“Laggsas”

Nisse och jag började gå i riktning mot Bakersfield. Första vägskylten berättade att det var ungefär 40 miles kvar. Vi måste satsa på att få lift. Stormvindarna gjorde att vi var tvungna att hålla varandra i armarna för att inte blåsa bort. Buskar och skräp yrde i luften och vi fick kisa med ögonen för att inte förblindas av sanden. Det kom inga bilar på vägen, förmodligen hade man sagt åt folk att hålla sig inomhus och vi ångrade snart att vi lämnat den trygga, tunga lastbilens värme.

Vi fortsatte långsamt framåt, hukande och duckande i sidvinden. Blåsten tilltog sakta men säkert och snart hade den klara himlen förbytts till mörk hotfullhet.

Regnet kom.

Det regnade vågrätt och vi blev dyblöta på ett par sekunder. Vid ett par tillfällen höll vi på att blåsa omkull. Vi skrek till varandra men kunde knappt höra vad den andre sa. När vi insåg att det inte längre gick att komma framåt sökte vi lä bakom en samling stenar som låg vid sidan av vägen.

De skyddade oss hjälpligt, men vi var illa ute. I fjärran kunde vi dessutom se orkanens öga torna upp sig i form av en jättelik tornado. Den kom allt närmare i riktning rakt emot oss. Vi kröp ihop bakom stenröset. Vinden dånade. Regnet piskade in i kinderna. Vattendropparna blev till hagelkorn som sved än värre. Nisse skrek av smärta och rädsla när tornadon svepte in oss i en svärm av sten, skräp, sand, buskar och träd. Vi drogs med, fortfarande krampaktigt sammanslingrade med armar och ben. Upp i luften, in i tornadons centrum. Vi blåstes allt högre upp i den långa vindpelaren och det svartnade för ögonen.

– Jamenså, kom igen nu. Sätt lite fart här och partaja. Det ingår. Allt är fritt.

Jag kände igen rösten. Jag låg ner. Inte obekvämt, snarare skönt. Jag kände mig fruktansvärt yr och fick minnesbilder av kraftig vind, hagel och en våldsam tornado. Jag vågade inte öppna ögonen och ville bara sova. Rösten hördes närmare och närmare.

– Det är ju konstigt att man måste ta tag i precis allting. Alltid. Tar inte Remmen tag i saken så gör ingen annan det heller.

Remmen. Jag kände på något konstigt sätt igen det där namnet. Remmen. Jag visste vem han var. Men hur? Hade jag träffat honom? I så fall var? Jag försökte öppna ögonen.

– Remmen! Jag tror killen börjar komma till sans.

Nu var det en annan röst. Den kändes också välbekant. Jag drog mig till minnes något jag hört någon säga någonstans. ”Det är mitt öde att känna alla…” Så var det. Var det mitt öde att känna alla? Var befann jag mig. Var detta slutet på allt?

– Är jag död, frågade jag svagt.

– Inte än i allafall, svarade någon. Men du har väl varit på god väg, om man säger så.

Jag öppnade ögonen och fick se en flinande person med hörlurar runt halsen och en mikrofon i handen. Han verkade väldigt bekant.

– Kom nu Remmen så får du se på när han fattar var han är.

– Är du Sankte Per möjligtvis, frågade jag.

– Nej för fan. Du kan kalla mig Sankte Biggo om du vill. Och snart kommer skapar´n själv.

Han började fnissa våldsamt och nu fattade jag att han inte var nykter.

– Har ni fest här, eller, frågade jag.

Han bröt ihop fullständigt. Vek sig dubbel och lade sig ner bredvid sängen, som jag låg i.

– Visst, hehehehe…fan här är det livat ser du…fest…jag pissar på mig. Remmen, för helvete, kom hit! Den här killen är för rolig.

– Jamen, det var väl ett jävla tjatande på dig. Vill du spela in en fis till eller vad fan är det frågan om?

Han kom fram och lutade sig över mig. Hans andedräkt stank av gammal fylla. Ja, jag kände igen honom, men kunde inte placera honom. Han tittade en stund på mig och sen sade han:

– Välkommen till Remmen Travels Heaven Patrol. Eller som vår lilla byline säger – ner kommer vi alltid. Får jag föreslå min herre att ta sig samman och sammanstråla med alla andra gäster. Vi har samlats i fören och håller nu på att dricka upp en rysk långtradare. Hjärtligt välkommen!

