The Canyon – kapitel 8

“Deja vu”

Solen sken från en klarblå himmel. Det var varmt och jag svettades rejält. På en sten stod Nisse och såg rakt upp i skyn.

– Vilket samspel, konstaterade han.

– Va, sa jag.

– Naturens samspel. Titta hur örnarna låter termiken bära dem upp i det blå. Vilken fantastisk känsla det måste vara att kunna flyga. Att segla omkring där uppe och kolla ner på oss här nere på marken. Vilken syn de måste ha! De ser ju för fan en liten ödla kravla omkring här nere på botten av canyonen. Man fattar det knappt. Jag måste lära mig flyga. Fan vet om jag inte skulle göra ett besök hos en optiker också. Kan man få ett par jävligt starka glasögon, tror du? Hur starka glasögon måste man ha för att få syn som en örn?

– Måste vara väldigt starka, konstaterade jag torrt och sneglade bort mot Folke.

Han satt med ansiktet begravt i sina händer. Han satt på huk och gungade fram och tillbaka.

– Vad är det med dig, Folke, frågade jag.

– Skallvärk. Så in i helvete. Är jag bakis?

– Inte vet jag, men jag känner mig lite sliten själv. Du då Nisse, hur känner du dig?

– Pigg som en mört. Har aldrig känt mig bättre. Jag är så klar i huvudet att jag nästan blir rädd för mig själv. Jag är som en Boeing, redo att starta. Tänk va, brumma upp sig högt upp i himlen och dra iväg till Hawaii eller så.

– Har du fått det där med att flyga på hjärnan? Innan du flyger iväg kanske vi skulle ta oss härifrån. Vad sägs om en liten promenad upp från den här hålan?

Folke reste sig mödosamt upp och Nisse hoppade ner från sin sten och vi började gå mot  kanten av canyonen. Vi hittade en liten stig som ledde uppför den branta sidan. Det var en rejäl stigning och Folke klagade på sin huvudvärk. Nisse däremot, gick med lätta steg. Själv svettades jag ymnigt och kände, med viss tillfredsställelse, hur kilona rann av mig. Vi gick i flera timmar och var nästan uppe när vi tog en liten paus. Vi slog oss ner och tittade på den magnifika utsikten. Strömfåran där nere såg ut som en liten bäck. Jag blev sugen på öringfiske och bestämde mig för att verkligen ge mig tid för en riktig fiskeresa.

Nisse avbröt mina drömmar:

– Fattar ni nu vad det är jag pratar om? Se allt lite så här från ovan. Som en örn. Ser ni några ödlor, sa han flinande.

– Gå du till din jävla optiker, sa Folke.

– Hur är det med huvudet, Folke, frågade jag.

– Den här promenaden har nästan tagit livet av mig, men huvudet känns fint. Det onda har dragit sig ner mot låren. Resten av mitt liv ska jag åka taxi. Så är det med det.

Ett kraftigt ljus avbröt vårt samtal. Och samtidigt med ett fruktansvärt dån kastade en enorm tryckvåg oss till marken. Vi kravlade oss upp och sprang de sista metrarna upp till kanten av ravinen. Det ringde i mina öron och jag hade blodsmak i munnen. Ur canyonen steg en kraftig rök.

– Vad fan var det där, sa Folke.

– Vet i helvete, sa jag, men jag vill härifrån. Fort som fan!

Ett hundratal meter från canyonen gick en väg och vi sprang bort till den. Jag såg ett fordon närma sig och gick ut och ställde mig mitt i vägen. Det var en buss och den kom i hög hastighet. Jag viftade med båda armarna för att få stopp på den. Den var nu nära mig och jag insåg att den inte skulle stanna så jag kastade mig i sista stund åt sidan. Bussen passerade och dammet yrde in i mina ögon. Strax efter passerade en indian på moped.

– Såg du var det var för en moppe? sa Nisse.

– En King, svarade Folke.

