“The Train can´t slow down”

 

 

 

 

Jag hade nu fem timmar på mig. Det fanns ingen tid för vila, jag måste handla direkt. Dörrhandtaget jag höll mig i var det första jag måste prova. Jag vred försiktigt ner det och kände till min lättnad att dörren var öppen. Försiktigt, försiktigt öppnade jag dörren. Bara några millimeter så att jag kunde se in i vagnen. Jag såg den stora buren med örnen. Ett par strålkastare var riktade mot buren. Örnen var verkligen ofattbart stor. På en pinnstol satt den beväpnade vakten, med ryggen vänd mot mig. Han pratade i en mobiltelefon och jag kunde höra vad han sa;

– … det är lugnt, allt kommer att gå bra … närå, ingen fara…gjorde han? … varför? … tror jag inte … ingen chans…

Vakten verkade helt inne i sitt samtal så jag öppnade försiktigt dörren och smög in i vagnen. Jag stängde försiktigt efter mig. Vakten pratade på;

– … jag ska bara koppla av … det får de andra hålla på med… nej, det skiter jag i…

Vapnet stod lutat mot vaktens vänstra ben. Det var ett hagelgevär. En gammal tjeckisk Merkeltolva, side by side. Om jag väntade tills han pratat färdigt kunde jag lätt ta hagelbössan och oskadliggöra honom. Men det var viktigt att ingen fick reda på att jag var här. För då skulle allt bli så komplicerat. Det var bäst att vänta. Jag smög mig försiktigt närmare tills jag stod en halvmeter bakom honom.

Det verkade som vakten började avrunda sitt samtal;

– …vi säger väl så… vi syns sen… baren… ett par pilsner… bäst så… visst… närå.. okej… tolvblecket… hej då.

Han slog av mobilen och jag grep tag i geväret. Han ryckte till och vände sig om. Samtidigt slog jag honom i huvudet med kolven. Han föll som en fura tillsammans med pinnstolen. I ett  hörn av vagnen låg en bit rep som jag band honom med. Sedan släpade jag undan honom. Han skulle inte besvära mig mer på denna resan. Jag letade igenom hans fickor och hittade en nyckelknippa som jag stoppade på mig. Jag tog också hans mobiltelefon.

Örnen verkade sova. Han satt blick stilla och reagerade inte på något. Jag prövade nycklarna och fann att en passade till burdörren. Men jag hade ingen avsikt att släppa ut örnen. Inte ännu. Nej, nu måste jag till de andra vagnarna. Problemet var att det inte fanns någon dörr på framsidan av vagnen. Jag kunde alltså inte bara traska vidare framåt. Jag måste vidare genom skjutdörrarna på sidan eller dörren på baksidan.

Jag beslöt mig för att prova skjutdörrarna. Jag öppnade och såg mig omkring. Vid sidan av dörren fanns en stege som ledde upp på vagnens tak. Men den var placerad en meter från dörren så jag blev tvungen att hoppa och försöka få tag i stegen. Och jag skulle bara få en chans. Ingen tid att förlora. Jag tog ett rejält språng, med geväret i ena handen och mobilen i bakfickan. Det lyckades. Jag fick tag med högerhanden. Adrenalinet pumpade ut i blodet och jag fick krafter att sega mig upp på stegen. Väl uppe på taket funderade jag över nästa drag.

Vakterna i de andra vagnarna skulle inte besvära mig ännu eftersom de satt på post inne hos de andra örnarna. Men det var viktigt att jag hann fram till loket och lokföraren innan vi var framme vid Bells Junction. Landskapet omkring mig hade övergått från skogsklädda kullar till fält och ängar och jag började känna igen mig.

Jag kröp och hoppade fram över de andra vagnarna. Fartvinden tryckte mig ned mot taket innan jag kunde slingra mig ned mellan den första vagnen och loket. Dörren in till loket var öppen och jag gläntade försiktigt på den innan jag smet in. Den smala korridoren mellan de väldiga motorerna var svagt upplyst och jag smög framåt. Visserligen kunde inget ljud avslöja mig i dånet från motorerna, men när som helst kunde lokföraren komma bakåt för att kontrollera något.