– Vad har hänt?

Min fråga kändes konstig. Precis som om jag inte ställt den själv eller som om jag ställt den till mig själv.

– Vill du verkligen veta det? svarade Remmen.

– Ja, det vill jag.

– Okej, skyll dig själv. Du har för några timmar sedan landat på kryssningsfartyget Laggsas däck. Du singlade ner väldigt fint och hade turen att landa på en av livbåtarnas presenningar. Ett tag trodde vi att du var Jesus som hade kommit för att frälsa oss. Nu kanske du tror att du är ombord på ett fartyg ute på havet men så är det inte. Närå. Enkelt ska vi inte ha det. Du befinner dig på ett fartyg – det är rätt. Men havet är vi långt ifrån. Vi seglar nämligen runt, sesådär, en tvåhundra meter upp i luften. Mitt i tornadons öga. En luftkudde håller oss, så att säga flytande. Det positiva är att det här i mitten är totalt vindstilla medan det runt omkring oss flyger omkring både det ena och det andra. Och det i en jävla fart. Det negativa är att vinden säkerligen avtar nån gång och då kan man väl säga att vi ligger aningen risigt till. Om du förstår vad jag menar? Men nu ska vi inte hänga några läppar i brevlådan eller som han sa, kasta livbojen i den grävda gropen. Upp och studsa nu så får du vara med på vårt bedövningsparty.

– Bedövningsparty?

– Visst, serru, vi har kommit på att om vi bedövar oss riktigt ordentligt så kanske det inte känns lika fullt så jävligt när vi trillar ner.

– Hur länge har ni hängt här uppe då?

– Det är konstigt serru. George var ju på väg in från sydost och vi befann oss utanför Californiens kust så egentligen var vi inte ens i riskzonen. Men av någon outgrundlig anledning så fick väl en tornado fatt i oss och pressade upp oss åt helvete för högt i det blå. Jag har ingen aning om varifrån den kom. Men nu verkar det som om vi förenats med George. För det har dykt upp en jävla massa prylar ombord. Som den ryska långtradaren till exempel. Sattes ner fint på fördäck. Hela lasten välbehållen. En jävla massa smuggelsprit och det var inte svårt att övertala Boris, chauffören alltså, att vi lika gott kunde tömma lasten häruppe. Den går väl på någon försäkring eller nåt. Sen kom ju du.

– Nisse! Var det bara jag som damp ner?

– Jojomensann.

– Var i helvete är Nisse då?

– Saknar du någon?

– Nisse, min kompis. Han var med när det började blåsa så förbannat.

– Sorry, nån Nisse kan vi inte uppbringa. Men kom nu så du får möta packet!

Vi gick fram till fören där en samling människor skrålade och skålade. En liten bastant kvinna gick fram till mig och tog ett rejält tag i mitt skrev.

– Lite godis för Babban! Mums, sade hon medan jag vek mig av smärta.

– Bosse vill vara med och dela, sade en annan dam innan hon tog en rejäl klunk ur en flaska Zubrowa.

– Lugna er nu flickor, först ska vi ha lite trevligt samkväm, sa Remmen och korkade upp en flaska Champagne.

Det gick runt i mitt huvud. Det Remmen berättade lät alldeles för otroligt för att vara sant, men när jag såg mig omkring upptäckte jag att vi faktiskt svävade runt i luften en bit från de lodräta väggar av moln som omgav tornadons öga. Fantastiskt!

Mina tankar gick till stackars Nisse. Var var han nu?

– Kom igen nu grabben, ta ett järn.

Det var Remmen som pockade och lockade mig till groggbordet som stod uppdukat mitt på däck.

– Här. Ta en GT så ska du se att huvudvärken släpper.

Han sträckte fram ett glas med bubblor i. Det stank av billig gin och jag svepte allt på en gång.

– Så ja, fortsatte Remmen. Så ska benen gå på Doris.

Biggo raglade fram till oss och höll fram sina hörlurar mot mig.

– Lyssna. Ta på dom och lyssna.