Vi stod och tittade på varandra. Ingen sade något mer och vi märkte knappt att en bil bromsade in vid vägkanten. Det var en röd Fiat 850 och en man öppnade dörren.

– Hej grabbar, vill ni ha lift, frågade han.

– Om, sa vi med en mun.

Mannen vid ratten bjöd oss att stiga in, Folke och Nisse i baksätet och jag där fram.

– Har ni varit nere i canyonen, sa mannen samtidigt som han lät bilen rulla igång.

– Ja, såg du smällen, frågade Folke.

– Nej, vilken smäll?

– En jättesmäll, du måste ha sett den eller hört den.

– Nej faktiskt inte.

Bilen hade nu fått upp farten och jag lade märke till att mannen inte höll i ratten, inte trampade på pedalerna och inte växlade. Ändå rullade bilen mjukt, svängde i kurvorna och växlade när det behövdes. Jag tittade snett bakåt i backspegeln och såg att Nisse också lagt märke till hur bilen körde av sig själv.

– Såg du bussen då? Som höll på att köra ihjäl oss, fortsatte Folke som tydligen inte gjort samma reflektion som Nisse och jag.

– Jadå, men den där bussen är bara att skita i. Han som kör den är både blind och döv och kan bara köra den här vägen fram och tillbaka, dag efter dag.

– Indianen på moppen, såg du den?

– Nä, var var den.

– Den kom alldeles bakom bussen.

– Nej, men jag såg hur en av örnarna kom farande på låg höjd bakom bussen. Han sket förresten på rutan, sa mannen och pekade på vindrutan. Dom där jävla örnarna, dom bara smutsar ner och är i vägen, fortsatte han.

– Hallå där, håll i ratten. Folke hade fått syn på hur bilen kördes.

– Det är lugnt. Bilen klarar sig själv. Den har nämligen autopilot.

Vi tittade på varandra. Det fanns något bekant över både bilen, mannen vid ratten och hela situationen. Jag tyckte mig känna igen alltihop. Tankarna slogs bort av att vi plötsligt stannade vid en enslig vägkrog.

– Okej grabbar, nu ska jag åt ett annat håll. Här kan ni säkert få lift, vart ni nu ska, sa mannen och vi steg ur bilen. När jag stängt dörren rullade bilen iväg. Efter att ha accelererat en liten bit lyfte bilen sakta upp i luften och försvann mot horisonten.

Nisse bröt tystnaden.

– Det var som fan.

– Ja, verkligen, sa Folke.

– Det är ju rena Walt Disney, fortsatte Nisse.

– Ja, verkligen, sa Folke igen.

– Hur fan kan han ha missat smällen? Han måste varit döv.

– Ja, verkligen.

– Konstig typ alltså.

– Ja, verkligen.

– Nej grabbar, nu vill jag ha mat, avbröt jag. Är ni hungriga?

– Ja, verkligen.

Vi klev in på den lilla vägkrogen och möttes av en otroligt skitig miljö. Väggarna var svarta av gammalt sot. Möblerna och köket stank av matos och stekflott. Fönstren var smetiga av åratals matlagning och bakom disken stod en kvinna som liknade slaget vid Verdun.

– Har dom mat som går att äta här, viskade Folke.

– Jadå, kolla där, sa Nisse och pekade på en kletig meny.

Nisse tog menyn och läste:

– Corned Beef, Special pancakes, Volture steak…

– Va?

– Vaddå va?

– Va sa du? Volture…

– Volture steak.

– Volture betyder ju för helvete gam. Serverar de gam på det här jävla stället, sa jag.

– Det har jag aldrig ätit, sa Folke. Det måste jag ha.

– Fy fan, vad äckligt, sa Nisse. Jag vill ha corned beef. Äkta amerikansk jävla pölsa. Och ett stort lass ska jag ha. Och en diet coke.

– Finns det inget annat Nisse, frågade jag.

– Få se nu… jo för fan, här är din grej. Eagles dinner, husets specialitet.

– Okej, den tar jag.

