“Aqualung”

 

 

 

 

Nisse hade kvar sin Volvo Amazon och vi satte oss tillrätta i de nedsuttna sätena. Motorn hoppade igång och jag dirigerade Nisse i riktning mot Grevens strandvilla. Resan gick under tystnad och vi stannade bara för att köpa två flaskor gin av en kines i en sliten spritbutik.

Greven var egentligen en gammal vän men vi hade inte sett mycket av varandra de senaste tjugo åren. Namnet Greven hade han fått i unga år då han i fåfänga beställt visitkort med titeln Greve för att imponera på kvinnorna. Han var nämligen inte speciellt snygg, hade ingen som helst utstrålning, var ganska dum och hette Gregory Wetterlund. Strandvillan hade han fått i arv av en moster som så länge hon levt irriterat Gregory genom att kalla honom Georg, alltså uttalat jeorrj. Som plåster på såren hade hon testamenterat hela sin förmögenhet, och den var inte liten, till Gregory när hon dog. Bland tillgångarna fanns strandvillan, säkert värd omkring fem miljoner dollar och med ett underbart läge precis vid havskanten.

Den stora tomten omgärdades av ett högt järnstaket och vi körde fram till grinden. När vi tryckt på ringsignalen hördes en metallisk stämma:

– Vem är det?

Det var Gregory, Greven.

– Tjena grabben, det är jag, Nisse och Folke som tänkte hälsa på lite.

Det blev tyst. Förmodligen satt Gregory och observerade oss via en tevekamera någonstans. Plötsligt gick grinden upp och vi kunde köra in. När vi närmade oss huset insåg jag att det här var samma ställe som jag drömt om tidigare. Allt såg precis likadant ut. Jag nämnde ingenting om detta till mina kamrater eftersom det kunde oroa dem i onödan.

När vi svängde in och stannade framför den stora dörren öppnades den på vid gavel och Gregory störtade ut. Här bröts alltså drömmen och det kändes skönt.

– Nämen för fan grabbar. Hur har ni hittat hit? Detta är ju helt otroligt.

Gregory var mycket upphetsad och kramade oss alla innerligt när vi klev ur bilen. Eftersom Nisse rabblade sitt mantra trodde Gregory att han pratade med honom. Han svarade naturligtvis och försökte få någon mening i den oändliga ordströmmen och det tog en liten stund innan vi fick förklarat hur det stod till med Nisse och hans oavbrutna prat.

– Kom in i mitt enkla tjäll och känn er som hemma. Jag ska omedelbart blanda oss några drinkar.

Gregory försvann bakom en saloondörr in i ett annat rum. Hela huset var inrett i vilda västernstil med sadlar som stolar, vojlockar som mattor, grova trämöbler, oslipade trägolv och över allt låg en tunn hinna av damm. Det verkade som om Gregory levde ensam. Ingen annan skulle kunna leva i den här underliga och stökiga miljön.

– Jag tycker inte det verkar som om han hittat Glöden, sa Folke tveksamt. Ingen som funnit Glöden skulle väl leva så här skitigt och rörigt.

– Nja, svarade jag. Glöden märks nog inte i det yttre eller i en massa grejor. Den finns inne i människan som funnit den. Och Greven verkar ju ganska lycklig, eller hur?

– Ja, det är sant.

Vi satt tysta och väntade på våra drinkar.

– Här ska ni se grabbar.

Gregory kom tillbaka med en bricka i handen. På den stod tre rejäla gin och tonic.

– Du ska väl ingen ha Nisse? Jag minns fortfarande din fylla i tältet.

– …så kom morsan in, ja, fy fan det var inte roligt, och jag gick ut…

– Du kan få lite tonic bara om du vill ha.

– …sen gick farsan in, tack det blir bra, och morsan kom ut…

Gregory skakade på huvudet åt Nisses haranger och vände sig sedan till Folke och mig.

– Skål på er då, nu ska vi ha det riktigt trevligt.

Han tömde glaset i ett par rejäla klunkar medan Folke och jag bara smuttade försiktigt. Gregorys törst var känd sedan han var ung. Ingen kunde supa som han och ingen kunde heller vara så berusad och ändå gå att prata med.

