“Where do we go from here?”

 

 

 

 

Nisse, Greg och jag följde med Little Chinada. Jag kom att tänka på en sak och frågade:

– Hur kommer det sig att du kan ta dig in och ut från Luxor hur du vill utan att förlora Glöden? Och varför kan inte du laga generatorn?

– Det är lite speciellt, svarade Little Chinada. Vi är några få utvalda till ciceroner och har blivit tilldelade särskilda egenskaper. Om jag lämnar Luxor via havet förvandlas jag till en djävulsrocka. Och det förblir jag hela tiden jag befinner mig i havet. Om jag lämnar Luxor via canyonen svävar jag ut som en örn.

– Men du var ingen örn när jag först träffade dig på din moppe.

– På land är jag lite flexibel men i vatten, eller rättare sagt i havet, blir jag djävulsrocka. Så jag tror inte att jag skulle vara den rätte för uppdraget. Du vet, lite klumpiga fingrar och så.

– Örnarna på tåget, undrade Nisse.

– Ciceroner, svarade Chinada.

– Varför förvandlade de sig inte i burarna, frågade jag.

– Om vi röjer vår identitet förlorar vi glöden för evigt.

Vi kom in i ett stort kontrollrum. Tre personer satt framför en vägg av apparatur. Lampor, reglage och ett antal små monitorer. Ur en högtalare hörde vi Folke:

– Utrustning apterad.

En av männen vid kontrollpanelen talade in i en mikrofon:

– En minut till take off.

– Klar för take off.

Folke verkade stadig på rösten och laddad för sitt uppdrag. Dialogen fortsatte:

– Apostrof av, lucka upp, lycka till. Go!

– På väg, svarade Folke.

Vi tittade upp på monitorerna och fick plötsligt se Folke i bild. Hans simstil gick inte att ta fel på. En annan monitor visade bilder ur Folkes synvinkel. Kameran var tydligen placerad på hans huvud.

– Lokalisera generatorsmodulen, sa mannen vid kontrollpanelen.

– Två meter vänster diodfördelaren, svarade Folke.

– Rätt. Ta bort spärren till vänster och öppna filterförvrängaren.

– Filterförvrängaren öppen.

– Till höger har du en sifferdisplay. Knappa in, etta, tvåa, etta, sjua, sjua, etta, nia, etta, etta, nia, etta, nia, tryck därefter på den gröna knappen nertill vänster.

I bild såg vi Folke knappa in siffrorna och avsluta med den gröna knappen.

– Klar, sa Folke.

– Nedanför displayen har du en lucka. Öppna den genom att vrida reglaget åt vänster. Koden ska vara den rätta så att luckan öppnas. Med den mätapparatur du fått med dig mäter du nu myonaccelerationen mellan polerna 23 och 24, fortsätt sen med polerna 21 och 22.

– Okej, sa Folke.

Vi såg hur han arbetade med sina mätgrejor. Det såg ut som om han inte gjort annat och jag såg att Nisse såg väldigt stolt ut.

– Han är född till det här, sa Little Chinada.

– Jag vet, svarade Nisse, och fortsatte:

– Jag har sett honom göra underverk med mekano. Han har byggt veteranbilar i lego och för ett par år sedan vann han en tävling i duplo. Han gjorde Eiffeltornet i skala 1:100. Han är otrolig, ett geni helt enkelt. El är han inte borta på heller. Åttiofyra byggde han en brödrost med hjälp av sexton gamla transformatorer. Den funkar än. På vattenfestivalen i Stockholm använde de den till att rosta potatisskal i. De där potatisskalen blev så goda så det var det enda krubb folk ville ha. Tolv langosställen fick slå ihop och det blev ett jävla liv.

– Myonacceleration 3,14, sa Folke.

– Bra, då är den med. Då behöver du bara mäta värdet på apostrofprocessorns undertryck, det är det lilla runda ögat till höger om pol 23.