Jag kom fram till dörren in till själva förarhytten. Genom det lilla fönstret kunde jag se hur lokföraren satt och åt en smörgås samtidigt som han tittade lojt framåt. Hans högerhand vilade på dödmansgreppet. Om han släppte det utan att trycka på autopiloten skulle tåget omedelbart bromsa in och stanna, något som inte fick ske om jag skulle kunna hålla tidtabellen. Jag visste också att han skulle upptäcka mig om jag öppnade dörren till hytten eftersom motordånet då skulle avslöja mig.

Mitt enda alternativ var alltså att vänta tills han kopplade på autopiloten och gick för att kontrollera motorerna. Men det kunde ta hur lång tid som helst och jag måste agera nu. Plötsligt upptäckte jag en telefon på väggen en bit från lokföraren. Jag kunde till och med se numret.

Jag plockade upp vaktens mobiltelefon och knappade in numret till hytten. Signalen gick fram. Samtidigt såg jag hur lokföraren kopplade in autopiloten, reste sig och gick fram till telefonen. I samma ögonblick som han lyfte luren stormade jag in i hytten och bedövade honom med ett välriktat slag mot bakhuvudet. Jag tittade snabbt ut genom fönstret och såg att vi bara hade ett par hundra meter kvar till Bells Junction. Måtte nu bara Folke och Nisse Mexico ha hunnit hit.

Loket sprängde fram över spåret och växeln. Javisst! Med en gungning växlade vi över till stickspåret som ledde till kusten. En bit från växeln såg jag Folke och Nisse huka i gräset. Jag vinkade till dem och de reste sig upp och jublade.

De hade alltså lyckats att fixa växeln. Jag hade inte räknat med något annat heller, eftersom de aldrig tidigare svikit mig. Jag hade nu fyra timmar kvar till slutstationen. Två vakter fanns kvar i vagnarna och jag funderade över hur jag skulle bli kvitt dem innan målet. Jag stelnade till när telefonen ringde.

Alternativen var att svara eller låta bli. Låta bli var nog väldigt dumt så jag beslöt mig för att svara. Jag lyfte luren och sade något obegripligt. En röst i luren sade:

– Vafan säger du? Har du munnen full av macka, eller?

– Nej.

– Du låter så konstigt.

– Förkyld.

– Jasså? Du verkade jävligt pigg när vi gick ombord.

– Den kom snabbt.

– Du, vad har Tajron för telefonnummer? Jag har försökt ringa honom flera gånger, men den jäveln svarar inte. Måste kolla med dig så jag har rätt telefonnummer.

Jag tittade ut genom rutan till maskinrummet och såg mobilen ligga där på golvet. Var det numret till den han var ute efter?

– Vet inte, svarade jag.

– Vadå vet inte? Du ringer ju honom flera gånger om dan.

– Han har nytt abonnemang.

– Konstigt, det sa han inget om innan vi gick på. Tycker du att jag ska gå och kolla att allt är okej?

– Nej, för fan, skit i det. Koncentrera dig på ditt du.

– Ja, ja. Det var fan vad konstigt du låter.

– Jag vet, jag känner knappt igen min egen röst.

– Okej, hej på dig du.

Jag lade på luren och pustade ut. Det var nära ögat och jag var nu tvungen att ta mig an problemet direkt. Autopiloten var på och jag gick genom maskinrummet till den bakre dörren. Jag klättrade upp på första vagnen och kände mig riktigt hemma på taket, trots att vinden slet i mitt hår och det var svårt att hålla balansen. Jag lade mig ner och tittade ner på sidan av vagnen. Jag låg precis över skjutdörrarna. Jag nådde inte handtaget med händerna så jag var tvungen att få ner en fot. Det var en svår övning men jag höll mig ordentligt fast i den lilla järnsargen och gled nerför sidan med benen. Med höger fot lyckades jag få ner handtaget och med knät pressade jag undan dörren. Bara någon centimeter. Precis tillräckligt. Snabbt svingade jag mig upp på taket igen.