Han gick omedelbart och blandade sig en ny grogg.

– Låt honom kröka ordentligt nu så ställer vi frågorna senare, sa jag tyst till Folke och Nisse. De nickade instämmande.

Gregory kom tillbaka med groggen. Vi började snacka. Mest om gamla bekanta men sen ville han ha reda på varför jag befann mig här. Jag berättade i stora drag vad som hänt men beslöt att utlämna Glöden, Little Chinada och de talande örnarna. Vid ett uppehåll i berättelsen kommenterade Gregory:

– Jasså, det var så Kråka strök med. Jag hörde om det på nyheterna. Samma dag som det var ett extra inslag om explosionen i canyonen. Det där äventyret i Bakersfield har jag inte hört en käft prata om. Men det är inte så konstigt, det är ju inte så länge sedan det hände.

Jag iakttog Gregorys spritintag medan jag själv höll igen. Folke var med på noterna och verkade hinka i sig, men hans glas var nästan orört. Gregory hämtade gin och ett par flaskor tonic, hällde upp och fortsatte prata:

– Du snackar mycket, men det är en sak jag gärna skulle vilja ha ett svar på.

– Vaddå? svarade jag.

– Vad är det som driver dig? Vart vill du komma och vart är du på väg?

 Frågan överrumlade mig och jag drack ur mitt glas i ett svep. För att få lite tid att tänka över mitt svar såg jag Gregory i ögonen frågande.

– Help yourself, sa Gregory.

Jag hällde upp en drink och hämtade luft. Sen sade jag:

– När träffade du Little Chinada sist?

Hans ögon blev svarta och munnen blev till ett streck. Det gick några sekunder innan han svarade:

– Little Chinada? Du är medveten om att du, i detta nu, gav mig svar på den fråga jag ställde dig.

– Du frågade vad jag gör här.

– Ja, och nu vet jag vad du gör här.

– Jag har hört att du har funnit Glöden.

– Kalla det vad du vill, men det ligger något i vad du säger.

– Nå, när träffade du Little Chinada senast?

– Inga kommentarer.

– Jag kunde ge mig fan på det. Kan man få en GT till?

– Du, jag fixar en ny flaska. Folke, hur är det med dig?

– Jag vill ha en till, sa Folke.

Medan Gregory var försvunnen utbytte Folke, Nisse och jag några ord.

– …när morsan kom ut, det här går åt helvete, gick jag in…

– Han är okej, sade Folke.

– …och farsan kom in, vad fan handlar det om?… sen gick jag ut…

– Tysta nu gubbar, och låt mig föra snacket.

Gregory kom tillbaka med tre friska drinkar. Han sa:

– Nu tycker jag att det här samtalet börjar bli intressant. Är det nån som vill ha en drink?

Han hade i ett svep dragit i sig sin GT och var beredd på en ny.

– Nä, nä, då går jag och fixar en till, sa han.

 Jag såg på hans rörelser att alkoholen började göra verkan. Han hade nu en klart ostadig gång och han började bli yvig i sina gester. Jag beslöt att sätta in en storoffensiv så när Gregory var tillbaka i sin fåtölj sade jag:

– Kan du säga mig vilken som är den andra ingången?

Gregory tittade mig stint i ögonen och sade:

– Det är så, min vän, att om jag hade kunnat så skulle jag med glädje sagt var den andra ingången finns. Men nu råkar det vara så att det inte är så enkelt. Den andra ingången måste du spåra själv. Du ska få ett tips. Om två timmar kommer det att bli ett jävla party här. Det kommer en massa partylejon och vi kommer att ha ett band här, ”Mile Walk Quartet”. De har en helt överjävlig gitarrist som heter Melvin. I våras låg deras hit ”Miss America” etta på listan så det är bara att njuta. Se Melvin i ögonen så kanske du fattar. Men nu ska vi inte sitta här och bli djupa. Nu ska vi kasta pil. Anyone for dart?

– Ursäkta mig, men borde vi inte preparera för partyt, sa jag.

