Chinada.

– Nej, jag menar, eller undrar om jag kan betala med kort.

– Vadå för kort. Jag har sett ett fint kort på bröderna Lindstam en gång. Har du ett sånt? Men jag vet inte vad det kan vara värt. Vad har du för kort, frågade han.

– Ett plastkort, för helvete. Ett Eurocard. Guldkort, no limits, sade jag och visade upp kortet.

– En plastbit. Driver du med mig? Vad tror du att det är värt här uppe i bergen? Nej, bättre kan du.

– Jag kan lära dig fiska öring, sade jag. Jag kan visa dig hur du ska fånga en babbe. Jag vet hur man gör och jag vet hur de tänker. Jag kan visa dig var han står och lurar.

– Nu pratar du, sade Little Chinada. Du ska få mat.

Han gick några meter, böjde sig ner och lyfte på en sten. Med vänstra handen tog han tag i en liten grön ödla som försökte smita iväg.

– Nu ska du få smaka på en liten läckerbit, sade han med ett leende.

Han bröt resolut nacken på ödlan, nöp av de små krumma benen och gav mig det som var kvar.

– Varsågod. Bara ät.

– Rå? Ska jag äta den rå?

– Ja det är klart. Tror du att det här är något jävla Holiday Inn?

Hungern svepte iväg mina tvivel och jag stoppade in ödleresterna i munnen. Efter ett par tuggor kändes en pepparlik smak, lite som en övermarinerad kycklingbit som fått ligga för länge på utegrillen. Jag svalde.

– Det var faktiskt inte så dumt. Tack ska du ha.

– Det är lugnt. Vi hittar snart fler.

– Men du, vad var det egentligen som hände där borta i canyonen? Jag blev helt utslagen av åskvädret och sen kom de där idioterna och körde iväg med mig. Jag kunde aldrig kolla vad som hänt mina gamla kamrater där nere.

– Åska? Det var ingen åska. Och du om någon borde veta vad som hände dina kamrater. Sa inte örnen åt dig att inte titta tillbaka?

– Jo.

– Och ändå gjorde du det.

– Jag glömde bort mig. Menar du att allt är mitt fel.

– Nej inte riktigt, men det var du som utlöste explosionen genom att titta bakåt.

– Nu förstår jag inte alls.

– Kommer du ihåg Octanormskärmen som du hittade på vägen upp, strax innan örnen satte klorna i dig? Om du hade fortsatt att titta bakom skärmen, innanför spegeln, då hade du hittat ingången till Luxor.

– Vad är det?

– Det är den enda vägen att gå för den som letar efter Glöden.

– Men du sa ju till mig att Glöden inte fanns i canyonen. Att jag skulle ge mig upp så fort som möjligt.

– Jag lurades bara för att se om du verkligen var en sann glödletare. Nu ångrar jag mig. Om jag hade talat sanning hade inte det här behövt hända. Det var därför som jag gav mig iväg för att hitta dig igen och nästan höll på att bli ihjälskjuten på kuppen.

– Men vad hände? Med dom andra nere i canyonen.

– Dom exploderade just innan entrén till Luxor rasade och stängdes för evigt.

– Hur gick det till?

– Jag ska försöka förklara. När du vände dig om reflekterades solen i dina spegelglasögon. Reflexen gick rakt ner i canyonen och bländade för ett ögonblick min storebror, Storechinada, som snubblade på en liten sten. När han föll drog han med sig Smaggo i fallet. Han hade just avslutat sin andra öl och tomburken for iväg rakt mot en stor tysk turist, Herbert Kröspel, som fick burken i ögat. Förblindad av smärta rusade Herbert rakt in i ett taggtrådsstängsel och skar sig blodig. Ilsken och svart av ytterligare smärta trillade han vidare rakt in i en samling krossade glasflaskor. Sen exploderade han. Hans explosion utlöste naturligtvis en kedjereaktion hos de andra som small upp i rök en efter en och till slut så rasade hela väggen där skärmen och ingången till Luxor fanns. Hela den här händelsen gick på tre sekunder så på avstånd uppfattades den kanske som en enda stor smäll. Förstår du nu varför du inte skulle ha tittat bakåt?

Jag var mållös. Hans berättelse var ju trots allt helt logisk.

– Men om jag inte haft mina spegelglasögon. Då hade inget hänt?

– Nä.

Jag hade inte bara förlorat några av mina bästa kamrater. Vägen till Glöden var dessutom tillbommad. Det kändes som om jag tappade orken att fortsätta. Vad tjänade det till att söka när mitt sökande bara innebar död och förintelse för andra.

Little Chinada reste sig upp och sniffade in i vinden.

– Känner du?

– Nej.

– Känner du inte doften av tändvätska?

Jag drog in luften genom näsan och jo, kanske där fanns en aning grillkänsla i vinden.

– Kom igen, vi måste dit.

Little Chinada satte sig på mopeden igen och jag kastade mig upp på pakethållaren. Motorn hoppade igång på första kicken och vi drog iväg.

– Vart ska vi, skrek jag i motvinden som bjöd på mer och mer grilldoft.

– Det är snart midsommar och då måste man till Indian Falls.

– Vad händer där?

– Grillfestival med de absolut bästa grillmästarna i hela världen. Alla är där; Ragnar Dahlberg, Olle Snik, Thögessen, Jensen och så en ny kille, jag tror han heter Tony Royal.

Vi hoppade fram över den steniga vägen och det gick inte lång stund förrän jag föll i djup sömn mot Little Chinadas trygga axel.