Reaktionen i vagnen blev exakt som jag förväntat mig. Skjutdörrarna öppnades och vakten satte ut huvudet och tittade sig omkring. Men inte uppåt. Jag väntade. Han vände blicken uppåt och fick se min sko, underifrån. Sparken tog perfekt. Han föll av vagnen och rullade några varv ner från banvallen. Nu var det bara en kvar.

 

Tåget gick perfekt, tidtabellen skulle hålla. Jag tittade mot loket och lät blicken följa rälsen framåt. Det var en enorm raka och spåret försvann i ett värmedaller vid horisonten. Men det var något som oroade mig. En liten svart prick långt där framme. Var det något på spåret? Jag skyndade mig fram mot loket, klättrade ner från vagnen, öppnade dörren och sprang igenom maskinrummet. Väl framme i förarutrymmet kopplade jag ur autopiloten och lät min hand hålla dödmansgreppet. Jag kisade med ögonen. Nu kunde jag se att något blockerade spåret. Jag irrade med blicken, fann signalknappen och började tuta för fullt. Hindret rörde sig inte. Jag måste slå av på farten och bromsa. Konturerna av föremålet där framme började bli allt tydligare men det rörde fortfarande inte på sig. Fortfarande rörde det sig inte. Nu började jag bromsa i panik. Det skulle bli svårt att få stopp på ekipaget i tid.

Jag kunde se vad det var som blockerade spåret. Det var en buss. Farten var nere i sjuttio kilometer i timmen, sextio, femtio… jag skulle hinna stanna. Bussen stod där och jag kände igen den. På sidan stod det ”Remmen Travels”.

När det var femtio meter kvar till bussen hade jag fått stopp på tåget helt och hållet. Jag kunde se ett antal människor irra omkring i anslutning till bussen men såg också i den utvändiga backspegeln att den tredje vakten var på väg fram emot loket. Han hade sitt gevär skjutklart och såg sig oroligt omkring. Framme vid lokets bakända hoppade han upp och in genom dörren. Motorerna gick på tomgång men jag kunde ändå höra hans steg närma sig genom korridoren. Jag ställde mig bakom dörren och väntade. Dörren slog upp med full kraft och jag fick den rakt i ansiktet. Vakten stormade in med höjt vapen och satte pipan i min nu blodiga panna.

– Vem är du och vad gör du här?

Jag svarade inte utan kved av smärta eftersom hela näsan verkade vara avslagen. Blodet forsade ned över skjortan. Smärtan var olidlig.

– Svara! Vem är du?

Jag kunde se att hans pekfinger kröktes runt avtryckaren. Han stirrade med en blandning av ilska och förskräckelse och var säkert helt benägen att döda mig. Plötsligt öppnades dörren igen.

– Hallå där. Kan nån hjälpa oss med bussen?

Det var Remmen, reseledaren som jag redan träffat och smitit ifrån.

Vaktens uppmärksamhet bröts för ett ögonblick och jag agerade blixtsnabbt. En perfekt spark mot hans ansikte fick honom att trilla bakåt samtidigt som han släppte vapnet för att kunna ta emot sig med händerna. Jag fångade geväret i luften och vände det mot den nu liggande vakten.

– Vafan håller ni på med?

Remmen gav sig in i handlingen igen.

– Och du, dig känner jag igen.

Han pekade mot min blodiga uppenbarelse.

– Det var du som lurade in oss i den där jävla hålan och helt på villovägar.

– Håll käften och kasta hit handduken därborta.

Smärtan gjorde mig förbannad och rädd men det var viktigt att behålla initiativet. Remmen gav mig handduken och jag kunde torka bort en del av blodet från ansiktet. Vakten försökte röra sig emot mig.

– Du ligger där du ligger.

Jag riktade geväret mot hans bröstkorg.