Jag satte på mig hörlurarna och Biggo tryckte på play på sin bandare. I lurarna hördes först ett kraftigt brus sedan kom någonting som väckte mitt minne:

– Lundberg-woo, Lundberg-woo, Lundberg-woo….

Jag slet av mig lurarna.

– Var har du spelat in det här?

– Jag vet faktiskt inte riktigt. Det bara fanns där på bandet en vacker dag. Det var ett par dar innan vi blev infångade av George som jag hittade det. Har du hört nåt liknande?

Eftersom jag inte var säker på var jag hört det nekade jag.

– Hörrdudu Biggoviggo, sa Remmen och la armen om Biggos axlar. Ska inte du ta och vingla bort till tjejerna och be dom fixa lite käk till grabben här. Han verkar hungrig tycker jag.

– Hick, javisst Remmenpemmen, svarade Biggo och försvann över däck hysteriskt fnittrande.

Fartyget Laggsas gungade fram riktigt tryggt medan vi fortsatte att prata om hur vi hamnat däruppe. Efter en liten stund serverades en trevlig måltid inne i kaptenens mäss och i takt med att spriten gick ned gick stämningen upp. Vi blev alla ordentligt berusade och man kan väl säga att bedövningspartyt gick i den riktning som Remmen avsett. Förutom Remmen, Biggo och de två kvinnorna fanns omkring etthundrafemtio andra människor ombord på Laggsas. Samtliga jobbade hårt på att bedöva sig och den ryska långtradarens last minskade snabbt.

Under kvällen som följde fortsatte festandet. Vi förlorade två man som föll överbord under en improviserad salsatävling men fick samtidigt tillökning av en inblåst präst som landade mitt på groggbordet. Han togs om hand av en sjukvårdskunnig överste och var snart tillbaka. Prästen var övertygad om att han kommit till himlen eftersom han farit rätt uppåt mitt under friluftsgudtjänsten. När han blivit omplåstrad gick han därför omkring och frågade efter Jesus, Sankte Per och andra grabbar ur den bibliska historien.

Så småningom orkade vi inte festa mer utan sjönk i djup sömn en efter en. Själv somnade jag i armarna på en kvinnlig kryssningsresenär vid namn Laura.

Jag vaknade av att magen vände sig ut och in. Allt jag ätit kvällen innan kom upp med en farlig fart. Fartyget Laggsas var på väg nedåt. Människor, möbler och andra lösa detaljer flög omkring huller om buller inne i mässen. Vi tappade höjd i fritt fall och den hisnande känslan i magen övergick snabbt i panik när jag förstod vad som höll på att hända. Det var dessutom för sent för ett nytt bedövningsparty.

Jag hade fullt upp med att skydda mig mot kringflygande föremål och en bit bort fick jag syn på Biggo. Han var ordentligt bakfull, såg det ut som, men höll ändå på att rigga bandspelaren. Dörrarna till mässen var vidöppna och ute på däck såg jag människor befinna sig i ett som synes viktlöst tillstånd. Jag kände själv att jag var på väg att lätta från divanen där jag låg.

Plötsligt kände jag att det fria fallet hejdades upp. En aning, till att börja med, sedan mer och mer tills det avstannade helt, bara för att vända och… vi var på väg upp igen. G-kraften tryckte ner mig i divanen. Laura, som varit alldeles tyst hela tiden, stönade djupt när hon formligen sögs in i stoppningen. När kraften avtog, liksom planade det ut och så bar det ner igen. Så här höll det på ett bra tag. Upp… och ner, upp och ner, tills det avstannade och skeppet verkade stabiliserat sig. Jag kunde bara känna att det krängde lite lätt.

Det var alldeles tyst. Runt omkring mig låg människor. En del gnydde lite, andra satt bara som förstummade. Från ett hörn kunde jag höra:

– Den spriten hade då en jävla effekt på mig. Meskalin! Det måste varit rejält med meskalin i den där skiten, för en sån jävla resa har jag aldrig, jag säger det igen, aldrig varit med om. Och det vill inte säga lite för jag har gjort en del resor. Det kan ni skriva upp.