Vi beställde vår mat. Kvinnan bakom disken muttrade något till svar och visade att hon ville att vi skulle slå oss ner vid ett bord.

Vi satte oss ner och hann knappt sätta oss förrän hon serverade oss stora baljor med kaffe. Kaffet smakade hemskt och jag ställde ifrån mig det med avsmak. Nisse surplade ljudligt i sig sitt och vinkade efter mer. När vi suttit där en stund och småpratat kom kvinnan in med vår mat. Nisse fick verkligen ett lass med corned beef och Folkes gam var som tur var inte helstekt. Min måltid däremot fick mig att blekna. På min tallrik låg ett gäng friterade ödlor och min svettning kom återigen igång ordenligt.

– Grattis, sa Folke.

Jag tyckte det var något bekant med ödlor som mat, och beslöt mig i allafall att pröva. Jag tog en friterad liten sak i svansen och smakade försiktigt på ett ben.

– Riktigt gott, faktiskt, konstaterade jag. Vill ni smaka, pojkar?

– Nähä du, sa Folke. Min gam smakade förträffligt och jag håller mig till den.

Nisse tittade inte ens upp från sin tallrik utan fortsatte slafsa i sig corned beef.

När vi ätit färdigt – jag måste konstatera att jag bara fick i mig lite av min portion, inte för smakens utan mer för synens skull – betalade vi och gick ut. Det konstiga var att jag hade trott att min plånbok var borta och frågat om någon kunde lägga ut för mig. Men sedan, när jag känt efter i bakfickan, hade plånboken varit där och dessutom full med dollars.

Samtidigt som vi gick ut reste sig en stor, svartmuskig man och släntrade efter oss. Väl ute på parkeringen fortsatte han mot det enda fordon som stod där, en väldig lastbil med ett långt påhängssläp. Jag fick ett infall.

– Ursäkta mig!

Mannen vände sig om.

– Ja?

– Finns det möjligtvis någon chans att få lift en liten bit?

– Nja, vart ska ni? Jag ska västerut.

Vi tittade på varandra. Vart skulle vi egentligen?

– Hem, svarade Nisse.

– Jahadu, svarade mannen och fortsatte mot lastbilen, övertygad om att vi var ett gäng tokstollar utsläppta från Gökboet.

– Vänta ett tag, ropade jag och sprang efter honom. Vi vill visserligen hem och det ligger västerut, men det räcker om du bara kör oss en bit i den riktning som du själv ska.

– Okej, men ni ska veta att jag bara stannar en gång om dan och nu har jag haft det stoppet. Nästa gång jag stannar kommer vi att vara långt härifrån och kanske inte alls där ni vill vara.

– Bara vi åker väster ut så är allt bra, svarade jag innan vi hoppade upp i den stora lastbilshytten.

Inredningen gick i röd plysch. Ratten var stor som ett dasslock, där fanns teve, radio och stereo. Mitt på den breda instrumentbrädan fanns ett litet kylskåp och en kaffebryggare. Bakom sätena hängde ett draperi och där bakom anades en säng. Här fanns med andra ord allt som behövdes för långvarig vistelse. Lastbilen startade med ett imponerande motorvrål och det pyste ur all möjlig hydraulik. När chauffören lagt in ettan tryckte han igång CD-spelaren och ur de feta högtalarna strömmade den absolut mest avskyvärda hästjazz. Folke och Nisse gillade dock country och började omgående att digga med i låten.

Vi svängde upp på vägen och accelererade. Chauffören presenterade sig som Chuck, varvid Folke och Nisse naturligtvis refererade till Chucken (alltså Berry). Detta föll i god jord hos Chuck som till och med log ett litet snett leende när han petade i den åttånde växeln. Lastbilens trygga motor och den hopplösa countryn vaggade mig sakta till sömns. Jag drömde snart om örnar, vattenfall och saftiga stekar som flög i cirklar kring en helt naken yxkastare i Plombo. Jag fick inte något sammanhang i drömmen men vaknade just när yxastaren började slå sig själv blodig genom att hugga i sina egna lår.