– Undertryck 4.

– Det är för lite. Du får upp det genom att höja trycket i deatomiseringsenheten 54267, som sitter över pol 21. Vrid ratten till 17.

– Klart, sa Folke. Trycket är nu uppe i 8.

– Rätt. Du är klar. Stäng luckan och filterförvrängaren. Meddela när du är klar.

– Klar, sa Folke efter en liten stund.

– Då kör vi, sa mannen vid mikrofonen.

Han vred samtidigt på två reglage medan mannen vid sidan av honom vred om en nyckel. Alla lampor på kontrollpanelen började blinka rött, sedan gult och sist var alla gröna. Alla utom en.

– Skit, vi har en liten deffekt här, sa mikrofonmannen. Frågan är om vi kan köra ändå?

– Vad är det som diffar, sa Little Chinada.

– Vet inte om vi behöver bry oss? Det är efterstabilisatorn som krånglar. Det är en kontrollfunktion vi lagt in för att säkerställa deatomiseringen, ungefär som en back-up-enhet.

– Vad gör vi, frågade Chinada.

– Vi har inget val, vi måste köra ändå. Annars är det för sent, sa mikrofonmannen och ropade till Folke:

– Du vet vad du ska göra. Du går in om exakt tjugo sekunder, lycka till.

– Okej, svarade Folke.

Den tredje mannen vid panelen tryckte på två knappar och apostrofprocessorn gick igång. Samtliga lampor blinkade intensivt några sekunder, sedan slocknade de. Alla utom den som ilsket lyste röd.

– Okej, den hängde inte med, men vi får hoppas att det funkat ändå, sa mikrofonmannen och torkade sig i pannan med en näsduk.

– Kom, vi måste skynda oss ner i deatomiseringsrummet, sa Chinada och drog mig i armen.

Vi skyndade ner genom ett par långa korridorer tills vi kom till det rum där jag själv vaknat upp dagen innan. Mästaren var där tillsammans med tre andra personer.

– Ställ er här och var tysta nu, viskade Little Chinada.

Jag såg fem bäddar som var beslöjade med ett slags plädar eller djurfällar. Rummet var svagt upplyst. Plötsligt kom ett starkt sken och fyra av bäddarna täcktes av ett slem av något slag. Slemmet drog ihop sig och tog form av människor. Nu såg jag fyra transparenta människor, alldeles nakna och de började bli mindre och mindre genomskinliga. Jag kunde urskilja Folke.

– Kolla det är ju Remmen och Biggo, viskade Greg.

Nu såg jag också att det var de som låg där. Men vem var den fjärde? Jag ansträngde mig och tyckte mig se något bekant. Jo, nu såg jag tydligt. Jag kunde inte tro mina ögon och kunde inte hålla tyst, utan sade högt:

– Nämen, vad in i hela glödheta helvete gör han här?

Mannen som deatomiserades framför våra ögon blev allt tydligare i konturerna och ansiktdragen. Det rådde ingen tvekan. Det var Jean Jaques Costeau, den världskände undervattensforskaren som dött ett par år tidigare. Tydligen hade han bara varit skendöd.

– Känner du honom, frågade Little Chinada.

– Nej, inte känner direkt, men man har ju sett hans fantastiska teveprogram från alla världens hav. Men jag trodde han dog för ett par år sedan?

– Jasså, det är en sån nu igen, suckade Little Chinada.

– Vad menar du, frågade jag.

– Vi har haft fel på den här apparaten en gång tidigare och då inträffade samma sak. Vi kommer helt enkelt in på en annan deatomiseringsprocess som drivs och administreras på ett annat ställe.

– Var då?

– Nja, vi tror att det som kyrkan kallar himlen ligger på ungefär samma frekvens som vi, så när det strular kan nån enstaka individ som är på väg dit komma hit istället.

– Vem var det förra gången?

