“In search of the Eternal Glow, you will find the Art of Life”

 

 

 

 

– Ciceron, kom och för deras talan!

Mästaren gjorde ett tecken och örnen som visat oss vägen slog sig ner framför oss. Salen badade åter i ett bländande sken samtidigt som fågeln försvann i tät rök. När röken skingrade sig stod där en man.

– Little Chinada! ropade jag högt.

Utan att låta sig distraheras tog Little Chinada ordet:

– Många ger sig ut för att leta Glöden. Men få vill verkligen finna den. En del tror att Glöden är nyckeln till materiella rikedomar, andra vill ha evigt liv. Dessa glödletare ni ser framför er har vid flera tillfällen ställts inför svårigheter men tagit sig an dem med stort ansvar och tillit till sin egen förmåga. De har haft sina sinnen öppna och inte fallit för bekvämlighetens frestelser. Därför vill jag, bröder i Laggsas, rekommendera dem till det slutliga provet.

Mästaren tittade sig omkring i salen och sade:

– Det är möjligt att de är sanna glödletare men först vill jag fråga alla församlade här om det är någon som har några invändningar?

En man reste sig upp och sade:

– Har de inte använt våld som lösning på sina problem? Våld är inget vi förespråkar.

– Det våld som förekommit har varit nödvändigt. Det har varit den sista utvägen, svarade Little Chinada.

– Explosionen i canyonen, var den inte orsakad av tvivel och obetänksamhet?

– Inte av tvivel, möjligen obetänksamhet. Dessutom var jag själv delaktig i den. Jag hade ingen aning om att Herbert Kröspel var där nere. Att han är explosiv har jag alltid vetat och nu gick det som det gick. Nej, explosionen var nödvändig.

Little Chinada förde vår talan och han tittade mig i ögonen vid ett par tillfällen. Jag kunde se att han hade ett leende på läpparna.

– Låt så vara, sade mannen som ställt frågorna, och satte sig ner.

Mästaren tog åter ordet:

– Innan det slutliga provet vill jag ställa dessa fyra inför var sin fråga. Svaren de ger får visa om de ska ges tillfälle att finna den Eviga Glöden.

Han vände sig mot Little Chinada och gjorde ett tecken. Little Chinada gick fram till oss och bad oss följa med honom. Alla utom Greg som skulle stanna kvar och svara på sin fråga.

– Varför ska vi gå härifrån? frågade jag.

– Det är viktigt att ni inte får höra varandras frågor och svar, svarade Chinada.

En dörr öppnade sig i väggen och vi gick in genom den. Vi kom in i ett betydligt mindre rum och blev anvisade platser på ett par bänkar vid ena väggen.

– Hur går det, frågade Nisse.

– Det beror på, svarade Chinada.

– Du menar hur vi svarar, sa Folke.

– Inte nödvändigtvis.

– Menar du att vi kan svara hur fan som helst, frågade jag.

– Tolkningen, sa Chinada.

– Tolkningen? Jag förstod ingenting.

– Javisst. Det hela beror på hur rådet tolkar era svar tillsammans med det ni gjort på resan hit. Förstår du?

– Hur det hänger ihop alltså. Så vi inte fejkar och bara spelar teater. Det är så du menar?

– Tolkningarna är ganska fria så det beror lite på hurdant humör de är på därinne.

– Är det inte Mästaren som bestämmer då, frågade Folke.

– Mästaren har stort inflytande men det är hela rådet som fattar beslut. Men nu måste jag tillbaka in dit för att jag ska vara med när frågan ställs till Greg.

Little Chinada gick ut och vi satt ensamma kvar och tittade på varandra.

– Jag är nervös, sa Folke. Det kan inte vara så att vi kommit ända hit och inte får fortsätta för någon jävla frågas skull.