Min panna var svettig och jag skakade av kyla. Motorljudet var borta, musiken likaså. Jag satt ensam i lastbilshytten. Av Chuck, Nisse och Folke fanns inte ett spår.

Jag öppnade dörren och den kalla nattluften fick mig att rysa. Det var helt tyst därute, inte några cikador, ingenting. Jag hörde ett ljud från sovutrymmet bakom sätena och drog undan draperiet. Det låg någon och sov därinne. En kvinna. Hon var definitivt inte vacker, men desto fetare. Jag drog för draperiet igen och hoppade ur bilen. Väl på marken kändes det som om allt gungade. Vi måste ha åkt väldigt långt och jag kunde inte ens ana mig till landskapet i mörkret. Jag stod där och lyssnade intensivt när jag plötsligt hörde som ett mummel. Det kom bakifrån lastbilen och jag började gå mot ljudet. Nu såg jag lite ljus som kom längst bak från påhängssläpet. Jag gick närmare.

…och sen ville ju Clinton ha sin speciella tolkning av samma motiv…

Det var Chuck som talade. Jag gick fram och fick se Nisse och Folke sitta som små vargungar, andäktigt lyssnande på Chuck som gick på:

– Men jag sa till honom att han kunde göra sin jävla tavla själv, för han var ju van vid det.

Nisse och Folke gapskrattade och märkte inte min närvaro.

– Hallå, vad har ni för er, frågade jag.

Nisse tittade på mig och sa:

– Nejmen, där är han ju. Sjusovar´n. Vem fick liv i dig?

– Inte du i allafall, svarade jag.

– Nej du. Du är ju en jävel till att sova djupt. Jag har aldrig ruskat någon så hårt som jag ruskat dig.

– Det ska väl vara tuppen, svarade jag spydigt.

– Vilken jävla tupp?

– Skit i det. Vafan håller ni på med?

– Det var hemskt vad du verkar vresig, sa Folke.

– Nästan lite intolerant, inflikade Chuck.

– Det var väl ett jävla hackande. Okej, jag börjar om. Mina herrar, får en ödmjuk varelse som den ni just tittar på, fråga varför ni har så kul och varför kan ni inte dela med er lite?

– Chucken är konstnär och han delar med sig lite av sina kulturella upplevelser, svarade Folke, snusförnuftigt.

– Jasså. Chucken är konstnär. Och vad gör du för konstigt då?

– En humorist. Läckert, replikerade Chuck. Säg nåt och jag har redan gjort det.

– Förlåt, det var dumt sagt. Allvarligt talat, målar du?

– Målar du? Skojar du? Känner du till Andy?

– Andy? Menar du Andy Warhol?

– Tror minsann inte att du är så okunnig och dryg som du verkar. Ja, jag menar Andy Warhol. Du förstår, det var Andy och jag som körde igång drömfabriken i New York, när det begav sig.

– Jag bugar och bockar. Den postmoderna kulturens vagga. Snälla, och jag menar det, berätta!

– Njae, vi har ju redan kört en repa men det finns väl lite mer att hämta.

– Varför vet jag inte vem du är. En sån som jobbat med Warhol borde jag ha hört talas om.

– Har du hört talas om Andy så har du hört talas om mig. Det är nämligen jag som gjort, i stort sett, varenda alster som bär hans namnteckning.

– Vad säger du. Menar du att Andy Warhol skulle vara en stor fejk.

– Nej, nej, nej. Andy var en jävel till konstnär. Men man kan säga att jag gjorde hans idéer verkliga. Andy hade en hjärna så stor och så jävla intelligent att det innehållet kunde fylla världshistorien del tre till tolv. Är du med?

– Visst.

– Om han själv skulle gjort alla de målningar, filmer och installationer du kan gå och se på muséerna runt om i världen borde han varit trehundrafemtio år gammal när han gick bort.

