“The time is coming”

Jag vaknade med ett ryck. Allt var tyst. Jag hade huvudet på mopedsadeln och nacken värkte. Min mun var halvöppen och fruktansvärt torr. Jag försökte svälja, men det var som om allt låste sig. Gomseglet strejkade. Jag harklade mig och reste på huvudet. Landskapet omkring mig bestod av platåer i olika nivåer som bröts av bergstoppar. Inte spetsiga alper, nej snarare formationer som trubbiga utkikstorn. Jag förstod att jag var högt uppe i bergen. Det var gryning och luften kändes frisk, nästan lite kall. Vid horisonten såg jag solen, som ett glödande klot, just påbörja sin vandring över himlen. Hungern gjorde sig påmind igen. På marken var en liten duk utbredd och på den låg några taggiga frukter och en kniv. Jag steg av moppen och gick fram till duken. Jag greppade en frukt och skar med kniven den mitt itu. Jag slukade det saftiga innehållet och det tog inte lång stund förrän jag rensat duken. Det stillade min hunger för tillfället.

Little Chinada var spårlöst försvunnen. Här satt jag ensam med en moped av märket King, någonstans uppe i bergen. Jag visste inte varifrån jag kommit eller vart jag var på väg. Gårdagens händelser verkade väldigt avlägsna. Jag måste ha sovit hela natten och det kändes i nacken. Var det en dröm alltihop?

– Jasså, det är till att ha sovit färdigt nu?

Jag ryckte till vid ljudet av Little Chinadas röst. Han kom fram bakom en stor sten och eftersom han just knäppte sista knappen i sina skinnbyxor förstod jag att han gjort sin privata morgonrunda.

– Men där är du ju. Jag undrade just vad som hänt.

– Jo du, det har hänt en hel del sedan du somnade in. För det första missade du hela grillfestivalen. Sedan slapp du vara med i det stora slagsmålet som bröt ut och till sist behövde du inte utstå den förödmjukelse som jag genomled.

– Vad då? Jag kände mig fortfarande halvsovande och förstod knappt vad Little Chinada pratade om.

– Allt var helt perfekt. Medan du sov bakom en husvagn käkade och drack vi andra hela kvällen. Grillmästarna var i sitt esse och den där nya killen, Tony Royal, var helt otrolig. Hans honungsmarinerade köttklubba applåderades i flera minuter. Sprit fick vi också.

– Varför väckte du inte mig? Du förstod väl hur hungrig jag var?

– Jo, men du verkade sova så gott och sen var det en kille där som letade efter nån som såg ut som du och han verkade inte vilja krama dig direkt, om du förstår vad jag menar.

– Vad var det för en kille? Vad hette han?

– Han svamlade något om en gammal oförätt. Jag tror han kallades Lasse. Just det, Lasse Buffé hette han.

– Ajdå. Är han också i faggorna. Det var inte bra.

– Nä, så vi festade som fasen allihopa ända tills slagsmålet bröt ut. Det var nån som fick Skåne istället för OP och det blev ett jävla liv. Alla slogs med alla. Kolla här.

Little Chinada lyfte upp sin fransade skinnjacka och visade ett stort blåmärke över bröstkorgen. Runt om märket syntes massor av små brännmärken.

– Jag fick en hel grill över mig. Jag tror det var Tony Royals grill men det var inte han som kastade den för det sista jag såg av honom var att han försvann in i sin husvagn med en förskolefröken som hade hamnat fel.

– Men du sa nånting om en förödmjukelse?

– Javisst förstår du. När fajten hade lagt sig så blev vi vänner igen allihop och jag började stöta på en jävligt snygg brud från Jamaica. Hennes farsa var med i grilltävlingen men han hade missförstått hela grejen och hällde ut grillkolen på marken och började dansa barfota på glödbitarna. Förmodligen trodde han att vi körde nån sorts newageparty. Så jag tyckte att hans dotter behövde tröstas lite och satte in en charmoffensiv på Carmen medan gubben tankade sig skitfull på Samboca och honungsmarinerade köttklubbor som var ogrillade. Men vem tror du är framme och stjäl showen när jag var tvungen att gå och pinka? Lasse Buffé!

– Hur kunde det gå till?

– Han körde sitt gamla trick med att spela på skedar och hon var ju rytmisk som fan. Sen satt jag där och tittade på medan dom dansade och hennes farsa spydde rå köttklubba. Fattar du hur det kändes?

– Jag förstår.

Vi satt tysta en stund och jag var riktigt glad över att ha sluppit slagsmål och annat tjafs. Men det kändes inte bra att Lasse Buffé var på krigsstigen igen. Jag hade trott att han glömt våra mellanhavanden.