– Använd nu ditt sunda förnuft och konstra inte till det, svarade jag. Kom ihåg att vara fullständigt ärlig. Jag menar, kan du inte svara på frågan så säg det. Bladdra inte ut i något påhittat nonsens. Förställ dig inte. Du är Folke, och du är bra. Okej?

– när farsan kom ut… vad i helvete… gick jag in… det är inte sant… och då gick morsan ut…, sa Nisse.

Folke och jag tittade först på Nisse och sedan på varandra. De omtumlande händelserna hade satt igång Nisses mantra igen. Vi försökte lugna honom men babblet om morsan och farsan fortsatte, precis som förr i tiden. Plötsligt öppnades dörren igen och Little Chinada kom tillbaka, tätt följd av Greg.

– Vad hände, vad se dom, frågade Folke ivrigt.

– Tyst, svarade Little Chinada skarpt. Ni får inte prata med varandra förrän frågestunden är över. Greg har avlagt ett löfte om att inte berätta för er om frågorna, eller hur?

Greg nickade tyst.

– Nu är det din tur.

Little Chinada pekade på Nisse som försökte hålla tillbaka sitt mantra till ett mummel. Det gick inte speciellt bra. De båda försvann och dörren stängdes.

– Kan du inte berätta iallafall, frågade Folke Greg när dörren stängts bakom Little Chinada och Nisse.

– Jag har lovat Mästaren att inget säga och det löftet bryter man inte.

– Men om jag ställer frågor och du bara nickar eller skakar på huvudet då, fortsatte Folke.

– Näpp. Ett löfte är ett löfte.

– Men om…

– Sluta nu för helvete Folke, avbröt jag. Förstår du inte att det här är något som vi mäste klara av själva. Det gäller dig också. För en gångs skull måste du lita på din intuition, dina kunskaper, ja, dig själv helt enkelt.

– Men jag brukar alltid ha någon bredvid mig, dig eller Nisse eller så. Det känns så konstigt att behöva göra det här helt själv.

– Om du vill hitta Glöden är det nog meningen att du ska prövas själv utan att någon hjälper dig. Det går säkert bra ska du se.

Dörren öppnades igen och Nisse återvände tillsammans med Little Chinada. Nisse var konstigt nog helt tyst, men såg glad och upprymd ut. Folke började igen.

– Hur gick det? Hur gick det?

– Jag kan inte säga något, det vet du väl nu.

Little Chinada pekade på Folke.

– Det är din tur. Kom med mig.

– Helvete också, viskade Folke för sig själv.

– Ta det lugnt Folke, allt ordnar sig, sa Nisse självsäkert.

Dörren stängdes igen och Greg vände sig mot mig.

– Nu är det snart bara du kvar.

– Ja.

– Är du skraj?

– Lite.

– Det behöver du inte vara.

Vi satt tysta. Även Nisse.

– Hur blev du av med tjatet Nisse, frågade jag.

– Det har inte försvunnit, jag har bara lärt mig att kontrollera det, …sen kom farsan in.

– Jag förstår.

Dörren öppnades och Folke steg in i rummet, likblek men med ett leende på läpparna. Han omfamnade Nisse och Greg.

– Okej, då är det bara du kvar, sa Little Chinada och tittade på mig.

– Lycka till, sa Greg innan Little Chinada lade handen på min axel och vi gick ut ur rummet.

 

Inne i den stora salen satt fortfarande alla människorna helt tysta och det var ganska mörkt. Mästaren satt på en lite högre stol än alla andra och örnen på hans sida blickade intensivt ned mot mig. Vi stannade ett par meter framför Mästaren och Little Chinada tecknade åt mig att vara tyst.

– Mästare, började Little Chinada, här är den siste av dagens glödletare och jag ber för hans räkning om att du visar vägen till Glöden på samma sätt som du gjort för oss andra i detta rum.

– Nåväl, dina kamrater har varit tappra och med sitt intellekt visat att de inte skulle missnyttja Glöden om de fann den. Därför tänker jag ställa den sista frågan till dig och om du klarar den kommer ni att få fortsätta mot det slutgiltiga svaret.

