“Sometime you have to take water above your head”

 

 

 

 

Jag vaknade av en välkänd röst utanför livbåten.

– …och därborta kan du se Island of Otters. Det är dit vi ska först serru. Och kolla uttrarna och det där, precis som jag sagt hela tiden, eller hur?

Det var Remmen som var ute på en tidig morgonpromenad med någon av sina resenärer. Rösten tonade bort och jag stötte Folke och Greg i sidan. De vaknade och gnuggade sig i ögonen. Solen måste ha varit uppe ett par timmar redan för det hade blivit varmt under presenningen. Jag öppnade försiktigt och släppte in den svalkande havsbrisen. Vi hoppade ned på däck och gick över till Nisses livbåt. Han sov fortfarande, tyst som ett barn.

– Vafan är det här, viskade Folke nervöst. Han säger ju ingenting.

– Vad menar du, frågade Greg.

– Han pratar ju alltid om morsan och farsan och allt det där. Även när han sover.

Folke ruskade om Nisse som vaknade tvärt och slog upp ögonen.

– Ojdå, tjänare.

Och så blev han tyst. Han såg sig förvånat om och vi tittade tillbaka, lika förvånade.

– Men vafan. Jag kan ju prata som vanligt.

– Vad hände egentligen igår, frågade Greg. Hur kom du tillbaka upp på båten?

– Det var inga problem. Jag bara simmade under hela båten och klättrade upp på den andra sidan när alla letade vid kajen. Sedan gick jag och la mig här.

– Vad har du gjort i pannan då, frågade Folke och pekade på en stor blå bula vid tinningen på Nisse.

– Jag mötte en sköldpadda när jag simmade under båten och vi krockade. Det måste ha varit då jag fick den.

Nisse kände på bulan och funderade högt:

– Kanske var det den smällen som fick bort mitt tjat. Fan vad skönt att kunna hålla käften igen.

– Okej, sa jag. Det här var ju visserligen roligt, men nu måste vi förbereda vår avstigning från den här båten. Jag tänkte vi skulle låna en livbåt och smyga iväg i all tysthet. Enligt den gamla legenden om cyklopen, bodde han ju i närheten av the Island of Otters och vi är snart där.

Jag hade berättat om Melvin, cyklopen och ingången till Luxor för Greg och han var nu mycket entusiastisk. Vi packade ihop våra grejor i den livbåt vi sovit i och firade oss ned till vattenytan. Just när vi kopplat bort oss från kryssaren och skjutit ut oss ett par meter från fartygssidan syntes två huvuden uppe vid relingen.

– Skepp ohoj där nere, vad gör ni här ute?

Det var Remmen och hans resenär som fått syn på oss. Tydligen begrep han inte att vi kom från hans kryssare utan trodde vi var ute och rodde en dagsresa från fastlandet.

– Vi är på väg till ön, skrek jag tillbaka.

– Men tjänare, dig känner jag igen, svarade Remmen. Ska du ut och släppa iväg några uttrar nu eller? I så fall vill jag gärna hjälpa till serru. Behöver ni hjälp?

– Nja, inte just nu, men kanske senare.

– Det är lugnt serru. Vi kommer att ankra upp snart och ligga här i ett helt dygn för att spana in uttrarna. Om det är något så bara kontakta mig. Jag fixar det mesta serru. Men det vet du ju redan, he he.

Vi vinkade adjö och började ro mot ön. Nisse satt vid årorna och njöt av att vara tyst, Folke låg på magen i fören och tittade ned i vattnet, Greg och jag började göra iordning utrustningen för vårt första dyk.

– Hur har du tänkt, frågade Greg.

– Tänkt och tänkt, svarade jag, jag går på intuition.

– Vi har utrustning till sex dykare. Som jag förstår har du tänkt dyka själv. Nisse och Folke ska med förstås, men de tre andra?

– Nånting säger mig att vi kommer att behöva all utrustning. Jag kommer att gå ner själv först. För att reka.

Jag tog av mig mina kläder men behöll kalsingarna på. När jag satt på mig tuberna tog jag på mig simfötter och spände fast en stor dykarkniv runt min högra vad. Efter att ha spottat i cyklopet och sköljt det i havsvattnet satte jag det över pannan.

– Ge mig tio minuter. Har jag inte kommit upp då, väntar du ytterligare fem minuter. Sedan beger ni er tillbaka till Laggsas.