Jag kände att de där frukterna började leva om rejält i magen och beslutade mig för att uppsöka ett lämpligt ställe för en liten tömning. Tjugofem meter längre bort såg jag en fin utsiktspunkt och stegade dit. Perfekt för lite fina vyer under tiden. Jag fick ner byxorna och satte mig till rätta. Framför mig var ett brant stup och jag hade god uppsikt över omgivningen. Femtio meter nedanför slingrade sig en liten väg. Jag följde den med blicken och fick se ett dammoln närma sig. Det var ett märklig ekipage som orsakade molnet. Det såg ut som en tvåfyrtia med ett hästsläp. Ett hästsläp ombyggt till ett slags bur. På en plattform längst bak stod en kraftig figur och spanade. Ekipaget närmade sig mycket snabbt den plats där jag satt. Plötsligt bromsade tvåfyrtian ner och stannade. Rakt nedanför mig. En av bakdörrarna öppnades och en man steg ur.

– Fan, Lasse Buffé, viskade jag tyst för mig själv.

Han hade inte fått syn på mig utan gick fram och slet upp dörren till förarsätet.

– Rauno, ditt jävla arsle, du kör ju som ett jävla fyllo. Tänk på att jag är lite känslig, skrek han till chauffören. Nu måste jag spy, och det är ta mig fan ditt fel!

– Men chefen…, försökte chauffören.

– Håll käften för helvete! Muckar du? Du svarar inte om jag inte frågar dig något. Comprende?

Lasse Buffé var på ett fruktansvärt humör. Nu gällde att han inte fick vittring på mig, för då var det kört. Jag vågade inte röra mig och försökte att bli ett med den klippformation jag satt vid. Min blick fastnade vid burkonstruktionen på släpvagnen. Buren innehöll gamar. Gåsgamar. Jag räknade dem till åtta. De var raggiga och såg inte speciellt trevliga ut. Lasse Buffé hämtade ny luft och fortsatte sitt skrikande:

– Kalle, du som skiter så fullständigt i vad du gör, kan du inte ta och släppa ut ett par av våra bevingade vänner? Vi måste spana av det här området och se om vi inte hittar vårt lilla offer, fortsatte Lasse.

Jag var fullständigt övertygad om vem som var ”det lilla offret”. Undertecknad, just nu i en mycket pinsam situation. Otorkad och med byxorna nere vid anklarna. Måste tänka, och det snabbt och rätt. Om jag bara kunde ta mig upp ett par meter, runda klippkanten och smyga mig upp till Little Chinada så skulle allting ordna sig. Men hur göra det utan att packet där nere på vägen skulle se mig?

Mannen på plattformen, Kalle, började mixtra med ett stort hänglås på buren. Lasse började bli otålig och ropade:

– Men se då till att få upp låset nån jävla gång. Har du nyckel, eller vad är det frågan om? Han rusade fram mot Kalle och fortsatte:

– Vad fan håller du på med?

– Öh, tror de e fel nyckel, ju. Prövar ny. Konstigt, trodde den här var okej, sa Kalle.

Dörren öppnades och Kalle tog tag i två gamar och drog dem ur buren.

– En otrolig prestation, konstaterade en högröd Lasse.

Kalle kastade upp fåglarna i luften och de tog direkt ett par kraftiga vingtag upp mot den blå himlen. Som tur var verkade de ha bestämt sig för att flyga åt mitt motsatta håll. Under tiden som Lasse och Kalle haft sitt lilla samtal hade jag fått upp byxorna och ålat mig upp till klippkanten. Jag rundade kanten och kände mig för ett ögonblick säker. Jag hörde Lasse Buffé gå på där nere:

– Rauno, ge mig något att torka av mig på.

– Här chefen, svarade chauffören.

– Men va i helvete! Vad är det här för jävla skit? Det luktar ju as om den här trasan. Var har du fått tag i den? Har du skitit fram den, eller, skrek Lasse.

– Jag använde den när jag torkade upp efter din lilla gojas pappa, svarade chauffören.

– Berra! Kom ut ur bilen, befallde Lasse. Släng in Rauno i buren! Han kan åka bland gamarna, jag har fått nog av den jävla idioten.

När jag ålat mig upp den sista biten och tittade mig omkring var Little Chinada försvunnen. Men hans King stod kvar. Och på sadeln satt en örn. Ur örnens ena näbbgipa hängde en skinnfrans som utan tvekan kom från Little Chinadas jacka. Vad detta det sista jag skulle få se av Little Chinada? Vem skulle i så fall hjälpa mig ur denna underliga och otrevliga knipa? Jag väcktes ur mina funderingar av att en gåsgam svepte förbi bara på ett par meters avstånd.

– Här är han! Här är han!

Gåsgamens skrän ekade bort över dalen och nådde Lasse Buffés öron.

– Hoppa in i bilen fort som fan, nu tar vi honom.

Lasse och hans kumpaner vilade inte på hanen. Bilen accelererade snabbt framåt.

– Now the shit has really hit the fan.

Det var örnen på mopedsadeln som talade. Jag hade nästan glömt bort honom och Little Chinada. Jackfransen var nu borta ur näbbgipan och han tittade rakt emot mig.

– How are you going to get out of this mess?

Jag frös till.

Om Lasse Buffé fick tag i mig skulle han utan tvekan hämnas vårt gamla gruff och det skulle förmodligen sluta med ond bråd död för mig. Snacka om att vara långsint. Allt jag gjort var ju en liten repa på hans Saab.

– They are closing in, konstaterade örnen lakoniskt.