– Jag vet att han hade en massa assistenter. Visst, men nog gjorde han det mesta själv?

– Knappt en grej, svarade Chuck. Andy hade idéerna och jag talangen att genomföra dem. Vad fick jag för det? Det ska jag berätta för dig. Jo, jag fick en jävla massa stålar, en underbar tid och mitt namn är det ingen som känner till. Och vet du vad? Det är det bästa av allt.

– Är inte berömmelse och erkännande det en konstnär eftersträvar mest av allt?

– I helvete heller. Stålar. Det är det som gäller. Det vet jag, det ligger liksom i släkten.

– Chuck. Vad heter du egentligen?

– Egentligen skulle jag aldrig tala om det, men du verkar fatta lite i allafall, så jag ska säga det. Men om du nånsin kommer att kalla mig vid det namnet kommer jag att förneka allt. Fattar du?

– Ja, svarade jag lite osäkert.

– Jag döptes till Kautchuck van Gogh. Ja, jag är släkt i direkt nedstigande led till Vincent. Ingen vet att Vincent fick en son tillsammans med horan han skar av sig örat för. Theo, Vincents bror, tog hand om farfar och här är jag. Men Kautchuck är ju ett omöjligt namn så jag heter Chuck Gosch. Men kalla mig för Chucken, om du vill.

– Det var det värsta, svarade jag. Hur kommer det sig att du hamnade bakom ratten då? Det ligger ju lite långt från konstnärsskapet liksom.

– När Andy ville försvinna insåg jag att det skulle bli svårt att hålla sig borta från offentlighetens ljus. Alla som var med i gänget runt oss visste ju att det var jag som stod för det mesta. Därför stack jag redan innan Andy så att säga gick bort. Jag lämnade alla, tog en brevkurs i lastbilskörning och fick jobb hos en åkare.

– Vad menar du med att Andy så att säga gick bort?

Chuck tvekade ett tag och tog sig om hakan.

– Nja, jag har väl redan sagt för mycket. Men faktum är att Andy lever. Det som begravdes var en mycket välgjord vaxfigur som jag själv gjort det mesta av arbetet på. Det var Andys sätt att göra en snygg sorti. Att lura alla i hela världen en sista gång.

– Var är han idag då?

– Jag vet faktiskt inte, men jag fick ett lustigt vykort för ett par år sedan. det var avsänt i Egypten, närmare bestämt från ett ställe som hette Luxor. Det stod inget mer än mitt namn på baksidan och så fanns det en teckning. Den föreställde en pyramid som hade en naken hjärna på toppen. Hjärnan var dekorerad med logotypen för Campbells soppor. Det skulle vara typiskt Andy att göra nåt sånt så kanske fanns han där just då. Jag skiter faktiskt i vilket. Jag är färdig med det där och älskar att köra lastbil.

– Vad är det du fraktar, frågade Nisse som alltid har gillat stora bilar.

– Lite av varje, svarade Chuck svävande.

– Vem jobbar du åt då, fortsatte Nisse.

– Idag jobbar jag faktiskt mest åt mig själv.

– Vad menar du?

– Det var svårt att inrätta sig efter någon annan, det upptäckte jag snart när jag började jobba för den där åkaren. Jag hade ju levt så många år helt utan regler och begränsningar. Därför blev det så att jag slutade ganska snabbt.

– Men vad är det du kör idag då?

– Vill ni se?

– Självklart.

Chuck gick fram till den stora dörren på påhängsvagnens baksida, tryckte ned vredet och svängde långsamt upp den ena sidan. Samtidigt som dörren öppnades tändes ljuset inne i vagnen. Den andra sidan svängdes upp och vi såg in. Golvet var av trä. Ljust och vackert björkträ, perfekt slipat och vitsåpat. Mitt i vagnen stod en inbjudande soffgrupp i vitt linnetyg; en soffa, två rejäla fåtöljer och ett lågt träbord. På de vita väggarna hängde tavlor i alla storlekar och manér.