– Okej, sa Greg. Men var försiktig.

– Sköt om dig nu, sa Folke.

– Ser du några havssköldpaddor så hälsa och tacka, sa Nisse.

Jag nickade och drog cyklopet över ögonen. Sedan lät jag mig falla bakåt. Ner i det stora blå.

 

Jag hörde mina egna andetag och simmade neråt. Jag var egentligen inte så entusiastisk. Jag hade ju alltid varit lite feg för djupa vatten. Men snart tog världen där nere överhanden. Det var en enormt skön känsla att vara ett med havet. Stim av fiskar i de mest fascinerande färger passerade mig. Utan någon som helst rädsla. Jag var en individ bland alla andra. Havsbottnen var täckt av sand. Jag såg krabbor och humrar där nere. En muräna backade in mellan ett par stenar. Det slog mig att allt kändes naturligt. Jag hade inte dykt på tio år men mina kunskaper satt där. Greg var en bra lärare.

Plötsligt kände jag något mjukt smeka mig över ryggen. Jag vände mig om och såg en havsutter simma undan. Han såg på mig förvånat, såg det ut som. Jag beslöt att följa efter honom. Uttern var snabb, men det var som om han emellanåt väntade in mig. Jag hade egentligen inga problem att hänga med. Plötsligt fick jag sällskap vid min vänstra sida. En havsutter till. Samtidigt gick den andra upp till ytan. Lite konfunderad slutade jag simma. Jag ställde mig still och trampade vatten. Uttern simmade runt mig, närmare och närmare. När han började buffa på min rygg fattade jag att han ville säga mig något. Simma på! Det var det den ville säga.

Jag hade nu varit ner i sju minuter och behövde fatta ett beslut. Skulle jag simma efter uttrarna eller skulle jag stiga upp till ytan? Jag fattade beslutet att återgå. Det skulle vara så mycket enklare om vi var fler i vattnet. Jag vände om och simmade tillbaka mot båten. Även om bottnen överallt var snarlik hade jag tagit ut mina riktmärken, så när jag nådde ett par stora stenar visste jag att det var dags att stiga mot ytan. Jag gick upp och tittade samtidigt uppåt. Jag hade förväntat mig en båt där uppe, men jag såg att vi fått sällskap, Det låg nu två båtar. Två livbåtar. Jag forcerade uppåt och bröt vattenytan, mitt emellan båtarna. Jag slet av mig cyklopet och tittade mig omkring. I vår båt såg jag en leende Greg och när jag tittade åt andra hållet såg jag en man med hörlurar.

– Biggo, sa jag.

– Visst, här är jag, svarade han.

Det var samma kille, en av Remmens resenärer, som hjälpt mig med örnburen tidigare.

– Vafan håller du på med? frågade jag.

Han tog av sig lurarna och svarade:

– Jag letar. Letar efter ljud. Har du en aning om hur många slags ljud det finns?

– Nej, det har jag inte, svarade jag.

– Jag samlar på ljud. Och alla ljud jag hittar spelar jag in på min bandspelare. Och nu är det så att jag letar efter ett speciellt ljud. Lyssna!

Han böjde sig fram och slog på ett reglage på sin bandspelare.

Jag kunde höra en dov ramsa. Om och om igen; …lumba-woo …lumba-woo …lumba-woo, lät det.

– Jag söker originalet. Det här är en taskig kopia som jag fått av en vän. Ingen vet vad det kommer ifrån eller vad det betyder. Och jag har gett mig fan på att lösa mysteriet, sa Biggo och såg rätt nöjd ut.

– Hur verkade det där nere, frågade Greg.

– Jodå, det gick bra, men jag fick sällskap med ett par havsuttrar som betedde sig lite konstigt.

– Du vet väl att de kallas havets orienterare eftersom de sägs ha ett fenomenalt lokalsinne.

– Nej, det visste jag inte. Men det verkade som om de ville visa mig vägen någonstans. Undrar bara vart.

– Det finns bara ett sätt att ta reda på det. På med nya tuber och ge dig ner igen.

– Ja, men den här gången tror jag att Nisse och Folke får hänga med också. Det känns bättre om man är flera.

– Helt okej, sa Nisse och Folke med en mun och började omedelbart att ta på sig utrustningen.

Biggo med bandspelaren hade naturligtvis spelat in hela vårt samtal och spelade nu upp det igen med ett fånleende på läpparna. Jag fick en idé.