Det var Remmen som kvicknat till. Han såg bedrövlig ut. Han var naken, sånär som på ett linne som en gång antagligen varit vitt. Nu hade det en obestämd fläckig kulör som mest drog åt grönt. Babban hade ett rejält grepp om hans kropp och det såg ut som om hon fortfarande sov.

– Remmen, du var underbar, hörde jag henne väsa fram.

Mödosamt reste jag mig upp och gick fram till mässdörren. Till min förvåning mådde jag inte så dåligt utan kände mig klar i huvudet. Jag tittade ut och det första jag såg var en klarblå himmel. Solen kastade ett starkt sken i mina ögon och jag blev bländad. Plötsligt tog någon tag runt min vad. Jag tittade ner och fick se prästen ligga framför mina fötter.

– Det är ett mirakel. Vi har varit med om ett mirakel, min son, sa han.

Han släppte taget och jag gick fram till relingen.

– Nog är det ett mirakel, sa jag. Det är det största jävla mirakel som inträffat i världshistorien.

Jag kunde inte tro att det var sant. Fartyget vilade på ett antal linor. Det måste vara linor av gummi, typ bungyjump-linor. Jag försökte räkna dem men slutade när jag kommit upp till sextio. Bungylinorna var spända tvärs över en gigantisk canyon. Längst ner på botten av canyonen ringlade en flod och jag kände igen mig så väl. Det var här Nisse, Folke och jag klättrade upp för några dagar sedan. Det var här vi hade varit med om en explosion som alla andra förnekat. Det var vid randen av denna canyon som vi sett den flygande bilen och det var här vi fått lift med Chuck.

– Har du sett på fan. Så har man då äntligen gjort ett bungyjump. Och inte vilket bungyjump som helst, för vi har gjort ett bungyjump på Remmens vis.

Remmen som stod vid min sida, stinkande som en nedlagd vodkafabrik i Vladivostok.

– Nej, nu måste vi räkna in fåren, sa Remmen och gick.

Folk började samlas på däck. En del såg väldigt medtagna ut. Översten hade inrättat någon slags fältläkarstation vid en av livbåtarna och det var många som sökte sig dit. Remmen vimsade runt, fortfarande bara iklädd sitt linne och Biggo gick omkring och spelade in en massa ljud.

Efter en stund hade iallafall Remmen fått kommandot igen och ordnat upp folket i led på tio och tio.

– Helvete, det verkar som om vi blivit av med ett gäng, sa Remmen, och så skrek han:

– Hallåååå! Är det någon som fattas som jag inte har räknat! Biggggoooo! Spring och leta. Överallt ska du leta. Här och där, förstår du. Det är inget bra för mitt rykte om det försvinner för mycket folk på vara arrangemang, serru.

– Hur många har du kvar, frågade jag.

– Styvt hälften. Vi var etthundratrettioåtta när vi lade ut. Nu är vi åttioen. Med dig och prästen, då förståss.

Jag såg mig runt omkring och lät blicken leta sig upp i det blå. Ovädret var borta och allt var fridfullt. Högt däruppe seglade svarta små prickar. Jag visste så väl att det var örnar.

Tillsammans besiktigade Remmen och jag de jättelika gummiband som blivit vår räddning. De var spända mellan canyonens två kanter och förtöjda med gigantiska markpinnar på varje sida. Fartyget vilade till synes säkert mitt på kölen. Vi resonerade om hur vi skulle ta iland passagerarna och kom fram till att det säkraste sättet var att var och en kröp utmed två av gummibanden från fartyget till fast land. Naturligtvis skulle vi säkra dem med livlinor. Vi informerade samtliga och de verkade vara med på noterna även om några gnydde över hur äventyrlig den här resan med Remmen blivit.

– En Remmenresa är alltid något annorlunda och spännande, svarade Remmen myndigt och spydde sedan galla över normala charterresor i tjugo minuter.

– Är det så att det inte passar är det bara att kliva av, avslutade han barskt.

De som varit missnöjda sa inget.

Förberedelserna för klättringen till land inleddes. Vi använde linor från fartygets rigg för att göra livlinor och bestämde oss för att låta passagerarna krypa på två av de gummiband som var spända i mitten. På så vis kändes det lite tryggare, även om det var ungefär en meter mellan varje band.