– Can you help me?

Jag såg ingen annan råd än att be den skräckinjagande örnen om hjälp.

– Why should I help you. You didn´t follow my instructions yesterday and that caused a lot of dead and destruction. So why should I do anything for you now?

– But I have always been a member of National Geographic Society and the Swedish Naturskyddsföreningen. And they care a lot about eagles all over the world.

– But you have also been fishing trout and salmon, two of our most appreciated dishes.

– Sorry.

Jag verkade inte komma någonstans med örnen och samtidigt hade nu Lasse Buffé närmat sig så att bilen var bara ett par hundra meter bort. Jag kunde höra hur han skrek bakom ratten.

– Nu ska du få smaka din lille jävel. Det här har jag längtat efter länge. Å, vad underbart det ska bli att få banka skiten ur dig.

– Is there anything I can do for you to make you help me?  

Jag vädjade till örnen som gjorde sig klar att lyfta och lämna mig ensam med ödet.

– Well, there is one thing.

– What, what, just say it and I will do it.

– You could tell me more about the eternal glow.

– Sure, of course, just get me out of here!

– Come on, climb onboard.

Örnen hukade sig och tecknade åt mig att klättra upp på hans rygg. Jag sjönk ned i den mjuka fjäderskruden och grep tag om halsen. De stora vingarna bredde ut sig och med ett par majestätiska vingslag var vi med ens högt uppe i luften. Jag tittade nedåt och såg Lasse Buffé störta ur bilen med knutna nävar.

– Satans helvete. Kom tillbaka fågeljävel annars blir du också min ovän.

– He seems a little upset. Örnen log snett och vi seglade vidare.

Gåsgamarna gjorde några lama anfall men då de såg örnens imponerande näbb och klor föll de snabbt undan och singlade ned mot Lasse som mörka höstlöv. Allteftersom vi steg kunde jag se mer och mer av det säregna landskapet. Långt där borta i öster såg jag canyonen och det steg fortfarande en smal rökstrimma ur klyftan.

– So, tell me about the eternal glow now.

–Well, började jag. Then I’ll tell you the short story. You know that when you are born, you’re filled with fixed talents and conditions. You’re brand new and ready to explore life. You grow up to a child and every day seems to be a lifetime. Life is easy, as we see it as adults, it’s not so easy in the eyes of a child, nevertheless…

– Go on, sade örnen.

– And then, as the years goes on, you’ll find out that life isn’t so easy. You have to make decisions and you have to take consequenses of what you do. And do you really use the power of your talents? Who knows?

– You mean that you´re growing older, and you focus on the wrong things, kommenterade örnen.

– The Glow has began it’s way to ash when you´re not curious anymore. When you can´t see life because you haven´t got no time.

– What about time? sa örnen. Time is always coming. Time is a gift you always get. Can´t you realise that?

– Not really. Well, maybe time is coming, but when you´re not able to keep it, then what are you doing?

– Time is nothing you keep. Time is like oxygen. You´re breathing, aren´t you? Then you know that oxygen has to flow through your body.

– Well, if it´s like that, than oxygen is something that has to pass through your body, and time has to pass and the Glow is something that have to be in you. All the time. The Eternal Glow.

– I follow, sade örnen. But now you´re searching around for that part that´s missing. The Glow.

– Exactly, svarade jag.

– Maybe I can give you a clue, sade örnen. I´ll show you something that maybe can take you a step further.

– Do you really mean that? So what are you going to show me? frågade jag.

– Will you please shut up, we´re going down, svarade örnen och började dyka ner mot den torra marken nedanför oss.

Plötsligt tyckte jag att det vore ett nederlag att komma ner på fast underlag. Friheten där uppe, högt i luften, var total. Och det slog mig att jag inte för ett ögonblick hade varit rädd eller osäker. Jag, som tyckte höga höjder var rätt läskiga, hade känt en enorm trygghet på örnens rygg. Örnen, som jag fruktat, hade varit en receptiv lyssnare och vägvisare. Jag tänkte plötsligt på Little Chinada.

– What did you do to Little Chinada? frågade jag.

– Didn´t I tell you to be quiet, svarade örnen.

– I have to know, sa jag.

– Who´s Little Chinada, svarade örnen.

– The man who´s jacket you had in your mouth, försökte jag.

– Sorry, I don´t know what you´re talking about.

– I´m talking about a friend of mine. A dear friend that I´m worried about.

– Then I´ll tell you that you haven´t got to worry, svarade örnen. Please shut up, I´m concentrating on my mission.

Vi var bara tio meter över markytan och jag kände mig förvirrad. Vi befann oss fortfarande i ett ökenlandskap, men inte uppe bland bergen. Allt var platt så när som på utspridda kullar, och överallt växte gula blommor.

– Where are we, frågade jag.

– Death Valley, svarade örnen. Han fortsatte:

– Now we´re down and you have to get off my back. From here you´re gonna make it all by yourself. You have to forget me and you have to forget Little Chinada, or what the name of your buddy was. You have to go straight west, then you´ll get a clue. Then you´ll know what to do. Do you read me?