– Vad har hänt med bussen? Den måste bort från spåret omedelbart.

– Jag vet för fan inte. Den bara stannade och den där jävla chauffören vet ingenting om bussar, han bara äter korv hela tiden. Kokta med bröd. Och jag vet inte ens om vi är på rätt väg till Pine City.

Remmen tappade en kort stund sin koleriska framtoning och verkade nästan resignerad. Jag beslöt mig för att hjälpa honom eftersom han trots allt räddat mig alldeles nyss.

– Se till att lasta in alla dina pax i den främsta vagnen och töm bussen på det ni ska ha med er. Med det måste gå snabbt som fan.

Remmen försvann genom motorrummet.

– Jag hatar våld, men just nu har jag inget val, sa jag och gav den liggande vakten ett hårt slag med gevärskolven. Han svimmade av.

Medan Remmen lastade in sina resenärer band jag vakten ordentligt och stängde sedan in honom och lokföraren tillsammans med vakten i den tredje vagnen.

Remmen gav klarsignal och kom in i förarhytten. Jag backade upp hela tåget ett par hundra meter och satte sedan full fart framåt. Vi accelererade snabbt och bussen som stod kvar mitt på spåret närmare sig allt mer. Vid kollisionen hukade jag och Remmen bakom instrumentpanelen i loket men vi kunde ändå se hur bussen flög uppåt och framåt med ett väldigt brak. I det stabila loket kändes det bara som om vi kört över en liten sten.

– Jag har ändå aldrig gillat bussresor, sa Remmen när vi reste oss upp. Tåg är betydligt trevligare.

– Jag är ledsen för att jag stack ifrån er tidigare men jag är på ett uppdrag som inte får misslyckas. Och tyvärr är detta ingen semesterresa. Men jag kan hjälpa er till Pine City för det är dit det här tåget ska rulla, vad som än händer.

– Du, det var en jävla babbe till örn där inne. Ska han med till Pine City, frågade Remmen.

– Mmm, svarade jag. Det finns tre till med på tåget. Två i mittenvagnen och en i den bakre.

– Det är ingen risk att han bryter sig ut ur buren och börjar jävlas med mina resenärer?

– Det är lugnt.

– Har ju ett jävla ansvar, serru. Allt måste skötas bra, vet du. Man vill ju inte få dåligt rykte. Det vore inte bra för affärerna. Men lite äventyr skadar ju aldrig. Det är inte så att det inte brukar vara äventyr på mina resor men jag har alltid järnkoll. Remmen har järnkoll, vet du. Men jag måste erkänna att nu vet väl fan om jag har koll över huvud taget. Vem är du? Och vad i helvete håller du på med?

– Jag söker efter Glöden, svarade jag.

– Glöden? Remmen såg frågande på mig.

– Glöden, den Eviga Glöden.

– Är du religiös, eller nåt? Du kanske är med i nån jävla sekt? Sekter ska man akta sig för, serru. Det är farliga grejer. Jag kände en snubbe som var med i en sekt. Han blev för fan dum i huvet. Han grubblade jämt. Till slut grubblade han ihjäl sig och…

– Det är ingen sekt, avbröt jag.

– Vad är det då? Och den där snubben med bössan? Vem var det?

– Fråga inte så mycket nu. Tids nog får du veta. Om du nu ska med till Pine City?

– Jag hajar, du vill inte prata om det. Remmen ska vara tyst och snäll. Oroa dig inte Men vad ska du hitta på i Pine City? Och örnarna?

– Kan du hålla käften lite nu, för jag behöver tänka. Din bussjävel har försenat oss. Och det är förbannat viktigt att vi kommer fram i tid. Kan du köra tåg?

– Vet inte, har aldrig provat det, serru.

– Det är lätt, sätt dig här och håll handen på greppet du ser där. Och, för fan, släpp det inte.

– Varför?

– Då stannar vi. Och det får inte hända. Sitt bara lugnt och titta framåt. Skulle det vara något du vill mig trycker du på signalknappen där. Är det någon panik, som en bussjävel på spåret eller så, då signalerar du två gånger. Förstår du vad jag säger?