När Mästaren hade börjat tala upptäckte jag något bekant i hans röst, precis som Nisse sagt då vi stod här första gången. Om det bara varit lite ljusare hade jag kunnat urskilja hans ansikte. Tankarna på vem det var gjorde att jag slappnade av och knappt lyssnade på Mästaren när han frågade:

– Du, som med sådan frenesi jagar glöden, vad tänker du göra om jag nekar dig att fortsätta sökandet?

– Jag kommer att rätta mig efter ert beslut men kommer ändå att fortsätta sökandet.

– Ditt svar var flexibelt men ändå bestämt. Svaret tilltalar mig. Vad säger rådet? Kan vi låta dessa fyra passionerade glödletare fortsätta till det slutliga provet?

Samtliga reste sig upp och med en mun sade de:

– Ja!

Samtidigt som deras svar ringde i mina öron gick det upp för mig vem Mästaren var. Det gick runt för mig. Jag kunde i ljuset urskilja hans ansikte och var säker. Det var Lundberg som stod framför mig. Hans seniga ansikte var som uthugget i sten och hans ögon var som eld. De liksom gnistrade mot mig och det kändes som om han såg rakt igenom mig. Han sträckte ut sina båda händer och sade:

– Då finner jag att vi är eniga. Glödletare, gör er beredda att genomföra det sista provet. Ciceron, förbered dem.

Han gick ner från sin stol och passerade mig med någon meter. Örnen flaxade efter honom. Hela församlingen började ropa:

– Lundberg-wo, Lundberg-wo, Lundberg-wo…

Detta var Biggos ljud. Jag tänkte på honom och önskade att han stått här jämte mig och fått lösningen på sitt mysterium. Frågan var vem som lyckats spela in det. Jag var djupt inne i mina funderingar och ryckte till när Little Chinada tog tag i min arm.

– Vi är klara nu, kom, sade han.

Jag följde med honom tillbaka till mina kamrater. När vi stängt dörren efter oss började vi allihop att jubla. Även Little Chinada.

– Vi fixade det, skrek Greg.

– Jiiiihaa, sjöng Folke.

–  …morsan kom ut, och jag är inne ropade Nisse.

Han utförde någon spasmisk dans och hela hans stora kropp skälvde. Till slut hade han slagit knut på sig själv och föll handlöst i golvet. Han svimmade av och jag böjde mig ner över honom. Hans mumlande var borta och han hade ett stort leende på sina läppar.

– Jag tror att han är okej, sade jag.

– Jag lämnar er nu, sade Little Chinada och fortsatte:

– Ni kommer att få mat och dryck och ni har säkert mycket att prata om. Ni får prata om de frågor ni fått. Sedan tycker jag att ni ska passa på att vila er ordentligt för imorgon bitti är jag tillbaka. Då ska jag ge er instruktioner inför det slutliga provet.

En lönndörr öppnades i en av de bastanta väggarna och Little Chinada gjorde tecken till oss att gå in genom den. Vi gjorde som han ville. Jag och Greg bar Nisse, han var tung som bly. Rummet vi kom in i var heller inte så stort, sex gånger sex meter med britsar utefter väggarna. Mitt i rummet stod ett magnifikt dukat bord. Bordet var helt kvadratiskt och vid varje bordssida var en robust stol placerad. Folke tog plats direkt.

– Vi kan inte börja utan Nisse, sade jag och började ruska om honom.

Han kom till sans och sade:

– Brrrr, vad jag drömmer konstigt. Fan vad ont i låret jag har.

Hans mantra var borta igen.

– Kom igen Nisse. Mat, skrek Folke från sin stol.