– Hördudu, funkar den där bandaren under vattnet.

Biggo såg upp och nickade ivrigt.

– Javisst, det är bara att fälla över locket och ha mikrofonen i en plastpåse.

– Bra. Har du dykt förr?

– Nja, det är ett par år sedan sist, men jag var faktiskt attackdykare i lumpen så det ska nog inte vara några problem.

Han stängde av bandspelaren, hoppade över i vår livbåt och tog vant på sig en av utrustningarna. Vi andra gjorde oss också klara att gå ned igen, allt under noga överinseende av Greg.

– Är du inte sugen på att följa med oss, frågade jag innan jag satte på cyklopet.

– Jo, men om ni skulle hitta det vi söker kommer jag att behöva all viljekraft i världen för att klara av ett dyk så jag laddar upp tills dess. Ni får sköta det här arbetet.

– Det är bra Greg. Bättre dykledare än du finns inte.

Vi hoppade i vattnet en efter en. Det var en fröjd att se hur Nisses rörlighet växlade från flodhäst till säl så fort han kom ned i vattnet. Han simmade runt oss i cirklar och njöt av att vara i sitt rätta element. Plötsligt försvann han för att ett par sekunder senare fara upp i ett graciöst hopp, flera meter över vattenytan. Greg applåderade och slängde åt honom en död flygfisk som landat i båten tidigare. Nisse tog fisken i munnen som en delfin och svalde den hel.

Folke hade det inte lika lätt. Han kunde bara bröstsim och kajkade fram i maklig takt. Biggo visade att han varit dykare tidigare. Han simmade vant och låg högt i vattnet, trots tubernas tyngd. Jag gav tecknet för nedstigning och alla visade okej. Vi dök. Plaskandet från vattenytan förbyttes till bubblande när vi tog oss nedåt. Jag simmade i täten, Biggo kom tätt bakom, Folke därefter med viss möda och Nisse for fram och tillbaka bara genom att vibrera lätt med anklarna. Snart hade vi nått botten, lika underbart vacker som tidigare och med fiskar och växter i regnbågens alla färger. Vi hade bara simmat ett tjugotal meter utefter botten när uttrarna dök upp igen. De närmade sig snabbt och stannade just framför oss. Sedan började de simma som för att visa oss vägen till något. Vi följde efter i tät gruppering.

Havsuttrarna gav sig av på längre och längre utflykter. Men de hade ändå hela tiden uppsikt över oss. Nisse följde med någon gång; han hade inga svårigheter att hänga med dem.

Plötsligt öppnade sig en stor klyfta på havsbotten. Den var säkert femtio meter bred och så lång att vi inte såg slutet på den. Vi simmade fram till kanten och tittade ner. Den var djup, mycket djup. Vi kunde inte se någon botten utan allt tonade ut i en mörkt blå nyans. Nisse tecknade åt oss att han ville ner i klyftan. Jag nickade ett okej. Han satte av, snabb som en delfin, och försvann ner i djupet. Biggo hade under tiden riggat sin bandspelare och jag förstod att han ville fånga något ljud. Jag lyssnade intensivt men det enda jag hörde var min egen andhämtning.

Folke närmade sig med sin egendomliga simstil. Bröstsim med simfenor. Det såg mycket ansträngande ut. Han visade att jag skulle titta uppåt och jag följde hans råd. En gigantisk djävulsrocka passerade över oss. Ett par sugfiskar satt fast under de jättelika vingarna. Ekipaget var magnifikt och liksom svävade fram. Mitt över den djupa klyftan dök den plötsligt rakt ner och försvann i mörkret. Det var då jag hörde ljudet. Ett monotont ”bam-bam-bam”. Biggo var nu uppstressad och ville ner i djupet men jag tecknade åt honom att låta bli. Jag ville nämligen vänta in Nisse och sen skulle vi upp till ytan för ett rådslag. Samtidigt konstaterade jag att havsuttrarna var försvunna.

Jag skickade upp Folke och Biggo till ytan och väntade själv på Nisse. Väntan blev inte så lång. Han kom upp men jag oroade mig för hans blick. Den var stirrande och skräcken lös i hans ögon. Jag fick honom att följa mig upp mot ytan.

Väl uppe slet jag av mig cyklopet och räknade in oss. Alla var uppe och jag såg att Greg närmade sig med båten. Biggo tog till orda:

– Det finns därnere!