– Du, Remmen fattar. Här har du en kille som varit med om en hel del. Det här är en baggis. Du kan vara så lugn så. Vad ska du göra förresten?

– Jag ska ta mig en promenad bakåt för att kolla några grejer.

Jag lämnade Remmen i förarhytten och tog mig ut ur loket. Jag klättrade upp på taket på första vagnen, fortsatte över den andra. Jag tog mig in genom  bakdörren. Det var svag belysning där inne. Skenet kom från en naken glödlampa i taket. I burarna satt örnarna. En såg ut att sova men den andra var vaken. Den såg på mig med klara ögon och munnen var öppen. Den var verkligen enorm. Och otroligt vacker. Mörkt brun, nej svart med vitt huvud och gul näbb. En lång stund satt jag och bara betraktade den innan jag kände igenom mina fickor. Nycklarna jag tagit från vakterna var kvar. Men det var bara ett problem. Vakten i den här vagnen hade ju ”trillat av tåget”. Ingen vakt, inga nycklar. Och jag var absolut tvungen att få ut örnarna ur burarna. Buren verkade dessutom mycket stabil. Jag såg mig omkring men hittade inte något som kunde vara till hjälp. Nu var det bråttom och problemet måste lösas. Jag beslöt mig för att knalla över till Remmens resenärer. Kanske kunde jag få hjälp där.

Jag började bli van att svinga mig upp på vagntaken så det tog inte lång stund innan jag öppnade dörren till den främre vagnen. Den svaga belysningen var i stark kontrast till det starka solljuset utanför. Men efter några sekunder kunde jag få en överblick av Remmens kunder. De var säkert trettio stycken. Jag drog mig till minnes att Remmen snackat om femtio passagerare, men han hade väl överdrivit. Han var ju lite speciell. Nu måste jag hitta någon som kunde hjälpa mig.

– Ursäkta mig, började jag för att fånga deras uppmärksamhet. Finns det möjligtvis någon här som vet hur man får upp ett lås utan att ha en nyckel?

Det mumlades lite bland passagerarna. Så ställde sig en man upp.

– Jag kanske kan hjälpa dig. Bara det inte är något olagligt.

– Nejdå. Det är handlar om en rent humanitär grej. Vi ska släppa ut ett antal inspärrade fåglar.

– Okej, det passar mig perfekt.

Mannen steg fram och sträckte ut handen.

– Bengtsson.

– Trevligt att råkas. Men kom nu, vi har kort om tid.

Vi tog oss över till den andra vagnen och steg in. Båda örnarna var nu vakna och betydligt mera aktiva än tidigare. Förmodligen hade de varit drogade och nu började bedövningen släppa.

– Vilka fantastiska djur, sa Bengtsson och stirrade storögt på fåglarna. Var kommer de ifrån?

– De har blivit fångade och inspärrade av samvetslösa idioter som tror att de ska kunna tjäna stora pengar på dem. Men det ska vi sätta stopp för. Kan du få upp låset tror du?

– Det är nog inga problem.

Bengtsson gick fram till burdörren och studerade låset noga. Han petade med lillfingret runt nyckelhålet och lade sedan handflatan så att den täckte hela låset.

– Memory onådan i laggsas.

Hans röst var knappt hörbar och han upprepade det kryptiska uttrycket flera gånger. Plötsligt klingade det till i låset och Bengtsson tog bort handen.

– Då var det klart.

– Hur gick det där till? Var har du lärt dig det?

– Min pappa var låssmed och lärde mig ett och annat. Men jag använder knappt aldrig mina färdigheter. Bara när jag eller Majken, frugan, låst in bilnycklarna. Ska vi släppa ut dem nu?

– Nej, vi måste vänta tills vi når det sista bergspasset före Pine City. Då kan örnarna hitta bättre och säkrare platser att stanna på än här ute på slätten. Men vi borde vara där inom en halvtimma. Häng med så tar vi den sista buren också.