– Nej men, lille gubben, svarade Gregory. Partyt ordnar sig. Jag har en hel jävla stab som fixar det. Och den som basar är ingen duvunge. Det är Oiva. Så då frågar jag igen, tänker ni sitta här eller ska vi gå och betta röven av oss på ett parti dart?

– …när morsan kom ut…jag är med…gick jag in, men farsan var redan inne, sade Nisse.

 

Medan dartpartiet pågick invaderades huset av folk. Städare, kockar, bartenders och serveringspersonal snyggade till och iordningsställde allt till fest. Mile Walk Quartet anlände och packade upp sina instrument och jag letade upp gitarristen Melvin medan han satt och stämde sin Fender Stratocaster.

– Hej, sa jag för att fånga hans uppmärksamhet.

Han tittade upp.

– Tjänare.

Eftersom Greven sagt åt mig att leta efter svaret i Melvins ögon stirrade jag intensivt. Men det enda jag såg var mig själv. Melvin hade nämligen ett par spegelglasögon av pilotmodell på sig och de täckte nästan halva ansiktet. Jag tappade tråden.

– Kan jag hjälpa dig med något? Melvins röst var lugn och behärskad.

– Nja, skulle du kunna ta av dig glasögonen, hörde jag mig själv stamma fram.

– Självklart.

Han lyfte upp glasögonen i pannan och jag såg omedelbart svaret på min fråga. Greven hade haft rätt. Nu visste jag var ingången till Luxor fanns och jag tänkte inte slösa någon tid på att medverka på partyt, även om det säkert skulle bli trevligt.

Jag sa ett snabbt tack till en något förvånad Melvin och rusade iväg för att hämta Nisse och Folke. På vägen fick jag hoppa över Greven Gregory som trillat nedför trappan från övervåningen och förmodligen brutit ena foten. Den pekade rakt bakåt. Gregory sov dock ljudligt i ginruset.

– Folke, Nisse, kom igen nu, jag har svaret. Vi måste dra direkt.

Folke halvlåg i en storblommig soffa och Nisse kastade fortfarande pil.

– …kom farsan ut, vänta lite, jag ska bara försöka pricka tavlan en gång, och morsan gick in…

– Vi har inte tid att vänta, men ta med dig tavlan och pilarna för vi kanske kommer att behöva dom.

Nisses Amazon spann igång och i grinden mötte vi de första festdeltagarna. Alla var klädda i hummerdräkter.

– Vart ska vi? Folke hade blivit andfådd och upphetsad av språngmarschen ut till bilen.

– Kör mot hamnen, fort som fan.

Amazonen gick på högvarv. Tärningarna som hängde i framrutan for fram och tillbaka. Wunderbaumen åstadkom ett flärpande ljud som irriterade Nisse. Han slet loss den och slängde ut den genom fönstret.

– …tala nu om… och farsan kom in… varför vi ska till hamnen… när morsan gått ut, sade Nisse.

– Grabben var enögd. Alltså han hade bara ett öga och det satt mitt i pallet. En cyklop. Han var ju för helvete cyklop! Alltså måste vi söka ingången till Luxor under vattenytan. Och jag vet att det är här ute i havet någonstans ingången finns.

– Det var det jävligaste, sa Folke. Hade han bara ett öga? Mellan ögonen?

– Nä, inte mellan ögonen. Han hade bara ett öga och, visst, det satt mitt emellan där vanligtvis ögon sitter.

– Vi måste ut med nån båt, sa Folke.

– …när farsan gick ut… och du vet förstås… kom jag in… med vilken… och då gick morsan ut…, sade Nisse och stirrade intensivt på mig.

– Titta för helvete på vägen, skrek jag samtidigt som Nisse körde över en pudel som råkade vara lite sen över vägen. Pudelns matte klarade sig, som tur var, genom att kasta sig upp på trottoaren. Jag såg i backspegeln att hon dock hade oturen att hamna i en majskolvsgrill. Mer hann jag inte se innan Nisse vek av ner mot hamnkvarteren.

– Vi måste få tag på Remmen, fortsatte jag. Han ska ju ut och skåda havsuttrar. Jag vet att havsuttrarna är jävligt inblandade i det här.