– Vaddå, frågade jag.

– Ljudet, så klart. Ljudet jag jagar.

– Du menar det där du spelade upp för mig i båten.

– Visst, glasklart.

– Jag hörde något men tyckte inte att det lät som det ljud du är ute efter.

– Jo för fan. Hade du haft lurar på dig hade du fattat.

– Vem fan bryr sig om ett ljud, sa Nisse.

– Vad menar du med det, sa Biggo.

– Precis vad jag säger. Vem fan bryr sig?

– Ljud är livet. Jag bryr mig i allra högsta grad. Det är synd om dig som inte förstår bättre…

Jag beslöt mig för att avbryta ljuddiskussionen och frågade Nisse:

– Vad är det med dig. Du verkar irriterad?

– Nej, det är okej, men jag kan inte hetsa upp mig för ett ljud. Speciellt inte efter det jag varit med om.

– Vad har hänt, frågade Folke.

– Jag var nere i det där jättehålet. Och därnere…

– Hallå gubbar, allt väl?

Det var Greg som hojtade ifrån båten.

– Okej, vi kommer upp i båten, sa jag.

Vi klättrade upp och satte oss. Greg var nyfiken och ville att vi skulle berätta allt.

– Fortsätt nu Nisse, sa jag.

– Jo där nere tror jag att vi har lösningen, sa Nisse.

– Har du hittat ingången, frågade Greg.

– Ja, svarade Nisse. Jag tror att vi har kommit rätt.

Det blev tyst i båten. Vi tittade på varandra och det enda som hördes var ljudet ur Biggos hörlurar: ”Bam-bam-bam…”.

– Hur såg det ut, frågade Greg stillsamt.

Nisse tvekade en aning innan han svarade.

– Egentligen såg jag inte själva ingången, men det kändes att jag var rätt. När jag simmat nedåt en bra bit dök det upp någon sorts lysdioder runt omkring mig. De ledde mig framåt samtidigt som havsuttrarna liksom pekade åt mig att fortsätta. Jag fylldes dessutom av en obeskrivlig känsla av välbehag. Det kändes rätt helt enkelt.

– Men du kom alltså inte fram till någon direkt ingång, frågade Folke.

– Nja, ingång och ingång. Jag såg ljuset. Det strömmade mot mig från en cirkelrund öppning och jag hade nog inte kommit tillbaka om jag fortsatt in genom öppningen. Kan inte förklara bättre än så.

– Hörde du ljudet som jag spelade in, undrade Biggo.

– Jadå, det blev starkare och starkare men vid den runda öppningen hade det övergått till en mera smeksam ton som lockade och pockade. Som en viskande kvinna, kan jag tänka mig utan att någonsin hört det.

– Vad sa hon då, fortsatte Biggo.

– Typ: Lugna-dig-nu, Lugna-dig-nu.

Biggo nickade tankfullt.

– Det stämmer ju ganska bra med ljudet jag letar efter. Hur fan har någon kunnat hitta det tidigare och spelat in det. Det måste betyda att det varit människor här innan oss, eller hur?

– Absolut, svarade jag. Vi är inte först här. Greven Gregory hade ju hittat ingången, frågan är bara om han varit innanför den runda öppningen. Nej, jag måste ned igen, vem hänger med?

Nisse och Folke räckte upp handen direkt. Greg tog sig om hakan.

– Det är nog dags för mig att ta på utrustningen, sa han eftertänksamt.

– Biggo?

– Nej, jag måste fundera över mitt nästa steg. Dessutom måste batterierna till bandaren laddas. Jag sticker tillbaka till båten så länge.

– Men du, sa jag, inte ett ord till någon om det du upplevt. Framförallt inte till Remmen själv. Vi kan inte ha honom och alla turisterna här.

– Nejdå, jag lovar, my lips are sealed. Vi ses senare.

Biggo tog sig över till sin båt och gav sig iväg samtidigt som Greg och vi andra justerade utrustningarna. Innan vi hoppade tillbaka i vattnet gav jag några korta instruktioner:

– Nu håller vi ihop. Jag anser att vi ska ta oss ned till det ställe där Nisse vände och kolla hur det verkar. Men vi ska inte simma in mot ljuset, inte ännu. Okej?

– Okej, sa alla med en mun.