De första som skickades över var kvinnor och barn. Allt gick bra. När det sedan var dags för den första mannen släppte det yttersta gummibandet i fören från den norra sidan av canyonen. Bandet for in i fartygssidan med en väldig snärt och hängde sedan som en slapp slips utmed den södra kanten av canyonen. Fartyget gungade till en aning men inget annat hände. Ett par av männen hann över innan det var dags för nästa band att släppa. Nu var det i aktern. Vi förstod att om ytterligare band släppte skulle belastningen på dem som var kvar bli för stor för att hålla hela fartygets vikt. Det gällde att vi fick iland samtliga innan det skedde.

– Snabba på nu grabbar, skrek Remmen från landsidan.

Han hade naturligtvis varit den förste som kröp iland. Ett visst tumult utbröt på däck när männen slogs om att få komma i livlinan och börja krypa. Några tog till och med sin egen väg utmed andra gummiband och utan livlina. Det gick bra för alla utom en. Han blev hängande i armarna och innan någon hann ut till honom föll han till canyonens botten med ett skrik.

När det bara var jag och tre killar kvar på däck, en av dem var prästen, hade omkring tio gummiband på varje sida släppt från sina fästen. De som var kvar knakade och sträcktes till sitt yttersta. Krypningen hade dessutom blivit mera komplicerad eftersom uppförsbacken från fartyget till land blev allt värre i takt med att fartyget sjönk längre ned. Jag skickade iväg två av killarna och de hann över. Prästen propsade på att få vara den siste som lämnade fartyget och jag hade inga invändningar.

Jag gav mig iväg på gummibanden så fort jag kunde. På båda sidor om mig släppte ytterligare ett par av gummibanden. Det kändes att det nu handlade om sekunder. I samma ögonblick som jag slängde mig över kanten till canyonen och Remmen tog tag i min arm släppte de sista gummibanden med ett brak. Fartyget välte över på sidan och föll snabbt nedåt, rakt mot canyonens botten. Vi hörde prästen skrika något men kunde inget göra. Alla följde fartygets fall med blicken och såg också att just innan det med ett gigantiskt plask landade i floden långt nedanför våra fötter frigjorde sig en svart skugga från däck. Skuggan cirklade omkring ett tag därnere, som för att kontrollera att fartyget verkligen låg stilla, och lyfte sedan upp och förbi oss. Det var en örn.

– Det var som helvete, sa Remmen och stirrade intensivt mot örnen som planade ut högt ovanför våra huvuden. Hur gick det där till?

– Ingen aning, svarade jag. Men det är nog inte meningen att vi ska fatta allt heller. Svartkappor har ju alltid haft lite underliga saker för sig.

Vi samlade ihop oss och började titta lite närmare på omgivningarna. Det stod snart klart att vi inte hade någon chans att komma därifrån utan någon sorts fordon. Ökenlandskapet var nämligen oändligt i alla väderstreck.

– Vi får ta båtjäveln igen, sa Remmen till slut.

– Vad menar du, frågade jag.

– Vi får gå ner till båtjäveln och segla vidare på floden därnere.

– Är du inte klok? Tror du att det går att köra med en båt som landat från himlen? Och floden innehåller väl en massa vattenfall och annat elände?

– Har du något bättre förslag?

Jag funderade en stund och insåg att han hade rätt.

Vi seglade fartyget Laggsas nedför floden i tre dagar. Klarade av tre stora vattenfall och en dammbyggnad. Blev överfallna av militanta veganer och bordades av en grupp ultra-eremiter som tagit sin tillflykt till den öde flodbädden. Stärkta av våra tidigare upplevelser gjorde vi dock processen kort och kölhalade dem allihop innan vi slängde tillbaka dem i vattnet.

Slutligen lade vi till vid kajen i Bakersfield. Trötta, hungriga och blåslagna snubblade vi iland och togs emot av den lokala befolkningen. De trodde att de såg ett spökskepp och när Remmen började förklara vad vi varit med om blev deras misstro inte mindre. Medan folksamligen runt Remmen växte drog jag mig undan på en liten tvärgata. Jag hade redan bestämt mig för att leta upp Nisses restaurang så fort som möjligt.