Vi steg in. Förundrade och tysta gick vi runt och såg det ena motivet efter det andra. På något vis kände jag igen flera av bilderna. En örn utanför en öppen järnvägsvagn. En canyon som lyste röd av kvällssolen. En buss som stod vid vägkanten och hade ett stort skotthål i bakrutan. En indian på en moped av märket King. Detta var bekant för mig, men jag kunde inte avgöra var jag hade sett bilderna.

– Är det du som gjort dom här, frågade Folke.

– Ja, svarade Chuck.

– Var får du inspirationen ifrån, frågade jag. Har du sett de här motiven eller?

– Nja, jag har sett dem i mitt inre. Jag tror inte de finns i verkligheten. Åtminstone inte indianen och den flygande bilen. Chuck pekade på en röd, flygande Fiat 850 och jag tittade på Folke och Nisse.

– Indianen kan jag inte svara för, men bilen kan du ge dig fan på. Den finns absolut, sa Nisse förundrat.

– Hur vet du det.

– Vi åkte med den igår, precis innan vi träffade dig?

– Fy fan, nu börjar det brännas, sa Chuck.

– Vad menar du, undrade Folke.

– Den sista tiden har jag fått en viss känsla av att de bilder jag sett inom mig är på väg att visa sig i verkligheten. Ta till exempel den där damen.

Chuck pekade på en lång målning av en stor kvinna som låg på rygg mellan spåren på en järnväg. Under huvudet hade hon en melon och på tåspetsarna balanserade hon en uppochnervänd Fender Stratocaster.

– Jag är nästan säker på att jag såg henne igår, just innan jag stannade för att äta på vägkrogen där jag träffade er. Men målningen är flera år gammal.

Jag gick närmare kvinnan på målningen.

– Hördudu. Skämtar du med oss eller?

– Vad menar du.

– Den här bruden ligger inne i hytten och sover just nu.

Chuck stirrade på mig.

– Vafan säger du?

– Visst. Jag kollade bakom draperiet när jag vaknade och där låg hon.

Chuck sprang iväg ur vagnen och vi följde efter. Framme vid den öppna hyttdörren stannade han upp så att vi kom ifatt.

– Jag vågar inte gå in.

– Varför då, undrade Nisse. Så lajj är hon väl inte?

– Men förstår ni inte. Om hon finns här just nu flyter ju alla mina bilder samman med verkligheten. Var är då min egen fantasi värd?

– Jag förstår inte vad du pratar om, sa Folke och svingade sig upp i hytten.

Vi hörde hur han drog bort draperiet.

– Din jävla lustigkurre. Tror du att det här är första april eller?

Folke visade sig igen i hyttdörren.

– Det här är allt som finns kvar av din madam, sa han och sträckte fram sin hand. I den höll han en magnifik örnfjäder.

– Får jag se, sa Chuck.

– Här, en alldeles äkta, vacker fjäder från en örn.

Jag kände mig yr. Det verkade som om jag visste allt men ändå inte. Kvinnan som försvann och fjädern som var kvar. Bilderna i Chucks privata galleri. Indian, Fiat 850 och Luxor. Men Andy Warhol lever och… det gick runt för mig.

– Vad hände?

Jag hörde mina egna ord samtidigt som jag blev medveten om att jag åter satt i förarhytten. Nisse och Folke satt på var sin sida om mig och Chuck körde. Det var gryning och solen höll på att gå upp i öster.

– Fan, vi blev nästan oroliga ett tag. Du svamlade en massa skit och sen tuppade du av helt enkelt.

– Vaddå svamlade?

– Du mumlade bara, vi kunde inte tyda vad du sa.

– Nähä, vart är vi på väg nu då?

– Västerut, sa Chuck. Ni skulle ju hem och det var ju västerut. Eller hur? Du, ta en sup. Du verkar behöva det.

Chuck langade över en flaska Jack Daniels och jag tog en rejäl klunk. Whiskyn värmde och skrämde upp min kropp igen. Jag tog en klunk till och kände livsandarna vakna.