Jag tänkte på min dröm och var övertygad om att jag hade rätt. Vi var nu nere i hamnkvarteren och Nisse saktade ned.

– Är det någon av er som kommer ihåg vad fartyget hette? frågade jag.

– … när farsan kom in… inte en aning… gick jag ut…

– Har för mej att han snackade något om… vad var det nu? sa Folke och himlade med ögonen och såg ut som om han tänkte.

– Kom igen nu, försök.

– Lax, lex…nånting sånt.

– Stanna bilen! skrek jag.

– … när morsan gick ut… varfö…

– Jag såg en bekant, avbröt jag.

Nisse bromsade in och jag slängde upp dörren. Jag sprang efter en man som precis rundade ett hörn och försvann ner i en liten gränd.

 

Tio år tidigare hade jag varit på en underbar resa i Australien. Det var

på den tiden då jag fortfarande var god kamrat med Lasse Buffé och vi

hade tillsammans åkt till ”down under” för att hoppa med kängurus och åka roadtrains.

Efter några veckor i det heta inlandet drog vi oss mot kusten och Stora Barriärrevet. Vi bodde i en husvagn, direkt nere på stranden, och umgicks med fiskare, surfare och dykare. Ingen av oss hade tidigare någon erfarenhet av vare sig surfing eller dykning men nu fick vi många chanser att pröva både det ena och andra. Efter ett par dagars snorkling blev vi intresserade av att lära oss dyka på riktigt, med tuber och allt, så vi sökte upp en av de lokala Diving Schoolsen. Träningen startade i en vanlig pool under ledning av en gammal dykare som bland annat bar spår av ett närgånget möte med en vithaj på 60-talet. Ärren efter hajens tänder syntes över hela ryggen och bröstet. Mannens namn var Greg. Greg Norman.

Vi lärde oss andas i munstyckena, byta munstycken under vattnet, räkna på uppstigningstempon, de olika tecknen som gäller och mycket annat. Sedan blev det dags för premiärdyket ”på riktigt”. Det ägde rum ute vid Stora Barriärrevet och gick riktigt bra både för Lasse Buffé och mig. Greg sa att han var stolt över oss båda och gav oss våra certifikat innan vi skiljdes.

Sedan dess hade jag inte dykt en meter, än mindre använt utrustningen, och nu stod vi inför ett problem: Att leta efter ingången till Luxor under Stilla Havets vattenyta. Därför slängde jag mig ur bilen då jag såg den bekanta, lufsande gången hos min gamla dyklärare Greg.

– Hallå, Greg. Stanna!

Jag hade nästan hunnit ifatt honom i den lilla gränden och han vände sig om så fort han hörde sitt namn. De tio åren hade gjort hans ansikte ännu mera fårat men glimten och vinnarinstinkten satt kvar i ögonen.

– Nämen tjänare. Vad gör du här?

Hans stadiga röst var sig lik och han sträckte fram sin grova hand till hälsning.

– Nja, det är en lång historia. Vad gör du själv?

– Det är också en lång historia, men man kanske skulle kunna säga att jag letar efter en grej.

– Säger du det. Det gör faktiskt jag också. Det kan väl aldrig vara så att vi letar efter samma sak.

Det blev tyst en liten stund. Så sa vi samtidigt:

– Glöden!

Vi brast ut i ett stort gapskratt.

– Nu måste vi ha ett rejält snack. Häng med så bjuder jag på en pilsner. Jag vet ett sjysst hak här nere, sa Greg.

– Visst, vänta lite bara.

Jag sprang tillbaka upp ur gränden till Nisse och Folke i Amazonen. Nisse parkerade bilen och de följde med mig till Greg. Jag presenterade dem och vi kom överens om att de skulle fortsätta att leta efter Remmen. Greg och jag gick till en bar som hette ”Sticky Onelung”. Vi slog oss ner vid ett hörnbord och beställde öl.

– Gosse, vad kul att se dig, sa Greg. Här och nu och under sådana omständigheter. Och vafan har du gjort av Lasse?

– Ja du, började jag, sist jag såg honom ville han ha ihjäl mig.

– Vafan säger du?

– Vi är inte så goda vänner. Just nu.