Det tog inte lång stund för mig att hitta den. Jag gick in och såg att det skett en viss renovering av lokalerna. Jag satte mig ner vid ett bord och nästan direkt var en vacker mörk kvinna framme hos mig.

– Vad får det lov att vara, senor?

– En stor öl, svarade jag. Men jag undrar, är Nisse möjligen här?

– Oh senor, vet ni inte?

– Vad skulle jag veta?

-– Boss Nisse är borta sedan den dagen det var ett sånt skjutande här. Och Folke också.

– Skjutande?

– Ja senor, det kom flera onda män hit och pepprade hela restaurangen. Men han som pepprade mest fick vi tag i. Någon slängde ett askfat i huvudet på honom så han var lätt att fånga in.

– Vad gjorde ni med honom?

– Senor, vad tror ni? Vi slog ihjäl honom, naturligtvis. Tyvärr undkom de andra två annars hade vi slagit ihjäl dem också.

Kvinnan gick för att hämta ölen och jag satt kvar och försökte tänka. Långt inne i min hjärna fanns en massa bilder som trängde på. Och där fanns vissa bilder av en skottlossning och en paketcykel och Folke och Nisse och ett tåg och…

Kvinnan kom tillbaka till bordet och serverade mig ölen. Under ölen placerade hon ett underlägg. Underlägget fångade min blick för det fanns något mer där. En papperslapp stack ut under underlägget. Jag ryckte fram lappen och vecklade ut den.

”Möt mig i gränden nere vid 202 West och 67 South. 2 pm skarpt. N.”

Jag tittade på klockan. Det var en halvtimme till klockan två så jag svepte ölen, betalade och gick ut. N:et måste stå för Nisse. Han lever alltså. Men varför hade han inte kommit tillbaka till sin restaurang. Han verkar ju saknad och allting. Skottlossningen hade med mig att göra. Det visste jag. Jag kände att det måste bli ett slut på det här nu. Det fanns för många obesvarade frågor och för mycket där inne i mitt huvud som måste länkas ihop. Det kändes som om jag höll på att bli tokig. Det enda jag bestämt visste var att Folke levde sitt liv någonstans med Anders så honom behövde jag inte oroa mig för.

Jag fann snart 202 West och gick gatan ner tills jag kom till korsningen 67 South. Jag såg mig omkring och fick syn på den lilla gränden. Och den var verkligen liten. Jag gick in i den och det var påtagligt mörkt. Femtio meter längre fram stod en man i ett prång. Jag skyndade mig vidare. När jag kom till mannen såg jag att jag tagit fel. Det var inte Nisse.

– Vill du köpa en klocka, frågade han och stirrade på mig med glansiga ögon.

Jag svarade inte utan gick besviken vidare. Tio meter längre fram tog någon tag i min arm och drog in mig genom en öppen dörr. Det var alldeles svart därinne, men jag kände igen Nisses sävliga stämma:

– Hej du, du fick mitt meddelande.

– Nisse, du lever. Jag visste det, men vad fan gör du här? Varför är du inte i din restaurang, där du hör hemma?

– Det är en sak jag måste berätta för dig. Det har hänt en sak.

– Vad då, frågade jag.

– Häng med här ska du få se något som kommer att få dig att tappa hakan.

Nisse gick före mig ur gränden. Vi småsprang ett par kvarter och kom fram till en imponerande byggnad, säkert trettio våningar hög. På fasaden satt en cirkelrund skylt, uthuggen i sten: Laggsas. Samma namn som på kryssningsfartyget alltså. Vi gick upp för den breda trappan och in genom ett par väldiga glasdörrar. Innanför dörrarna möttes vi av en lång receptionsdisk som var bemannad av tre kvinnor, hur nu en bemanning kan utgöras av kvinnor?

De lyfte huvudena och en av dem frågade oss om vi beställt tid.

Nisse förvånade mig genom att säga ja.

– Vi har en tid med personlig guidning. Jag bokade den igår. Nils Mexico heter jag.

– Okej, här har vi dig, sa kvinnan och tittade ned på en datorskärm. Vänta en liten stund bara så ska jag kalla på er guide.

Jag fattade ingenting.

– Nisse. Vad fan är det som händer här?

– Vänta bara min vän.