– I think so, blev mitt svar.

Jag stod åter på fast mark. Jag såg örnen sväva, i termik, högt upp mot solen. Han hade sagt åt mig att gå rakt västerut. Vad var väster? Hur mycket var klockan? Jag hade ingen klocka och var tvungen att gissa. Jag började gå upp mot toppen av en ganska hög kulle. Bara för att jag ville få en överblick över det landskap där jag befann mig. Jag gick och tänkte på det samtal jag haft med örnen. Tiden kommer, luften finns och glöden består. Är glöden motorn? I så fall måste tiden vara bensinen och syret, syre. Eller är glöden bensinen? Nej – självklart – glöden är tändstiftet. Ibland måste man byta tändstift, för tändstift kan sota igen. Började jag förstå? En ledtråd? Är glöden inte konstant? Är den ursprungliga glöden borta måste man finna en ny. Och, i så fall, var finner man en ny? Var finner man ett nytt tändstift?

Jag stod nu på toppen av kullen och tittade mig omkring. Ögonen fastnade på en liten grå byggnad i en dalgång snett ner mot – vad jag trodde – väster. Jag kisade med ögonen. En skylt på fasaden fångade mitt intresse. Om jag ansträngde mig kunde jag läsa… Gaspar Svets. Ja, Gaspar Svets stod det i blå bokstäver mot vit botten.

Jag ökade takten och stod snart framför ingången till Gaspar Svets. Den spruckna trädörren var halvöppen och genom öppningen kunde jag se svetslopporna spruta. Här pågick arbete. Jag gick runt huset och noterade att fönstren var tillslutna med kraftiga luckor. Den gråa stenfasaden var sliten och söndrig av väder och vind. På sina håll kunde jag också se små hålor som kunde vara spåren efter gevärskulor. Alldeles bakom huset stod en äldre bil, en röd Fiat 850. Nyckeln satt i tändningslåset. Jag hörde hur arbetet fortgick inne i verkstaden och greps av en impuls.

Plötsligt befann jag mig i bilen, hade startat motorn och var på väg ut på den lilla steniga vägen. Det var som om jag inte längre var herre över mig själv. Mina rörelser och beslut kom helt automatiskt och utan tvekan. När jag släppte ratten styrde bilen sig själv. Detsamma när jag tog bort fötterna från pedalerna. Bilen fortsatte framåt i lagom hastighet utan att jag kunde påverka vad som hände. Samtidigt upptäckte jag att de små låsknapparna hade skjutits ned utan att jag hade rört dem. Det gick nu inte att rubba dem. Jag var inlåst, fångad. Trots detta kände jag ingen rädsla. Bilen körde lugnt och fint och vägen blev allt bättre och bredare. Jag vände mig om och tittade bakåt. Långt borta kunde jag fortfarande se Gaspar Svets men det verkade inte som om någon upptäckt att bilen var försvunnen.

Efter några timmar av branta klättringar och hisnande utförslöpor passerade jag ett hus och sedan ett till. Växtligheten runt vägen tilltog. Buskarna avlöstes av allt större träd. De förut helt sönderfrätta sandfälten övergick i åkrar och fält. Civilisationen var inte långt borta. Mycket riktigt. Snart passerade jag en skylt som talade om att det återstod fyra miles till Bakersfield. Men hur skulle jag kunna stanna bilen och komma ut. Det enda som jag inte prövat hittills var att bromsa. Jag tryckte försiktigt på pedalen i mitten och bilen saktade in. Samtidigt låstes dörrarna upp och en metallisk röst hördes ur radiohögtalaren:

– Gaspar Autopilot off. Thank you for travelling with us.

Åfan. Det här var alltså prototypen till en bil med autopilot, förmodligen världens första och enda. Gaspar hade tydligen löst problemen som sysselsatt världens bilindustri i årtionden och byggt in systemet i den här oansenliga lilla bilen. Jag ångrade nu att jag hade tagit den och lovade mig själv att försöka återlämna den på något sätt till Gaspar. Men först hade jag ett ärende i Bakersfield.

Jag lämnade bilen vid vägkanten och började gå in mot centrum. Jag hade bilnyckeln i byxfickan och funderade ett ögonblick på min plånbok som var försvunnen. Som tur var hade jag mitt Eurocard. Om jag nu behövde några pengar? Jag visste inte, Little Chinada hade fått mig att förstå att pengar inte betyder något. Eller gör dom? Medan jag gick där och grubblade på mitt uppdrag bromsade en turistbuss in ett hundratal meter framför mig. Turistbussen gav mig en olustkänsla; jag tänkte på mina upplevelser vid canyonen. Smaggo, Storechinada, Kråka och alla de andra, för att inte tala om den buss jag själv rattat några mil i öknen.

Jag såg en hel hop av människor välla ut från bussen och springa in i snåren bredvid vägen.

– Okej, ni har exakt två minuter på er att göra era behov, sen vill jag inte ha ett så förtvivlat tjatande mer, hörde jag en ganska stark röst kommendera.