 

Väl nere under ytan tog vi oss tillbaka till klyftan. Havsuttrarna mötte oss och det verkade som om de applåderade med sina små fenor. Jag gav tecken att vi skulle fortsätta nedåt. Nisse simmade före oss andra. Han kunde knappt hålla igen farten. Efter en liten stund såg vi den ljusa öppningen, alldeles cirkelrund, precis som Nisse sagt. Runt omkring oss hade vi nu mängder av små lysdioder som visade vägen framåt. Jag kände ett inre lugn som blev alltmera påtagligt. Jag drogs framåt, in mot öppningen och ljuset. Nisse var nästan framme vid öppningen och det kändes som om vi inte skulle kunna stå emot kraften som drog oss inåt. Plötsligt kom Greg simmande snabbt förbi mig. Han gjorde ett tecken som jag inte förstod och fortsatte framåt, mot Nisse. När han kom ifatt honom drog han honom i benen. Nisse sparkade sig fri och fortsatte. Greg simmade efter honom och tog ett rejält grepp om hans stora kropp. Nisse blev som galen och började slå vilt omkring sig och till slut var Greg tvungen att släppa taget. Samtidigt hörde jag det viskande ljudet, ”Lugna- dig-nu, lugna -dig-nu”. Nej, det stämde inte, det var något annat, ”Lumba-wo”… det var Biggos ljud.

Nisse var nu framme vid och på väg in i öppningen. Hela hans kropp började bli självlysande. Starkare och starkare och till slut var han fluoricerande i ett fosforsken. Han sögs in i öppningen och tycktes gå upp i atomer för att sen bara försvinna. Nisse var borta. Under tiden hade Greg fått tag i Folke som nu hunnit ifatt oss. Han höll honom i ett bastant grepp och jag tecknade åt Greg att gå upp. Det här höll på att gå åt helvete.

Vi kom upp till ytan och tog av oss cyklopen. Folke skrek:

– Vad fan håller du på med? Varför håller du i mig hela tiden?

– Du var ju på väg efter Nisse, svarade Greg.

– I helvete heller, jag hade bara lite svårt att bromsa. När jag får upp farten går det ganska fort, ser du.

– Förlåt då. Okej, Nisse är borta, hur går vi vidare?

– Nej, han är inte borta. Han är på väg till Luxor, sade jag. Frågan är om vi är redo att följa med honom. Är det någon som backar?

– Du, var det inte det här som var själva poängen, frågade Greg.

– Jo, men vi vet ju inte vad som händer med oss där inne.

– Hur länge ska ni hålla konferens, frågade Folke och fortsatte:

– Nu ser vi till att sätta en jävla fart ner dit igen och tar oss in i härligheten.

– Go for it, sa Greg.

Vi tog på oss cyklopen. Greg gjorde tvärtemot. Han krängde av sig tuberna och hivade upp dem i båten. Han sade:

– Jag behöver inte sån där skit, jag litar på mina gälar.

Folke tittade storögd men sa inget.

Vi dök och simmade ner mot den djupa klyftan och dess hemlighet. Folke hade börjat acklimatisera sig i vattnet och gjorde klara framsteg när det gällde simteknik. Snart var vi nere och följde lysdioderna mot den ljusa öppningen. Jag tecknade åt Folke att simma först. Han simmade mot ljuset och blev snart fluoricerande. Han försvann precis som Nisse gjort tidigare. Greg simmade fram och samma sak hände honom. Nu var det bara jag kvar och jag tvekade några sekunder innan jag följde efter.

När jag närmade mig öppningen blev ljudet tydligare. Det kändes som jag hade en Marshall-förstärkare mellan öronen. Jag kunde tydligt höra ”Lundberg-woo, Lundberg-woo”. Samtidigt fylldes jag av välbehag och min kropp kändes lätt. Jag kände mig fnittrig, nästan hög. Allt omkring mig var ovidkommande och jag förlorade känslan för tid och rum. Jag var fylld av lycka tills plötsligt allt blev svart.

 

Det första jag gjorde när jag åter kom till sans var att försöka fokusera blicken. Allt omkring mig var suddigt och liksom flytande. Jag såg diffusa slöjor i olika färger. Inte så starka men intensiva. Jag låg ner. På ett mjukt underlag. Jag kände med handen och förstod att det var en fäll av något slag. Det var alldeles tyst och jag kände mig stel i hela kroppen. Mina ögon började vänja sig och färgerna blev tydligare. Ljuset var ganska svagt och jag förstod att jag låg mitt i en stor sal. Nu kunde jag se att jag låg mitt i ett pyramidformat rum. Ett mycket stort rum. Detta måste vara Luxor, platsen där glöden ska finnas. Plötsligt, med kraftiga vingslag, svepte en stor örn ner mot mig. Den landade några meter från mig och sa:

– Prepare yourself to meet the Master.