Det gjorde verkan. Nisse flög upp och kastade sig ner vid bordet. Greg och jag följde efter och jag tittade med häpnad över det dignande bordet. Där fanns skaldjur i alla former fiskrätter, enorma stekar, kantareller och frukter. Jag kände snålvattnet rinna i munnen och fick tag i en stor hummer.

– Vin, grabbar, frågade Greg och höll en stor karaff i handen.

Vi åt och drack under tystnad. Det enda som hördes var vårt smaskande och en och annan rap. Vi hade tömt ett par karaffer vin och jag kände mig lätt i sinnet.

– Vi flår tal… tala om man vill schå scha jag ju nu…

– Vad i helvete, Nisse, har du druckit vin, sa Folke. Du vet ju att det inte är så bra för dig med alkohol.

– Pitzzscha i Halmschtad.

Nisse hade märkbara talproblem och ett mycket fånigt flin på läpparna. Han fortsatte:

– Inte schå allvra… allvrål… allvalitt. Folke! Folke, hör du va ja schäjjer? Du ä schå scherri… scheriös.

– Fan, det är ju lättare att hänga med när han kör morsan och det där, sa Greg.

– Skit i honom, sa jag.

– Nu är vi fina killar och passar på att njuta, sa Folke. I morgon börjar väl allvaret igen. Jag undrar vad vi ska göra? Får jag höra vad ni fick för frågor förresten?

Greg skruvade på sig och sade:

– Jag fick frågan ”Vilken konstart är den vackraste och mest meningsfulla?”

– Vad svarade du, frågade jag.

– I jakten på Glöden finner du konsten att leva. Det är det vackraste och mest meningsfulla.

– Förbannat bra svar, sa Folke. Är du filosofiskt lagd? Jag fick frågan ”Om du fick med ett ord beskriva Glöden, vilket ord skulle det vara?”

– Modelljärnväg, så klart.

Greg och jag tittade på varandra och skakade på huvudet.

– Hur tänker du, frågade Greg.

– Jo, jag älskar modelljärnvägar. Man bygger upp ett fint landskap och låter tåget åka på en bana runt, runt och man har fullständig kontroll hela tiden. Tröttnar man på den så bygger man en ny och så vidare. Glöden är ju likadan. Den pågår hela tiden. Runt, runt och så något nytt. Stannar aldrig liksom. Hajar ni. Sen kan man växla in på ett sidospår. Ska jag fortsätta?

– Nej nej, vi förstår, sa jag och redogjorde den fråga jag fått.

– Nisse! Du då, frågade Greg.

Nisse sov dock djupt under ljudliga snarkningar och efter en stunds

småpratande föll även vi andra i en välbehövlig sömn.

 

Jag väcktes av att någon tog mig försiktigt i axeln. Det var Nisse som vaknat först och nu gick omkring och fick fart på oss andra. Sömnen hade varit djup och drömlös. Kroppen kändes förvånansvärt pigg och det tog bara någon minut att skaka av sig morgontröttheten.

– Har ni också sovit gott, frågade jag de andra.

– Jajamen, svarade Folke och Greg.

– Jadå, men jag hade lite konstiga drömmar, sa Nisse. Jag drömde att farsan kom in när morsan gått ut och sen kom jag också ut. Jag skulle ju egentligen gått in. Fick aldrig ihop det där…

– Du, vilken fråga fick du igår, undrade Greg.

– Han Mästaren undrade vem som kom ut om farsan just gått in.

– Vad svarade du?

– Det är väl självklart. Jag kom ju ut när farsan gick in och sen kom morsan ut.

– Vad sa Mästaren?

– Han berömde mig för mitt logiska tänkande och lovade att jag aldrig mera skulle behöva tjata om den där händelsen.

Dörren öppnades och Little Chinada gjorde entré.

– Godmorgon mina vänner. Är ni beredda inför den stora dagen?

Vi nickade.

– Vad går det ut på egentligen, undrade Folke.