– Jag fick just en idé, sa Chuck. Ni har väl inte så jävla bråttom hem?

– Njae, det beror på, svarade Folke.

– Beror på vad?

– Vad du har för en idé, såklart.

– Jo, ser ni, så här ska vi göra. Vi ska ta en liten avstickare till en liten håla som heter Luke´s Creek. Det ligger inte långt härifrån. Där finns ett litet konstnärskollektiv som håller på med lite suspekta grejor. Jag tänkte att det kunde vara kul och se vad de håller på med nu. Sen tänkte jag att vi skulle göra lite performance art när vi ändå är där.

– Performance art? Nisse såg frågande ut.

– Visst. Happening. Ett framträdande. Multi, kulti…

– Multi kulti? Nisse himlade med ögonen och förstod absolut noll.

– Skitkul, sa jag. Vafan, det måste ju hända något. Kör dit! Är det möjligen så att du har någon idé till det här framförandet?

– Det kan du ge dig fan på. Är det någon som har några idéer så är det jag.

Chuck svängde av, in på en mindre väg. Asfalten var sliten och här och var gapade stora hålor i vägbanan. Den stora lastbilen gungade fram och dammet yrde in i hytten. Jag hostade.

– Drick mer whisky, sa Chuck, och räckte mig flaskan.

Vi passerade en övergiven gammal vilda västernstad och fortsatte genom en saltöken. Efter att vi hade gjort en kraftig stigning över en ganska hög kulle rullade vi in i en liten stad, bestående av mindre stenhus och små gränder. Chuck stannade bilen och sa åt oss att hoppa ur.

– Det var här de spelade in ”För några få dollar mer” med Clintan. Han är för jävla go’ i den filmen.

En dörr i ett av husen närmast oss öppnades och en robust och kraftig varelse haltade fram till oss. Han skakade hand med Chuck och sade:

– The king is back. Och vad har du för planer?

– Tänkte ni skulle visa grabbarna här vad ni håller på med. Och sen hade jag tänkt mig en liten föreställning framåt kvällen.

– Passar oss bra. Vi har haft lite stiltje ett tag. Men du får väl börja med att presentera mig för dina vänner.

– Förlåt, sa Chuck. Det här är Carl Eagleland, ett geni och bildhuggare utan dess like.

Nisse, Folke och jag presenterade oss. Carls händer var som dasslock och greppet var hårt och bestämt.

– Okej, häng med här nu, sa Carl.

Vi följde efter honom, in genom dörren han kommit ut från. Där inne var det mörkt sånär som på en fotogenlampa som kastade ett svagt sken över lokalen. Mitt i rummet fanns ett podie och på podiet var något uppställt. Draperat med ett stort vitt skynke.

– Vad är det där? frågade Chuck.

– Mitt senaste verk, vernissage ikväll, svarade Carl klurigt.

Under resten av dagen flanerade vi omkring bland konstnärernas ateljéer. Här fanns minst trettio människor som alla arbetade med olika former av konst. Somliga målade, andra snidade, någon svetsade, en annan gjöt i brons. Alla tog vänligt emot oss och det märktes att de visste vem Chuck var. Någon syftade till och med på hans bakgrund då de diskuterade ett konstverk.

Fram emot kvällen samlades alla för en stor middag. Vi placerades längst ut på ena kortsidan vid det långa bordet, medan Chuck fick sitta alldeles i mitten. Han verkade vara någon sorts hedersgäst och trivdes bra i den rollen. Maten bestod av rejäla stekar, gratänger och mängder av vin. Stämningen steg i takt med att maten åts och vinet dracks. Folke, Nisse och jag hamnade mer och mer i utkanten för de livliga diskussionerna om konstnärsskap och kreativitet.

Efter desserten, en stor glasskreation som liknade kolossen på Rhodos, smög vi tre undan för oss själva samtidigt som de andra började samlas inne i ett av de större husen.