– Vad sa han?

Det var Nisses röst och den kom från min högra sida. Jag vred på huvudet och såg Nisse ligga på en likadan bädd som jag låg på. Bortom honom låg Folke och stirrade rakt upp mot det spetsiga taket. Jag tittade åt vänster och till min lättnad låg Greg där. Han vände sig mot mig.

– Fantastiskt. Vad var det som hände?

– Jag vet faktiskt inte, men häftigt var det. Hur känner du dig.

– Helt okej, faktiskt bättre än någonsin.

– Vad sa örnen då, upprepade Nisse som aldrig lärt sig engelska eftersom han hellre lekte med Mekano när han var i skolåldern.

– Han sa att vi skulle bereda oss på att möta Mästaren, svarade jag.

Folke vände på huvudet och tittade åt mitt håll.

– Vilken Mästare, vaktmästaren eller?

Ingen svarade honom.

Örnen som suttit tyst gjorde ett mäktigt vingslag som för att påkalla vår uppmärksamhet.

– Please, stand up and follow me to the Master.

– Vad sa han?

Nisse var nyfiken igen.

– Vi ska ställa oss upp och följa med honom till Mästaren, svarade jag lugnt.

Ingen hade längre sin dykarutrustning på. Istället var vi insvepta i någon sorts badrock i tunt silkestyg. Någon måste bytt om åt oss medan vi var borta. Jag funderade över hur allt gått till och såg fram emot att få möta Mästaren.

– Please line up with you in front and you in the rear.

Örnen pekade först på mig och sedan på Folke. Vi ställde oss lydigt på rad, först jag sedan Greg, Nisse och sist Folke.

– Come on.

Örnen flög iväg framåt och cirklade sedan en bit ovanför våra huvuden samtidigt som han visade oss åt vilket håll vi skulle gå. Vi travade på mot salens ena hörn. När vi kom närmare öppnades själva hörnet och örnen flög vidare, ut ur salen och in i en lång korridor. Takhöjden måste ha varit minst tjugo meter så örnen gled utan problem fram och tillbaka för att visa vägen. Det fanns inga fönster vare sig i salen eller korridoren. Allt lystes upp av ett intensivt sken från taket. Samma sken syntes också i slutet av den långa korridoren. Ingen sa något under vandringen. Det enda som hördes var suset från örnens vingar varje gång den närmade sig oss.

Så småningom var vi framme vid korridorens slut. Skenet var nu så starkt att vi inte längre kunde hålla ögonen öppna. Jag kände plötsligt hur någon grep tag i min arm.

– Var inte rädd. Ni där bakom, lägg armarna på axeln framför.

Det var en kvinnas röst och hon drog mig försiktigt vidare, in mot ljuset. De andra hängde med. Jag kände nu också en intensiv värme från ljusskenet. Kvinnan drog oss vidare framåt. Plötligt stannade hon och släppte min arm.

– Stå helt stilla här så kommer Mästaren strax.

Vi väntade en stund.

– Är det nån mer än jag som är skraj, frågade Folke viskande.

– Ta det lugnt Folke, det är det här vi har sökt hela tiden, mumlade Greg ur mungipan. Allt kommer att gå bra om du bara…

Två kraftiga slag mot vad som måste vara en stor gonggong avbröt honom.

– The Master!

Rösten var befallande och fick oss att rycka till. Samtidigt försvann det intensiva ljuset och vi kunde öppna ögonen. Vi såg oss blinkande omkring. I den dunkla salen kunde vi urskilja rader med människor som satt i en stor halvcirkel runt oss. Det måste varit minst tvåhundra personer som satt alldeles tysta. Rakt framför oss satt två gigantiska örnar på varsin stör och mellan dem stod han som måste vara Mästaren.

– Ni hittade hit till slut, sa han. Vi har följt era irrfärder och noterat att ni gjort både gott och ont under er resa.

Det fanns något bekant i rösten men det undermåliga ljuset gjorde att jag inte kunde urskilja hans ansikte. Innan han fortsatte hörde jag Nisse viska:

– Hör du inte vem det är?