Mannen som pratade, eller skrek, var liten till växten. Han var högröd i ansiktet och hans blick var som eld. Håret stod åt alla håll och hans ljusblå skjorta hade en marinblå ton under armarna. Han höll en keps i ena handen och en karta i andra. Han satte på sig kepsen och vecklade ut kartan. På kepsen stod det ”Remmen”.

– Schenta! skrek han.

– Ja, vad är det? hörde jag en tyngre röst svara inifrån bussen.

– Kom ut, vi måste kolla in läget. Hur långt har vi kört och hur mycket soppa har du kvar?

Ur bussen klev en mycket stor man. Jag förstod att det var bussens chaufför och han var mycket svettig. Hans huvud var stort och runt och han vaggade fram emot mannen med kepsen. Samtidigt kom en man fram från snåren och gick fram till chauffören och mannen med kepsen. Han frågade lite försynt:

– Är det långt kvar? Får vi äta snart? Hinner vi se havsuttrarna?

Mannen med kepsen svarade:

– Visst, serru. Uttrarna väntar på oss. Dom leker nu serru, och har jätteroligt. Långt kvar? Närå, närå jag vet exakt var vi är. Vi kommer att ta en liten genväg här. Svänger av här borta vid macken och sen är det bara ett par kilometer till ett fint ställe som vi ska äta på.

– Va’ skönt, jag är så hungrig, sade den lille mannen och gick in i bussen.

– Schenta, tala nu för djävulen om var vi är, sade mannen med kepsen.

– Remmen, hur fan ska jag veta det? svarade chauffören. Du har ju varit kartläsare hela tiden.

Mannen i kepsen kallades alltså Remmen. Remmen var nu högröd och saliven fräste ur munnen på honom när han talade.

– Men du måste väl veta vilka vägar du kör på. Stor väg eller liten väg? Upp, ner, framåt, genom öken och i dalar… hur fan fick du ditt körkort?

– Jag har väl inte fått nåt körkort. Jag har överhuvud taget inget körkort. Jag behöver inget körkort för att köra runt i den här skrotbussen, med dig och en samling idioter.

– Kan du läsa karta? frågade Remmen.

– Skojar’u?

– Okej, dags för en Remmenimprovisation. Du går in och sätter dig bakom ratten så gör du bara precis som jag säger. Så ska du se att allt blir väldigt, väldigt bra serru. Schas med dig nu!

Den store mannen, Schenta, gick lugnt in i bussen och slog sig ner bakom ratten. Remmen vände sig om, satte händerna som en megafon till munnen och ropade:

– Uppsittning, om femton sekunder rullar vi! Nu hinner vi inte tramsa runt i spenaten längre, äventyret väntar!

Det for turister ur buskarna och jag blev nästan nedtrampad där jag stod, lite ostrategiskt placerad vid bussdörren. Jag var nu alldeles nära Remmen och frågade honom:

– Har du plats för en till?

– Kan du läsa karta, svarade han.

– Självklart, inga problem, sade jag.

– Hoppa upp i bussen, men sitt för helvete bredvid mig, som ett plåster. Och lyssna noga på vad jag säger. Du säger ingenting. Nu ska du få vara med Remmen och leka. Och det gör vi på Remmens villkor, för Remmen kan det här serru.

– Vart är ni på väg, frågade jag.

– Skit i det du, hoppa upp, svarade Remmen.

Bussen startade med ett kraftigt ryck när chauffören släppte upp kopplingen med en spasmliknande rörelse.

– Kolla kartan här, sa Remmen och la det skrynkliga papperssjoket i mitt knä. Var är vi?

Jag vecklade ut kartan så gott det gick.

– Vi är ett par miles utanför Bakersfield, såg ni inte skyltarna?

– Skyltar, skyltar, skyltar. Jag har väl för fan annat att göra än att se på skyltar. Se nu till att hitta den närmaste vägen till Pine City och hotel Pine Lodge. Vi skulle varit där för flera timmar sedan.

Jag hittade snabbt Bakersfield på kartan och konstaterade att vi var minst en dagsresa från Pine City. Reseledaren Remmen skulle antagligen explodera om jag meddelade detta faktum till honom och jag hade haft nog av exploderande människor på senaste tiden så jag ljög.

– Vi måste igenom Bakersfield först.

Om vi bara kom in i stan kunde jag hitta en anledning att hoppa av den här vansinnesfärden. Chauffören hade nu gasat upp bussen i minst 140 kilometer i timmen, men Remmen fortsatte att mana på honom.

– Kan du kanske sätta lite fart på det här ekipaget eller tror du att vi har hela dan på oss.

Hans eldiga blick irrade av och an mellan chauffören, mig och passagerarna. Han verkade faktiskt galen.

– Nå, hittar du Pine City eller?

– Nej, ljög jag. Det kanske är för litet för att vara med på kartan. Men jag tror att det ligger ut mot kusten på andra sidan Bakersfield.

– Tror fan det ligger vid kusten. Vårt kryssningsfartyg utgår ju från Pine City. Dessutom har jag lovat paxen att se havsuttrar i Pine City så det vore väl fan om det inte låg vid havet.