Vi satte oss ned i ett par pösiga fåtöljer.

– Hur landade du förresten, frågade jag. Hur kom du ur tornadon?

– Ja, det höll på att sluta riktigt illa. Jag blev tvungen att använda nödreleasen och stiga ut genom emergency exiten.

– Vad menar du?

Nisse skulle just svara då han avbröts av en röst.

– Jaha, här har vi er alltså.

Jag vände mig om. Rösten var välkänd och jag kände omedelbart igen mannen som pratade. Little Chinada!

– Little Chinada, utropade jag förvånat.

Han log.

– Nja, inte Little Chinada. Jag heter egentligen något helt annat. Little Chinada är mitt artistnamn så att säga.

– Nu fattar jag ännu mindre, svarade jag.

– Kom med här så pratar vi under tiden. Jag förstår att du är lite vilsen, men det är liksom meningen att du ska vara det.

Vi tog hissen upp ett par våningar och under tiden berättade han som jag kände som Little Chinada att vi nu befann oss i högkvarteret för Laggsas. En världsomspännande rörelse med ett enda syfte: Att skapa upplevelser. Vi steg ur hissen och ut i en jättelik sal med väggarna fulla av bilder.

– Se dig om i ett par minuter så pratar vi mera sen, sa Nisse.

Jag svepte med blicken över den närmaste väggen och såg mig själv, Nisse och Folke i en massa olika situationer. Vi åkte flakmoped, tåg, båt. Vi pratade med människor som, när jag såg dem, föreföll väldigt bekanta. Där var bilder från naturscenerier som jag kände igen. Remmen var med på flera bilder och till och med scenen där Folke sätter sig närmare Anders i lastbilshytten fanns förevigad.

Jag var förstummad. Här fanns flera veckors upplevelser dokumenterade i bilder, foton, med perfekt kvalitet. Jag såg mig förvånad om och mötte Nisses breda flin.

– Visst är det häftigt, sa han.

– Vad är det egentligen frågan om, frågade jag. Var är Lennart Swan? Vem ska säga ”You are on Candid camera”?

– Ingen, svarade mannen som egentligen hette något annat än Little Chinada. Det här är vad vi gör och den enda anledningen till att jag visar det här för dig är att vi vill ha dig med i rörelsen. Låt oss säga att du varit utsatt för den mest raffinerade, välplanerade och realistiska införsäljning som någonsin skapats. Allt du sett, upplevt och utsatts för har varit förberett i minsta detalj. Utformat och styrt här ifrån vårt huvudkontor.

– Men varför?

– Det är vårt jobb. Ett sätt att leva.

– Men hur överlever ni? Betalar folk pengar för sånt här?

– Om du bara visste hur eftersökta vi är. Problemet är bara att vi vill ha rätt sorts kunder och göra de stora upplevelserna. Inte en massa tjafs på födelsedagar och så där. Därför behöver vi en företrädare som själv utsatts för en omtumlande upplevelse och kan återberätta det han varit med om för de rätta kunderna.

– Nisse är du inkopplad i det här, frågade jag.

– Självklart. Restaurangen är bara en täckmantel som jag sköter när jag inte är ute på uppdrag.

– Folke då? Och Remmen och alla de andra?

– Alla är mina arbetskamrater, fortsatte Nisse, fortfarande flinande. Remmen är en sorts förman, det är därför som du stött på honom en hel del den sista tiden.

– Men alla som dött och försvunnit? Örnarna? De flygande bilarna?

– Allt är avancerade stunttrick. Precis som tornadon och landingen i canyonen. Det var faktiskt första gången vi gjorde ett så omfattande trick, men det gick ju riktigt bra, även om jag hamnade lite snett och fick kliva ut genom nödutgången.

– Men varför just jag? Varför har ni valt ut mig?

– Vi anser att du har det rätta virket för att klara av en sådan här grej. Samtidigt visste vi att du var på jakt efter Glöden och eftersom vi hade ett färdigt Glöd-koncept inledde vi med det för att få dig på kroken. Det startade egentligen när jag mötte dig på moppen nere i canyonen.

Jag erinrade mig vårt första möte och de händelser som det gett upphov till. Visst var de fantastiska och oförklarliga…

 

SLUT