– Eartha Kitt. Det blev ett jävla drag här ett par dar innan hon drog vidare.

– Drog vidare?

– Ja, när apparaten var fixad körde vi processen baklänges och då kom hon rätt till slut. Vi får göra samma sak med Jean Jaques.

– Tur att ni inte ligger på samma frekvens som helvetet, sa Nisse eftertänksamt.

 

Under tiden vi pratat hade de fyra kropparna antagit helt mänskliga former och en assistent till Little Chinada gick nu runt och väckte dem. Folke vaknade först och log sitt härligt barnsliga leende när han förstod att han lyckats med sitt uppdrag. Vi tog upp en spontan applåd och Little Chinada instämde. Remmen och Biggo var lite mer svårväckta och såg sig mycket yrvaket omkring. Jean Jaques var av naturliga skäl mycket svårväckt.

– Jag klarade det, utbrast Folke och reste sig upp från bädden. Nu kommer vi att få Glöden, fattar ni det killar?

– Jadå, svarade jag. Ta det lite lugnt nu Folke så hinner vi nog jubla senare.

– Vad i helvete är det här. Jag fattar ingenting. Här kommer vi lugnt och snyggt inglidande på vår lilla underseadivingvespa och plötsligt bara exploderar hela skiten. Vafan är det som pågår. Hallå där, du. Ja, du där.

Det var Remmen som återfått talförmågan och han pekade på mig.

– Vad är det här? Och vad gör du och dina kamrater här?

– Lugn bara, svarade jag. Ni har halkat in på en plats där ni inte borde vara, men det är ingen fara. Ni ska snart vara på väg hem igen.

– I helvete heller! Explosionen kändes jävligt bra och nu mår jag bättre än nånsin. Och är dessutom helt nykter. Det är ju perfekt! Här ska inte åkas tillbaka. Eller vad säger du?

Remmen vände sig till Biggo.

– Jag har kommit rätt, sa Biggo. Jag vet inte vad det är, men det här är rätt för mig. Oavsett vad som händer kommer jag att stanna här för alltid. Det bara känns så. Men var är min bandare?

– Jag kan förklara både det ena och andra för er inom sinom tid, sa Little Chinada. Men nu måste vi ta tag i ett par andra saker först. Din bandare är förresten borta. Inga materiella ting från yttervärlden kan passera genom den process ni just upplevt. Tyvärr.

Biggo började gråta och tröstades av Folke.

– Lille Biggo. En bandare är ingenting jämfört med det som väntar dig här i Luxor om du sköter dina kort rätt. Vi kanske tillochmed kan hitta en brud åt dig.

Biggo slutade tvärt att gråta.

– Menar du det?

– Nej, jag bara sa det för att du skulle sluta gråta. Sätt dig upp nu och sluta med det här tramset. Snart kommer du säkert att få träffa Mästaren och en massa andra justa killar.

– Hallå här!

Det var Remmen som tog till ordet igen. Han tittade på Jean Jaques:

– Den här gråe fan som ligger här, vem är det? Var han med i vattenvespan? Han har då inte betalt något till mig. Har jag dragit runt på nån jävla fripassagerare? Och det är likadant med dig, sa han och pekade på Folke.

– Du kan vara glad för att du inte svävar omkring i atomer, svarade Folke.

– Den där kommer vi få problem med, viskade Little Chinada till mig.

– Ja, han är väldigt speciell, svarade jag.

– Jag vet.

– Känner du Remmen, undrade jag.

– Visst fan.

– Hur då?

– Stötte på honom under en av mina turnéer. Jag for omkring i parkerna, vet du. Jag snackade med några som kände honom väl och fick väl höra ett och annat, om du förstår vad jag menar?

– Han ordnar resor lite överallt.

– Det gjorde han inte då. Han körde taxi. Han var den chaufför som drog in mest stålar i hela stan.

– Jasså? Jag trodde ingen ville åka med den galningen.