Remmens blodtryck låg nu säkert upp emot 250 och han kramade sin reseledarpärm så att knogarna vitnade. Hur kunde någon leva med sådan anspänning?

Vi körde in i Bakersfield och chauffören var tvungen att sakta in på grund av annan trafik och en hel del stoppljus. Det gjorde inte Remmen lugnare. Trots högljudda protester från resenärerna rökte han febrilt hela tiden.

– Rökförbud och rökförbud. Det är ju bara dom som inte får röka i bussen. Det skulle ju inte gå om 58 personer satt och bolmade. Men en rökare spelar ingen roll. Det här är mitt jobb för fan. Att få människor att trivas och uppleva trevliga saker. Gasa nu din jävla slöfock!

Han drog ett djupt halsbloss samtidigt som bussen stannade vid ett nytt stoppljus. Jag såg min chans.

– Öppna dörren så ska jag fråga om han vet var Pine City ligger. Jag pekade på en bilförare i andra filen.

Remmen var helt upptagen med sin cigarett och chauffören öppnade dörren med ett ljudligt pys. Jag sprang ned på gatan men istället för att fråga föraren om vägen fortsatte jag över till andra sidan gatan och dök in i en trång gränd. Bakom mig hörde jag hur Remmen skrek.

– Hördudu! Kom tillbaka! Din jävla överlöpare, kom hit!

Förmodligen hade det blivit grönt ljus för bilhornen tutade allt mer aggressivt och bussen var tvungen att köra vidare. Jag fortsatte genom gränden och kom ut på en större gata. På andra sidan låg en mexikansk restaurang som såg riktigt inbjudande ut. Jag hade inte ätit något sedan morgonen och mitt Eurocard brände i fickan. Jag korsade gatan och gick in under den imponerande skylten: Nisse Mexico. Under texten var en enorm örn avbildad mycket naturtroget.

Jag slog mig ner vid ett hörnbord, där jag hade god uppsikt över lokalen. Den starka doften av chili fick mina ögon att tåras. Inom en minut var en liten man med ett stort leende vid min sida.

– Äta eller bara dricka? frågade han.

– Jag vill ha något att äta, svarade jag, men gärna en öl först.

– Visst senor.

Han lämnade menyn kvar på bordet och skyndade iväg efter ölen. Jag iakttog lokalen. Väggarna var klädda med ett slags bruna stråtapeter. Från det vita taket hängde stora gamla vagnshjul i trä. De fungerade som gigantiska ljusstakar. Jag räknade hjulen till fem.

– Corona, senor, servesa de Mexico, väckte en röst mig.

– Visst, det går bra, svarade jag.

Kvinnan som kom in med ölet var otroligt vacker. Mörk, leende och med en enorm utstrålning. Jag kände mig redan uppåt och mitt uppdrag kändes inte alls svårt längre. Utan att ta ögonen från hennes bröst frågade jag:

– Är Folke här?

– Si senor, svarade hon.

– Kan du tala om för honom att jag är här nu?

– Si senor. Hon gick med snabba steg bort från mitt bord.

Jag satt och läppjade på mitt öl samtidigt som jag tänkte igenom allt som fört mig hit. Örnen som sagt åt mig att gå rakt västerut, där jag skulle få en ledtråd och sedan skulle jag veta precis vad jag skulle göra. Ledtråden var Gaspar Svets där jag lånat en bil som var självgående. Den hade fört mig hit till Bakersfield. Ja, egentligen inte, för det var ju jag själv som bromsat. Men jag visste att jag skulle stanna här i Bakersfield. Nu hade ju nästan den där Remmen fördärvat allt, men jag hade klarat av även det. Och naturligtvis hade jag hoppat av bussen vid rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Jag hade rusat in i rätt gränd och örnen på fasaden hade sagt mig att jag var rätt. Nu hade jag alltså frågat efter Folke. Jag hade precis avslutat min öl när den vackra kvinnan kom tillbaka.

– Vad vill ni äta, frågade hon.

– Bönor, Nisse Mexico style, svarade jag, och fortsatte: Inga bacon och skippa salladen men extra jalapenos och vitlök och sen vill jag ha ett gallon öl. Samma sort som det här. Jag pekade på mitt tomma glas.

Hon log sitt varma leende och gick. Mina ögon ville inte släppa den vackra kroppen. Hennes höfter rörde sig förföriskt under den svarta kjolen.

– Senorita, ropade jag, och hon vände sig om.

– Folke? undrade jag.

– Si senor. Folke kommer mycket snart, svarade hon.

Dörren till restaurangen flög upp med en smäll och in steg tre män. Jag sänkte min blick direkt när jag såg att det var Lasse Buffé, NF och han som hette Kalle. Det var han som hade hållit på med låset till gamburen. Jag gjorde mig så liten som möjligt och hoppades att Folke skulle dröja ett tag till. Gänget slog sig ner vid ett bord inte långt från entrén. Den ende som inte satt med ryggen mot mig var Kalle. Jag kände mig lugn, Kalle visste inte vem jag var.

Den vackra kvinnan kom in med min mat; ett jättelass bönor och säkert ett kilo bacon. Till detta serverade hon öl i en stor kanna. Jag nämnde inget om att jag inte skulle ha några bacon, utan viskade lågt:

– Säg till Folke att han väntar.