 

Vi hade snart klarat av att få upp buren i passagerarnas vagn och de hade alla blivit lika förvånade som jag över hur Bengtsson gick tillväga. Nu skulle vi bara invänta rätt tillfälle och sedan kunde fåglarna få flyga fritt.

– Okej, sa jag. Det behövs fyra frivilliga, en till varje bur. Om en liten stund når vi passet och då vill jag att ni, på en given signal, öppnar burdörrarna.

– Jag ställer upp, sa Bengtsson.

– Du kan räkna med mig, hörde jag en röst svara. Rösten kom från en lång man i vagnshörnet. Han steg fram, räckte fram handen och presenterade sig:

– Biggo var namnet, reser med Remmen för första gången.

– Bra, nu behöver vi två till. Jag tittade fordrande på Schenta, chauffören, som satt på golvet och åt dillchips ur en stor påse. Han stirrade rakt förbi mig.

– Jag är med, svarade en bastant kvinna. Barbro heter jag och min kompis Barbro tar en bur, fortsatte hon.

– Vänta nu. Barbro och Barbro?

– Ja, men om du vill göra det lite lättare för dig kan du kalla mig för Babban och Barbro för Bosse.

– Okej, sa jag, nu kör vi! Bengtsson, du klättrar bort till sista vagnen och tar den buren. Babban och Bosse fixar burarna i mittenvagnen. Ni tar vägen över taket och hittar vagnsdörren där bak. Biggo, du stannar här. När ni hör tåget signalera två gånger öppnar ni dörrarna. Frågor?

Ingen sade något och jag skyndade mig ut från vagnen. Jag hade bråttom fram till loket. Väl framme fann jag Remmen i en mycket krystad ställning, men handen vilade säkert på dödmansgreppet.

– Vad är det med dig? frågade jag.

– Jag har aldrig och kommer aldrig bli så pissnödig som jag är nu, svarade Remmen.

– Stick och pissa då, för nu tar jag över.

Jag bytte plats med Remmen, som skyndade ut från hytten. Tåget hade börjat klättringen upp i passet och om några minuter var det dags att släppa örnarna. Remmen kom tillbaka, märkbart lättad.

– Kan jag inte få en ledtråd om vad fan som pågår, sade han.

– Jo, för fan, svarade jag. Örnarna ska släppas nu.

– Och?

– Släppas! Upp i luften, där dom hör hemma. Bland molnen i termik. Det är så vi vill se dem. Inte sant?

– Jovisst, men varför är dom i burarna nu?

– De är ju lite ovanliga, inte sant?

– Jo, stora som ena jävla… jag vet inte vad.

– De skulle levereras till en snubbe som är … låt mig säga, obehaglig. Och snål och självisk och rent ut sagt för jävlig.

– Du verkar inte gilla honom. En gammal vän, eller?

– Långt ifrån, men jag känner honom och hans gelikar.

– Vad skulle han med örnarna till?

– Först skulle han visa upp dem för en massa folk. Naturligtvis skulle han dra in en massa stålar på det men han hade bara tänkt att visa upp två av dem. De andra skulle han förvara i sitt laboratorium.

– Laboratorium? Remmen tittade frågande på mig.

– Visst, det är hans lilla hobby, förstår du. Han håller på med genforskning. Forskning och forskning förresten, det är nog mer genexperimenterande. Eftersom örnarna är så ovanligt stora tänkte han ta vävnader och celler från dem och överföra dem på andra djur. På så sätt skulle han försöka driva fram en hel zoologisk trädgård med bara gigantiska individer. Kan du tänka dig en genmanipulerad elefant? Stor som en Brontosaurus. Tror du det skulle dra folk? Han driver redan nu ett stort, låt oss kalla det nöjesfält. Ett ställe där uttråkade kan finna, vad dom tror är lyckan. Stället har gått sämre och sämre de senaste åren och nu behöver han något nytt. Något som ska dra de stora massorna igen.