– Tyvärr kan jag inte säga någonting mera än att det ni ska göra idag är något som ni aldrig tidigare gjort. Det är inte lätt, men om ni klarar av den sista prövningen kommer ni att äga Glöden för evigt.

– Är det farligt, frågade Nisse.

– Om du anser att det liv du levt tidigare är farligt, då är det farligt. Det enda som händer om ni misslyckas är nämligen att ni återvänder till ert tidigare liv utan att äga Glöden och kommer då att ha glömt allt ni varit med om här. Men nu hinner vi inte prata mer, det är dags att möta Mästaren igen.

– Lundberg, menar du, frågade jag.

Little Chinada tittade oförstående på mig.

– Lundberg?

– Ja, Mästaren heter egentligen Lundberg. Vi känner honom.

– Det kan inte vara möjligt. Ingen känner Mästaren, allra minst som någon Lundberg.

Little Chinada hade helt klart tappat fattningen.

– Jag kan svära på att den du kallar Mästaren är en före detta granne till mig som hette Lundberg, sa jag.

– Egentligen är det ointressant eftersom Mästaren var den förste som hittade Glöden och vem han var eller vad han hette tidigare spelar ingen roll, fortsatte Little Chinada. Det viktiga är att han nu är den ende som har svaren på alla glödletares frågor. Och eftersom han är den ende som kan hjälpa er vidare till Glöden tycker jag att ni ska tala tyst om Lundberg och allt som har med Lundberg att göra.

Vi förstod budskapet och följde med Little Chinada tillbaka till den stora sal vi besökt kvällen före. Salen såg nu helt annorlunda ut. Människorna var borta, den ende som väntade på oss var Mästaren och hans örn. Taket var helt öppet och solen strålade in från en klarblå himmel. Mästaren såg avspänd och lugn ut, jag försökte tränga bort tankarna på att han egentligen var Lundberg.

Han tecknade åt oss att sätta oss på golvet framför honom.

– Idag kommer ni att få chansen att äga den eviga Glöden, började Mästaren. Om ni lyckas övertyga mig om att ni är värda Glöden ger jag er den, om inte förs ni tillbaka till er utgångspunkt. Har ni några frågor innan vi börjar?

Nisse harklade sig.

– Hur kom vi hit egentligen?

– När ni hittade ingången till Luxor, där ni är nu, aktiverades en apostroferingsprocess. Den atomiserade er och skickade er hit. Deatomiseringen skedde utan problem, även om vi hade en liten funktionsstörning på just dig Nils. Våra maskiner är inte riktigt dimensionerade för en man av din typ och volym.

– Men var är vi nu då, under vattnet eller vad, frågade Folke.

– Ni är i Luxor, fortsatte Mästaren. Luxor finns varken i vattnet eller på jorden, men ändå. Mer behöver ni inte veta just nu.

– Om vi lyckas få äga Glöden, kommer vi tillbaka till våra vanliga liv då, frågade Greg.

– Det blir som ni önskar. Somliga vill stanna här och de är välkomna, andra vill tillbaka och missionera i Glödens namn, t ex Greven Gregory, han har gjort mycket gott sedan han var här.

Vi tittade på varandra, lätt förvånade. Vårt intryck av Gregory var inte direkt att han missionerade eller spred Glödens budskap.

– Om det inte är något mer kan vi börja, fortsatte Mästaren.

Han ställde sig upp och slog ihop händerna två gånger. På väggen bakom honom sänktes en stor bildskärm ned samtidigt som taket stängdes och salen lades i mörker.

– Ni kommer nu att få se ett antal filmsekvenser, hördes Mästaren säga ur mörkret. Se dem som en inspiration till det som ska komma senare. Luta er tillbaka och ta in upplevelsen.