– Si senor, svarade hon.

Jag förstod direkt att jag var försent ute när dörren till köket öppnades och Folke var på väg in i restaurangen. Jag såg i ögonvrån att Kalle sa något till sina kumpaner och allas ansikten vändes mot Folke.

Tiden stod sill, sekunder blev minuter och jag hann resa mig från min plats och kasta mig över Folke. Jag drog ner honom på golvet, samtidigt som ljudet av den första skottsalvan nådde mina öron. Med ett fast grepp om Folkes kraftiga buk kunde jag dra honom bakom bardisken samtidigt som jag såg flera restauranggäster i panik kasta sig ner på golvet. Tio meter från oss såg jag NF stå upprätt med ett maskingevär i händerna. Hans blick var fånig och jag kände bara medlidande. Lasse Buffé hade fått honom till detta. Lasse Buffé hade fått NF till att bli en kallblodig mördare. Min ena hand fick tag i ett askfat som jag med full kraft slungade mot NF. Det träffade vid näsroten och han föll blödande ihop på golvet.

– Kom, skrek Folke, och jag fann för gott att följa med honom genom en sidodörr och ut i gränden.

–Sätt dig! Hoppa upp!

Jag förstod att han ville att jag skulle hoppa upp på på en paketcykel. En svart paketcykel av märket Monark. Jag brydde mig inte, för jag visste att det var rätt. Jag hoppade upp, kanske inte jag men min kropp. Jag kunde inte tygla mina rörelser. Folke trampade och jag höll mig fast. Han svettades ymnigt och andhämtningen var ansträngd.

– Så dagen är här, sa Folke.

– Det verkar inte bättre, svarade jag.

– Det kan inte vara bättre, sa Folke.

Jag höll tyst medan han trampade på. Vi var nu ett par hundra meter från restaurangen och Folke cyklade in på en liten stig till höger in från vägen. Han stannade plötsligt.

– Hoppa av! kommenderade han. I skuggan av ett pinjeträd såg jag en flakmoped lösgöra sig och rulla fram mot oss. Vi hoppade upp. Mannen vid styret vände sig om och sade:

– Sen gick jag ut och då kom morsan ut och då gick jag in.

Jag förstod direkt vem det var som styrde oss vidare. Det var Nisse Mexico.

– Du får förlåta att jag inte kom direkt, skrek Folke för att överrösta mopedmotorn medan vi skumpade fram på den lilla stigen. Men jag var tvungen att buda Nisse så att han var klar.

– Det är okej, svarade jag. Men hur ska vi komma vidare? Vi kan väl inte åka så här ända fram?

– Det är lugnt. Vänta ska du få se.

Nisse tittade på oss med ett flin på läpparna som rörde sig hela tiden. Gamle trygge Nisse Mexico. Honom och Folke kunde man verkligen lita på. De två kumpanerna hade levt tillsammans sedan barnsben och hjälpt mig ur svåra knipor flera gånger. En gång hade det sånär kostat Nisse livet, men tack vare sin otroliga fysik hade han klarat sig. Det enda som nu påminde om olyckan var att han inte kunde vara tyst. Som ett mantra pratade han ständigt om hur ”morsan gick ut när jag kom in, sedan kom farsan in och då gick jag ut. När farsan kom ut gick både morsan och jag in, sedan gick morsan ut igen…”

Jag kunde svagt höra honom genom mopedknattret och det kändes tryggt. Plötsligt bromsade vi in och Nisse hoppade av mopeden.

– …sen kom farsan in, kom igen nu vi måste skynda oss, och morsan gick ut, skynda oss innan tåget går, till mig för jag var redan ute…

Det var inte helt lätt att hänga med när Nisse pratade eftersom han blandade sitt mantra med det han egentligen skulle säga.

Folke och jag hängde på efter Nisse som klättrade uppför en brant sandslänt. Sista biten kröp vi hukande och smög sedan upp våra huvuden och blickade ut över järnvägsstationen.

– Ser du. Det är redan här.

Folke var upphetsad.

– Vilket är det, frågade jag.

– …kom morsan in igen, det röda med tre vagnar, innan farsan gick ut, ser du det?

Jag svepte med blicken över spåren och såg sedan mitt mål. Ett rött lok med tre svarta vagnar. Vagnarna pryddes av en stor vithövdad örn på varje sida.

– Hur tar jag mig in?

– Dörren på den sista vagnen är öppen. Det är bara att klättra in.

Loket gav upp en stark signal och var tydligen klart för avgång. Jag vände mig till Folke och Nisse.

– Tack ska ni ha grabbar. Vi ses vid kusten, se till att vara där i tid.

– ..sen gick jag in, det vet du, och farsan gick ut, vi har väl aldrig kommit för sent, men morsan hade redan gått in…

– Du kan vara lugn, sa Folke. Vi är där före dig.