– Nej, det kanske inte var så många som ville åka med honom, men han hade idéer och var jävligt slug. Hade han ingen körning så ordnade han en.

– Hur då?

– Han kunde köra omkring i sin taxi tills han fick syn på någon lämplig kund och då stannade han bara bilen. Sen sa han till personen i fråga att hoppa in och så frågade han vart han skulle köra.

– Utan att de beställt taxi?

– Visst, det var det som var finessen. Remmen var påstridig som bara han kan vara. Han menade att de visst beställt taxi och att det var deras förbannade skyldighet att tala om vart de skulle för att han förlorade en massa deg hela tiden han stod still. Om de inte åkte med honom så skulle han minsann kalla på polis och dra in sina advokater och hela härligheten.

– Men var det ingen som protesterade ordentligt?

– Han valde ju ut sådana som han tyckte var lämpliga. Till exempel gamla tanter och små spinkiga gubbar, du vet såna som har svårt att försvara sig.

– Det var det jävligaste.

– Jo du. Men till slut gick han på en nit. Han hoppade på en gammal tant utanför en tobaksaffär en gång. Han körde ju samma visa och precis när han var som påstridigast och otrevligast kom tantens dotterson ut från affären.

– Vad hände?

– Killen blev ju vansinnig. Han var bodybuilder och gick på anabola. Remmen fick sig en jävla omgång och blev liggande på sjukhus i tre veckor.

– Då lade han väl av iallafall?

– Ja, med tanter och det där att de beställt och så. Men han hittade på en annan grej.

– Vaddå?

– Nu letade han upp senila gubbar. Och det visade sig vara en ännu bättre inkomstkälla. Tänk dig själv, han kunde åka omkring med samma gubbe en hel förmiddag. Sen var han trevlig och pratade med dem och intresserade sig och hela baletten. Så när gubbarna skulle betala hade de så stort förtroende för honom att han fick plocka ur plånboken vad han ville ha. Det var så han grundade resebyrån.

– Åfan.

Biggo kom rödgråten fram till oss med Folke i släptåg.

– Kan du tänka dig ett liv utan bandaren, frågade jag.

– Jag börjar vänja mig vid tanken, men det kommer inte att bli lätt, svarade Biggo.

Mästaren, som stått tyst och iakttagit alla en lång stund sträckte ut sina händer och sade:

– Ni nyanlända glödletare, följ mig! Ja, inte Folke naturligtvis. Du stannar här.

– Vilka jävla glödletare. Hör jag till dem, eller? Den gråe där verkar ju helt tappat glöden. Det måste vara han, han menar, sa Remmen och stirrade med vidöppna ögon omkring sig.

– Du, följ med Mästaren nu, sade Little Chinada.

– Mästare och mästare. Världsmästare eller? Komma och mästra Remmen på det där viset, muttrade Remmen och lommade iväg tillsammans med Biggo.

– Vad händer nu, frågade jag Little Chinada.

– Ceremonin går igång därinne så jag ska hänga med in och göra mitt bästa för att de ska få Glöden.

– Äger vi glöden nu? frågade Nisse.

– Om du ägde den skulle du inte fråga, var Little Chinadas kryptiska svar.

Greg hade varit tyst länge och sett frånvarande ut. Jag beslutade mig för att fråga honom:

– Du har bestämt dig, va?

– Ja, jag stannar här. Du då?

– Nej, jag har nog en hel del att uträtta där ute i den stora världen.

– Det är bara skit där ute.

– Inte om man har Glöden, svarade jag.

– Nej, det är klart sa Greg. Men jag har sett och gjort så mycket så att det känns som om jag är färdig med det vi kallar världen. Förstår du?

– Självklart, svarade jag. Men jag ser det mera som en sorts mission. Vi skulle kunna få fler att leta efter Glöden. Fler som på det viset kommer att må bättre.

– Mission, undrade Folke förvånat. Ska vi bli en sorts frälsningssoldater?