Det blev ljusare i salen när filmen startade och vi tittade intensivt mot skärmen. Det första som visades var en elefant som gick ned sig i en dypöl. Sedan följde närbilder av en bilmekaniker som bytte ett tändstift. Klipp över till en vacker solnedgång som snabbt byttes till en svartvit Buster Keatonfilm. En kort sekvens från första månlandningen avbröts av Martin Luther Kings drömtal. Vi fick sedan följa med på en arkeologisk utgrävning av pyramiderna och besöka Boeings flyplansfabrik. Därifrån till en engelsk skolklass i uniform och en gammal dam som gick med rullator. Tempot höjdes och sekvenserna blev allt kortare. En hund med spjälkat ben. Adolf Hitler i talarstolen. Läppstift på en kvinnas mun. Näckrosor i Tiveden. En båt som sjunker. En man som äter. Maskiner i arbete. Vatten. Äpplen. Lågskor. Ljumske. Klocka. Tåg. Träd. Batik. Dator. Spade. Våffla. Öra. Spik.

Sen blev det svart.

Det var så mörkt att man inte kunde ana sig till någonting. Jag hörde Folkes andhämtning jämte mig. Mästaren bröt tystnaden:

– Och nu, lyssna!

Rummet fylldes av ljud. Musik och obestämda läten. Skrikande bildäck blandades med Leonard Cohen, vågskvalp med Deep Purple. Mörkret gjorde att öronen registrerade varje frekvens; Alf Hambe, koltrast, stridsrop, Jethro Tull, Grieg, regn, Leonard Bernstein, bomber, Donovan, Stravinsky, fjärt… och allt stegrades upp i ett rasande tempo.

Sen blev det tyst. Mästaren igen:

– Dofterna!

Och in strömmade dofter av alla de slag. Kryddor, blomdoft, avfall, krut, svett, parfym; allt blandades tills näsan domnade.

– Smakerna! ropade Mästaren.

Munnen fylldes av smaker; socker, salt, smultron, anis, grapefrukt, ketchup, vanilj… Jag kände att jag behövde spy men höll igen tills allt plötsligt var över. Mästaren tog åter ordet:

– Sträck ut era hander och känn på livet!

Jag sträckte ut händerna framför mig och fick förnimmelser av kvinnobröst, nässlor, sandpapper, sammet, olja, mjöl; jag kunde känna allt tydligt och jag ville hela tiden känna på nya saker. Men plötsligt var allt över. Rummet började åter att fyllas med ljus.

– Vi har nu gått igenom de fem sinnena. Vi lämnar det sjätte sinnet utanför och kommer nu att koncentrera oss på det sjunde. Glöden, sade Mästaren och såg på oss med sin genomträngande blick.

Plötsligt ekade rummet av steg. En kvinna kom in i rummet och sprang fram mot Mästaren som gick henne till mötes. Jag såg att hon viskade något i hans öra.

– Glödletare, sitt kvar, jag måste bara klara av en detalj, sa Mästaren och försvann ut tillsammans med kvinnan.

Örnen lättade från sin plats och följde efter dem. Kvar satt vi förvånat stirrande på varandra.

– Vad är det här nu då, sa Folke.

– Och just när det börjar bli intressant, replikerade Nisse.

– Jag är öm i händerna, sa Greg.

Jag satt tyst och funderade över vad det var som var så viktigt att Mästaren lämnat oss. Eller om det tillhörde ritualen. Jag var inte förvånad över någonting längre men önskade att vi fått fortsätta. Vi var ju så nära och varje sekund som drog ut på tiden kändes evig. Little Chinada som inte hade varit närvarande förut kom nu in i rummet.

– Mina vänner, vi måste bryta för en stund. Det har hänt något extra ordinärt. Kan ni vara vänliga att stå upp, sa han.

Vi reste oss från golvet och Greg frågade:

– Vad är det, har vi misslyckats?

– Det har inte med er att göra.

– Kan man verkligen göra så här, undrade Folke.

– Som sagt, det är en extra ordinär situation.

– Berätta, sa jag.

– Jag vill egentligen hålla er utanför det här. Jag menar, ni är ju bara glödletare. Ni har inte funnit Glöden än.