– Vad har hänt?

– Jag repade hans Saab.

– Och?

– Du vet, Lasse är ju pedant. Och jag fick vid ett tillfälle låna hans bil. Det var dan innan han skulle vara med i en tävling. ”Kvarterets mest välskötta bil”, hette den. Jag fick dyrt och heligt lova att bilen skulle återlämnas i samma skick som jag tog den. Saaben glänste och var verkligen i toppskick. Lasse var säker på att vinna och eftersom förstapriset var ett årskort hos ”Mister Cap” såg han fram emot tävlingen. Jag körde runt och gjorde mina ärenden och hade bara en grej kvar. Jag skulle åka förbi mitt eget lilla favoritöringställe och pröva några kast. Precis när jag klivit ur bilen passerade en  annan bil. Eftersom jag inte gärna ville dela med mig av mitt ställe, gömde jag snabbt spöet bakom ryggen. Nu bar det sig inte bättre än att spinnaren jag hade på, gjorde en ordentlig repa i lacken på Lasses Saab. Jag förbannade min otur och åkte hem till Lasse. Jag hade ingen aning om att Lasse skulle bli så in i helvete förbannad som han blev. Det slog slint. Han sa att jag förstört allt och att han skulle bli utskämd i kvarteret. Att jag gjort det med flit och att jag ville hans olycka. Det hjälpte inte att jag erbjöd honom ett årskort hos ”Mister Cap” eller att jag till och med erbjöd mig att köpa en ny Saab till honom. Han bara stod och fräste innan han sprang ner i källaren. Han kom tillbaka med en yxa i handen och jagade efter mig runt på tomten och ut på gatan. Jag var tvungen att springa ifrån honom. Efter det har jag inte pratat med honom.

– Det var det jävligaste, sa Greg. Hur blev han sån?

– Pedanteriet har kommit mer och mer. Till slut slog det över. Sist jag såg honom var i Bakersfield tillsammans med ett par konstiga typer. De var ute efter Folke och höll på att få mig på köpet.

– Nä fy fan, nu pratar vi om nå´t annat, sa Greg. Mera öl! Den där Folke, förresten, hur känner du honom?

– Vi kan säga att han och Nisse är mina guider, svarade jag.

Bardörren öppnades och in störtade Nisse och Folke. De skyndade fram till vårt bord.

– Vi har hittat Remmen, skrek Folke.

Greg tittade upp mot Folke.

– Remmen? Du menar väl inte den galne reseledaren?

– Jovisst, svarade jag. Känner du honom också?

– Det kan du ge dig fan på. Jag arrangerade en dyksafari för flera år sedan och så dök Remmen och elva turister upp och skulle hänga på. Ingen av dem hade sysslat med dykning tidigare men han tjatade och tjatade så att till slut gav jag dem en snabbkurs och de fick följa med.

– Remmen själv också?

– Jajjamän. Men han höll på att bli kvar nere vid botten. Han kunde ju inte hålla käften en sekund så när en mindre vithaj dök upp började han skrika och gorma så att munstycket åkte ut ur munnen. Han fick panik och svalde en massa vatten men jag fick ordning på honom efter en stund. Efteråt var han faktiskt riktigt spak och visste inte hur han skulle tacka mig för att jag räddat honom. Man skulle kunna säga att han är skyldig mig en tjänst.

– Det var lustigt, sa jag. Han är faktiskt skyldig mig en tjänst också.

Jag vände mig till Folke och Nisse.

– Var är han?

– ..så kom morsan in, han har just gått ombord på kryssningsfartyget Laggsas, sen gick farsan ut…

Nisse var så upphetsad så att orden kom snabbare än någonsin.

– Vet ni när båten avseglar?

– Nej, svarade Folke.

– Kuta ner och kolla det så ska jag och Greg skaffa fram grejorna vi behöver för att hitta ingången. Vi ses vid Nisses Amazon om en halvtimma och om båten skulle segla innan dess måste ni se till att hålla den kvar på något sätt.

– Men hur ska det gå till, frågade Folke oroligt.

– Nisse kan väl spela död eller nåt.