– Nej, inte alls. Meningen är naturligtvis att folk själva ska inse att glödletning är bra. Även om många anser sig må bra idag skulle lite glödletning få dem att må ännu bättre.

– Ska vi inte berätta om det vi upplevt alltså, fortsatte Folke.

– Nej, jag tror inte det.

Little Chinada hade varit tyst en stund men nu lade han sig i samtalet.

– Ni kommer inte att kunna berätta om någonting av det som ni varit med om.

– Vad menar du, frågade jag.

– I samma ögonblick som ni bestämmer er för att återvända till världen utanför Luxor kommer ni att glömma att ni varit här. Vi kallar det för ett partiellt minnesfilter. Ni har kvar Glöden för alltid. Samma härliga känsla som ni redan har känt, men resten av upplevelserna är borta.

Det började röra på sig borta vid Jean Jaques brits och en djup suck hördes.

– Hela…mitt…liv….har….gått….ut….på….att….bada

Han talade mycket långsamt och med stor möda.

– och…nu….har….jag….fått….en….jävla….massa….vatten….i….öronen…

Rösten dog ut i en ny djup suck samtidigt som Mästaren kom tillbaka in i rummet.

– Hur gick det, frågade Little Chinada.

– Tyvärr, era kamrater var inga sanna glödletare. De svarade fel på frågorna och då kan vi naturligtvis inte släppa dem vidare.

– Nej, sa jag, det var ju egentligen ett rent misstag att de hamnade här överhuvudtaget. Vad händer med dem nu då?

– De har redan satts i deatmoiseringsreturen och kommer antagligen att vara tillbaka på sitt fartyg inom ett par minuter.

– Vad händer med honom därborta då, undrade Nisse och pekade på Jean Jaques. Han började just prata med oss.

– Jasså, svarade Mästaren, han talade i döden. Jag har pratat med chefen däruppe och han är klar att ta emot honom så snart vi kör igång den bakvända processen.

 

De senaste timmarna hade varit fyllda av upplevelser så det var skönt att sätta sig till bords för en pampig avskedsmiddag. Maten bestod av allt från lammkotletter till stora meloner. Dryckerna som serverades var öl, vin och kryddat brännvin. Det senare gjorde stor verkan på Nisse och Folke som redan vid tredje rätten var sliriga och glada. Nisse hade till och med återvänt till sitt mantra, med den skillnaden att det nu inte var morsan som gick in och farsan som kom ut utan Folke som föll ned och Jean Jaques som gick igen. Folke å sin sida genomförde långa utläggningar om modelljärnvägar. Hans ansikte var svettigt och rött som ett moget juläpple. Alla trivdes. Så småningom tog Mästaren till orda:

– Imorgon bitti, innan ni vaknar, kommer ni att sättas in i deatomiseringsreturen. Det betyder att detta är den sista gången vi ses och jag vill gärna ge er ett par ord på vägen.

– På järnvägen eller landsvägen, frågade Folke och bröt ihop av fnitter över sin egen lustighet.

Mästaren låtsades inte höra honom utan forsatte mässande:

– Ni som just funnit Glöden ta med er följande: Låt ingen säga att det inte går. Låt ingen påstå att det är för sent. Var inte rädda att ta steget framåt. Låt ingen knuffa er bakåt. Låt ingen trycka ned den vilja som gror och se för fan till att hålla Nisse och Folke borta från brännvinet.

Vi svarade på hans ord med en kort applåd samtidigt som Nisse och Folke trillade under bordet och somnade.

– Nu är det dags för er att lämna oss, sa Mästaren avslutningsvis. Utom för dig Greg förstås. Du ska stanna här och jag tror att du har mycket att bidra med i Luxor. Du kan börja med att hjälpa mig. Jag lider av en fruktansvärd quickhook som jag tror att du kan bota.

– Självklart, svarade Greg.