Jag kramade om dem och satte av nedför slänten. Hukande sprang jag över spåren fram till den sista av de tre svarta vagnarna. Dörren på baksidan var mycket riktigt öppen och jag hoppade upp och in. Vagnen var helt tom, precis som jag väntat mig, och jag kröp ihop på golvet i ena hörnet samtidigt som jag kände hur vi började rulla framåt. Nu gällde det att ladda batterierna inför eftermiddagen. Jag hade ungefär två timmar på mig innan lastningen skulle ske och sömnen kom snabbt.

Jag svängde in på gårdsplanen och stannade framför den imponerande ekdörren till det pampiga huset. Det måste vara det största i hela Bakersfield. Mitt på planen strilade vatten i en fontän med en liten staty som skulle föreställa näcken. Runt fontänen grönskade frodiga grodblad och rankor av olika slag och det märktes att husägaren var mån om sin trädgård. Allt var välansat och tillrättalagt, inget lämnat åt naturens egen improvisationsförmåga och kreativitet.

Jag klev ur bilen och gick uppför den breda men korta trappan. Det fanns ingen synlig dörrklocka att trycka på men väl en ordentligt dörrklapp. Jag slog i den tre gånger och ekot av slagen hördes bakom dörren. Inget hände. Jag slog i klappen igen och väntade. Tydligen var min ankomst en överraskning eftersom ingen verkade vara hemma. Jag kände på dörren. Den var låst.

– They are gone on vacation.

Rösten kom bakifrån och skrämde mig. Den tillhörde en man som var i femtioårsåldern. Han var klädd i oklanderlig svart kostym, vit skjorta och svart slips. På huvudet hade han en svart hatt som var ett par nummer för liten. Hatten förtog det seriösa intrycket från kostymen och gjorde mannen till en nästan löjlig uppenbarelse.

– They are not here, fortsatte han som om jag inte hört hans första notering.

– No, I can see that. Do you by any chance know where they are?

– No.

Det blev tyst.

– Who are you?

Hans fråga kändes påträngande och på gränsen till provokativ.

– I’m a very good friend of the count. I have known him since we were kids. Who are you?

– The count is on vacation. If you have known him that long you should know that he always goes on vacation this time of year. You should even know that he always goes to the same place.

Mannen hade helt nonchalerat min fråga och babblade på.

– You should know that he goes to Pine City to swim with the sea otters and stay in his beach house.

Jag blev förvånad.

– Pine City, sea otters and beach house? I have to admit that I don’t know anything of this. How do you know this much?

– Some knows what others want to know. I also know that the count has found the Eternal Glow.

Med detta kryptiska uttalande vände han sig om och gick neråt grinden till området. Jag stog stum kvar. Efter en liten bit vände han sig om och skrek:

– He travels with Remmen!

Efter sitt sista ord började han springa fortare och fortare. Plötsligt sträckte han ut armarna och samtidigt sprack hela kostymen upp och blottade en yvig svartbrun fjäderdräkt. Armarna blev till vingar. Den krokiga näsan förvandlades till en stor gul näbb och den löjliga hatten blev till två buskiga ögonbryn över de svarta ögonen. Han lyfte från marken och steg snabbt. En bit upp i luften vände han tvärt och svepte rakt ned mot mig. Jag slog instinktivt armarna över huvudet och kände vinddraget när han passerade.

– Go on my friend. I’ll see you soon!

Örnen var borta.

Örnen och Remmen dök alltså upp igen. Jag funderade över hur det hade gått för Remmens stackars bussturister sedan jag lämnade dem. Hade den koleriske guiden klarat av att föra dem till resans mål eller irrade de fortfarande omkring utan att veta var de befann sig.

Jag väcktes bryskt ur drömmen av att bromsarna började gnissla. Vi var tydligen framme. Jag gläntade försiktigt på dörren och såg hur vi saktade in. Runt spåret växte tät pinjeskog och vi verkade vara mitt ute i ödemarken. Snart stod vi helt stilla. Jag smög ut ur vagnen och sprang snabbt i samma riktning som vi kommit från. Efter ett hundratal meter vek jag av från spåret och sprang sedan i en halvcirkel så att jag kom tillbaka till tåget från sidan. Sista biten smög jag försiktigt gömd bakom träden så att jag kunde se vad som hände vid tåget.

Parallellt med de tre vagnarna stod två långtradare. Ett tiotal män höll på att dra bort kapellen från långtradarnas flak medan några andra öppnade järnvägsvagnarna på sidorna. Jag kunde se två stora burar på varje långtradare. I varje bur satt en gigantisk örn på en naken pinne. De verkade drogade och satt helt stilla när männen bar över burarna från flaken till tågvagnarna. Efter lastningen äntrade männen långtradarna som sedan sakta rullade iväg. Kvar fanns bara lokföraren och tre män som såg ut som vakter. De var beväpnade.

Lokföraren gick fram till loket och vakterna gick till varsin vagn och stängde in sig. De stora skjutdörrarna gled igen med en smäll. Jag smög snabbt fram till den tredje vagnen och hann fram just som tågsetet började rulla framåt igen. Jag svingade mig upp på den lilla plattformen som fanns på baksidan av vagnen och höll mig fast i dörrhandtaget medan vi accelererade…