Nisse och Folke gav sig iväg och Greg och jag tömde det sista ur ölglasen innan vi gick vidare.

– Hur vet du var vi ska leta, frågade Greg.

– Det är en mycket lång historia. Hur hamnade du förresten här?

– Egentligen är det en ren slump. Jag liftade runt helt planlöst i mitt sökande efter Glöden och hamnade så småningom på en turistutflykt till den stora canyonen. När vi befann oss i canyonens botten exploderade plötsligt hela skiten och sedan vaknade jag upp i baksätet på en Fiat 850 med autopilot. Den körde hit mig i eftermiddags och såvitt jag har förstått har jag varit helt borta i ett par dagar. Så jag har inte kommit speciellt långt i mitt letande.

– Nej, men det har jag. Bland annat vet jag att vi måste hitta ingången till Luxor och den ligger någonstans på havsbotten här utanför kusten. Därför är det ju helt perfekt att träffa dig här. Vi kan behöva all hjälp vi kan få i dykningsarbetet.

– Mmm.

Greg blev tyst och sänkte huvudet.

– Vad är det?

– Jag dyker inte längre.

– Varför då?

– Jag blev rädd.

– Du? Rädd? Det låter konstigt. Var det en ny haj eller?

– Nej, inte alls.

– Vad var det då?

– Jag var ute på en dykning vid revet. Allt gick bra och utrustningen fungerade perfekt. Men när vi skulle gå upp till ytan ville min kropp inte lyda mig längre. Hjärnan sa åt musklerna att simma uppåt, men jag fortsatte nedåt. Jag kände hur trycket mot kroppen ökade när jag liksom drogs nedåt och det fanns ingen chans att vända. Jag var helt enkelt inte herre över min egen kropp. Kanske hade jag dykt för mycket och min kropp hade acklimatiserat sig så väl till vattnet att den ville vara kvar därnere. Det var fruktansvärt.

– Vad hände? Hur kom du upp?

– Till att börja med tog luften slut. Men jag kunde andas ändå. Titta här.

Greg drog undan sitt långa blonda hår från halsen och nacken. Bakom öronen och nedåt fanns fyra gälar på varje sida. Han tog ett djupt andetag och jag kunde se hur gälarna öppnades och stängdes.

– Det var som fan.

– När jag insåg det här försvann rädslan där nere i djupet. Jag kunde ta av mig tuberna och simma fritt. Skräcken övergick i lättnad.

– Var du kvar länge därnere?

– Tre år.

Jag satt förstummad.

– Sedan var jag tvungen att gå upp på land igen.

– Varför då?

– Du vet, räkningar att betala, måsten och plikter överallt. Och så hade jag blivit så jävla skrynklig i huden.

– Men har du inte dykt sedan dess? Varför inte?

– Känslan jag hade där nere i vattnet var så fullkomlig, så otroligt lätt på alla sätt, men jag hade ingen att prata med. Fiskar är kalla, även om jag hade ett förhållande med en jäkligt snygg barracudabrud så blev det ensamt, och jag tror att jag skulle bli där för evigt om jag gav mig ner igen. Det var därför jag gav mig ut på jakt efter Glöden. Det måste gå att hitta den även ovanför vattenytan. Men det här med ingången till Luxor låter onekligen intressant. Jag kanske kan hjälpa till på något annat sätt än genom dykning?

– Säkert, min vän, säkert.

 

Vi var nu framme vid affären som sålde dykutrustning. Butiken hette ”Aqualung” och vi gick in. Bakom disken stod en liten krum man med glasögon som satt snett på hans beniga ansikte.

– Och vafan vill ni? sade han.

Greg såg honom stint i ögonen och svarade:

– Inte den tonen, för då jävlar…

Mannen skrynklade ihop och granskade oss med sina skelande ögon.

– Jag har haft ett jävla springande i butiken på sistånde. Alla jävlas och pratar utrustning. Men tror ni att det är nån som köper nåt? Nej, just det, inte fan…

– Du, vi behöver en hel del och har du bara rätt grejor så ska du nog fan få betalt, sa Greg.

– Men då så. Stå inte där och glo, tala om vad ni behöver. Jag har allt!