– Men…

– Tyst, nu kör vi! avbröt jag och gav två snabba ljudsignaler.

Jag tittade i backspegeln och såg fyra stora örnar, med snabba vingslag, stiga upp mot skyn.

 

Resten av tågresan var bara en formsak. Vi lämnade tåget på ett gammalt stickspår en kilometer utanför Pine City och gick den sista biten in till stan. Vakterna och lokföraren hade vid det här laget övertalats av Remmen att följa med på hans resa istället för att hålla på med örnkidnappning och mot löfte att alltid hålla sig från brottslighet band vi upp deras rep.

Jag tog avsked från Remmen och hans passagerare och tackade dem innerligt för all hjälp. Jag såg också till att de hamnade på rätt väg till Pine Lodge och den stundande havsutterskådningen. De skulle lämna staden på ett kryssningsfartyg någon dag senare.

När nu örnuppdraget var avklarat gällde det att få upp farten i jakten på Glöden. Jag hade redan börjat skönja svaret på mina frågor, men det fanns fortfarande en del att göra. Bland annat måste det finnas ytterligare en ingång till Luxor, den enda sanna vägen som leder till Glöden.

Jag hade stämt möte med Folke och Nisse nere vid hamnen i Pine City, just där trålarna lägger till. Där finns nämligen ett litet kafé som gör de bästa räkmackorna utefter hela kusten. Räkorna är visserligen importerade från Norge men de är stora, saftiga och härligt salta.

Jag var först och beställde naturligtvis en macka och den obligatoriska ölen. Medan jag väntade på maten hann Nisse och Folke anlända. Vi var nästan ensamma eftersom fiskarna redan varit där och hunnit gå hem. Kvar satt bara en av de äldre pensionerade männen och sög på sin snugga vid ett fönsterbord.

– Hur gick det? Hur gick det?

Folke var upphetsad och nyfiken.

– Jotack. Det gick ganska bra. Örnarna är fria och lyckliga.

– …sen kom morsan in, vi var lite oroliga, och jag gick ut…

– Tack, men allt löste sig som vi hade tänkt. Nu har vi dock viktigare saker att fundera över.

– Vaddå?

Folke såg ut som ett frågetecken medan Nisse försökte hålla ned volymen på sitt mantra och lyssna intensivt.

– Jag har fått höra att det finns en man här som kan visa oss ingången till Glöden.

– Men den försvann väl när de där människorna exploderade nere i canyonen?

– Ja, den ingången är för evigt stängd, men det ska finnas en till.

– …så gick jag och farsan in, det låter ju helt fantastiskt, och morsan gick ut, tror du det kan vara sant?

Jag funderade en stund och drog på svaret. Jag visste egentligen lika lite som Folke och Nisse men det var viktigt att de trodde på min idé för det underlättade att vara flera i jakten.

– Jag tror det är sant. Ingen skulle skapa en värld med bara en ingång eller utgång. Det vore alldeles för riskabelt. Dessutom lär en man redan varit där och hittat Glöden.

Folke och Nisse gapade som två fågelholkar. Till och med Nisse blev tyst för en sekund och det har inte hänt på trettio år.

– …då gick jag ut, vem är mannen, och farsan gick in.

– Greven.

De öppna munnarna stängdes.

– Greven? Tror du verkligen på greven?

Folke såg skeptisk ut.

– Han skulle aldrig luras när det gäller Glöden. Han är lika besatt som vi och fåfäng nog att skryta med något sådant om det verkligen är sant.

Min macka och öl hade kommit in och jag tog ett par tuggor.

– Greven bor här i närheten och nu gäller det för oss att få honom att berätta.

– …sen kom morsan ut, vi kan kittla honom, och jag gick in.

– Tack Nisse, men det finns bättre metoder.

– Vilka då, frågade Folke.

– Brännvinsmetoden.

Jag svalde den sista tuggan och tömde ölglaset. På vägen ut betalade jag kvinnan bakom disken och såg samtidigt att gubben med snuggan hade dött.