– Spelar det någon roll, frågade Greg.

– Kanske inte, men…

– Berätta nu, avbröt jag.

– Okej, så här är det: apostroferingsprocessorn är för tillfället utslagen. Våra tekniker jobbar febrilt med att försöka reparera den. Samtidigt har vi deatomiseringen ur funktion och det jävliga är att vi har någonting atomiserat just nu. Om vi inte löser problemet inom en timme är atomiseringen permanent.

– Du menar att vi har en människa i atomer någonstans, sade jag.

– Inte en människa. Av någon underlig anledning har vi fått in en sightseeingsundervattensfarkost i apostroferingsprocessorn.

– Fanns det några passagerare i farkosten när den atomiserades, frågade Folke.

– Såvitt vi vet fanns det tre människor med och de är just nu också atomiserade.

Det kändes konstigt att vi inte var ensamma om att ha hittat ingången till Luxor just nu. Tydligen fanns det andra glödletare på ingång. Eller var det bara några turister som hamnat galet på sin undervattensutflykt? Jag avbröts i mina funderingar av att dörren öppades igen. Mästaren kom tillbaka.

– Hur går det, frågade Little Chinada. Jag har faktiskt tagit mig friheten att informera våra gäster om hur processen fungerar och sagt att vi har ett problem.

– Hm, svarade Mästaren. Vi har verkligen ett problem. Tyvärr verkar det som om vi inte kan lösa det. Felet sitter i generatorsmodulen som finns alldeles utanför ingången till Luxor. Det har blivit något sorts överslag, antagligen orsakat av någon form av elektromagnetisk strålning från själva farkosten eller från utrustning inne i farkosten.

– Går det inte att laga då, frågade Nisse.

– Jodå, det är inga problem. Men däremot är det omöjligt för oss att ta oss ut utanför ingången. Vi som hittat Glöden och valt att stanna kvar här kan nämligen inte ta oss ut utanför Luxor igen.

– Varför då, undrade Nisse vidare.

– Då tvingas vi återvända till våra förra liv och kan aldrig hitta Glöden igen. Vi kommer inte ens att komma ihåg att vi en gång fann den. Och hur kul är det?

– Så ingen vill ta på sig uppdraget alltså, sa jag.

– Nej, just det. Och jag klandrar dem inte.

Mästaren tystnade.

– Kan vi kanske hjälpa till, frågade Greg.

Mästaren och Little Chinada tittade på varandra och vände sig sedan till Greg.

– Ja, kanske det, sa Mästaren. Finns det möjligtvis någon hos er som är lite tekniskt kunnig?

Vi tittade alla åt Folkes håll. Han var den ende som vi kunde kalla teknisk eftersom han alltid hållit på med modelljärnvägar och mekano.

– Du kan nog klara det, sa jag till Folke.

– Vad innebär det då? Kan jag komma tillbaka in sedan eller kommer jag också att återvända till mitt gamla liv?

Mästaren tittade Folke i ögonen.

– Om du klarar av det här problemet åt oss kan jag lova dig och dina vänner Glöden utan att behöva göra fler prov och tester. Och om du fixar felet är det bara så att du låter atomisera dig igen så kommer du in.

Folke tittade tyst på sina fötter. Vi väntade på hans beslut.

– Okej, jag gör det. Men någon måste visa mig hur själva felet ska lagas.

– Bra, svarade Mästaren. Kom med mig så ska du få veta allt du behöver veta direkt.

– Kan vi andra hjälpa till på något sätt, undrade jag.

– Ni kan följa med Little Chinada till kontrollrummet och övervaka det hela via våra internkameror. Kanske Folke behöver hjälp och stöd under arbetet och då är det bra att ni finns till hands däruppe.

Vi önskade Folke lycka till innan vi skiljdes. Vi intalade både oss själva och honom att han skulle klara av det.