Greg vände sig mot mig och sade:

– Hur många är vi?

– Vi behöver utrustning till…, säg sex man.

– Okej, plocka fram tuber, simfötter, cyklop, ja hela skiten. Komplett dykutrustning till sex gubbar. Vi kommer att dyka rätt djupt och se till att få med knivar också.

Gubben bakom disken blev alldeles till sig och haltade iväg ut genom en dörr som ledde in till lagret. Vi hörde honom prata för sig själv därinne:

– Herrejävlar, nu börjar det hända grejor. Här ska jävlariminlåda krängas. Få se nu…uj, uj. Där kom den och den och den lille…

Han stack ut huvudet genom dörröppningen och frågade:

– Hur tänker ni betala kalaset?

– Kort, svarade jag.

Han gick in på lagret igen, visslande.

Snart var all utrustning framtagen och efter att Greg granskat alla prylar gjorde vi upp affären. Gubben var på ett strålande humör.

– Kan du se till att det här levereras direkt ner till ett fartyg som ligger för kaj i hamnen? Fartyget heter Laggsas och grejorna ska vara där inom en kvart.

– Inga problem, svarade gubben.

Greg och jag skyndade ut ur butiken och iväg till Nisses Amazon. När vi kom fram var endast Folke där.

– Var är Nisse, frågade jag.

– Han spelar död, svarade Folke. Fartyget skulle lägga ut, men vi hann springa på och precis när vi kom upp på däck så föll Nisse ihop. I en liten hög, precis stendöd. Han är helt överjävlig på att spela död. Han andas inte ens. Om man inte ser hans läppar, för de rör sig hela tiden. Du vet … morsan kom in… och det där.

– Vad händer nu då, frågade Greg.

– Alla är så upptagna med Nisse och fixa läkare och begravningsentreprenör och lyftkran så det är lugnt några minuter till.

– Lyftkran? Greg såg väldigt frågande ut.

– Han blir jävligt tung när han spelar död.

– Okej, hoppa in så drar vi ner till kajen, sade jag.

Alla hoppade in och jag rattade Amazonen ner till fartyget. Det var verkligen fullt pådrag. Fullt av folk uppe på däck. Och alla höll på med Nisse. Vi såg att vår utrustning levererats och låg på kajen nedanför landgången. Ingen märkte när vi bar ombord allt. Vi gömde grejorna i en av livbåtarna och kröp själva ner i en annan. Vi drog presenningen över våra huvuden och gläntade sen försiktigt på den. Vi var nyfikna på hur Nisse skulle fixa situationen. Man hade fått ett par spännband runt hans stora kropp och kranen började gnissla. Vi såg hur Nisse steg upp i skyn. På kajen stod en likbil och väntade. Besättningen på båten drog upp landgången och fartyget var klart för avfärd.

– Vafan gör vi med Nisse? Han måste med, sa Jag.

– Det är lugnt, svarade Folke. Kolla nu!

Vi tittade upp mot Nisse som helt plötsligt gled ur spännbanden och med ett ljudligt plask slog i vattnet och försvann.

– Han drunknar, sa Greg.

– Icke, svarade Folke. Koppla av och vänta.

 

Det var nu alldeles kolsvart och kvällsluften var sval. Fartyget hade stävat utåt i ungefär en timme. Vi vågade oss upp ur vårt gömställe. Inga passagerare eller besättningsmän syntes till på däck. Fönstren var upplysta och vi hörde svag musik inifrån salongen. Vi hörde också ett annat ljud. Det lät som snarkningar och kom från den tredje livbåten. När vi gläntade på presenningen såg vi en dyblöt Nisse ligga där. Han sov gott.

– Hur fan kom han dit, sa Greg.

– En annan av hans specialiteter, svarade Folke. Han är som en säl i vattnet. Och som en jävla spindel när det gäller att ta sig upp på skrovet av en båt. Vad var det jag sa? Allt ordnar sig.

– Grabbar, jag tror att vi ska ta och knyta oss också. Vi behöver vila lite inför morgondagens aktiviteter, sa jag.

Vi kröp upp i vår livbåt, drog presenningen över oss och föll snart i djup sömn.