The Canyon – kapitel 9

“Still alive”

– Jag har Aldrig förstått mig på konst, sa Nisse när vi satte oss på en bänk utanför Carls ateljé.

– Vad då förstått, undrade Folke. Det är väl bara att titta på grejorna och känna efter om man gillar det eller inte.

– Kanske det. Men jag tycker de tjatar så förbannat om lidelse och livsfarligt skapande. Om det nu är så jävla jobbigt så kan de väl göra något annat istället.

– De är nog besatta av sitt eget ego, sa jag. Det finns väl ingen som är större egoist än en konstnär. Allt går ju ut på att de ska förmedla sina egna känslor, sina egna uppfattningar och sin egen tro.

Nisse och Folke nickade instämmande.

– Men det var god mat, fortsatte Folke och rapade.

– Jag undrar vad det är under det där skynket, sa Nisse och pekade med tummen in mot Carls ateljé.

– Det är väl nånting som vi vanliga dödliga inte kan förstå eller så, sa Folke med lätt förakt.

– Kan vi inte tjuvkika.

– Nej för fan, då blir han vansinnig. Och du såg väl hans labbar. Jag skulle inte vilja ha honom efter mig.

– Jag tycker vi kikar ändå, föreslog Nisse. Alla andra är ju upptagna där borta.

Vi reste oss upp och smög in i ateljén som var svagt upplyst av fotogenlampan. Podiet med skynket stod som tidigare. Nisse gick sakta fram och tog tag i skynkets kant. Han lättade lite på det och drog sedan bort det med ett ryck. Rummet lystes upp av ett vitt sken lika starkt som solen. Ett gigantiskt dån följde efter skenet och vi slungades ut ur ateljén, Nisse genom ett fönster, Folke och jag genom dörren. Trä- och glassplitter yrde kring oss och vi slog i marken ett tiotal meter utanför huset. Medan vi kravlade runt och kollade om vi skadat oss kom Carl och de andra rusande från det större huset.

– Vad i helvete håller ni på med, vrålade Carl som kom fram först till mig och Folke.

– Förlåt, men vi kunde inte låta bli, stammade Folke.

– Vad är ni för ena egentligen, fortsatte Carl mycket upprörd. Är ni spioner, gallerister eller tillochmed konstrecensenter kanske?

– Nej, nej, sa jag. Vi är bara vanliga killar som fått lift med Chuck och vi var nyfikna på ditt konstverk.

– Ni ska ge fan i mina grejor. Det kan gå väldigt illa annars.

Han gick iväg mot sin ateljé vars dörr och fönster gapade tomma. Huset var helt urblåst. Det enda man kunde se var att podiet stod kvar och på podiet stod en sorts figur. Den omgavs av ett kritvitt sken som strålade ut genom dörren och fönstren. Vi tog oss upp på fötterna och gick sakta tillsammans med de andra mot Carls ateljé. Alla stannade utanför huset när Carl gick in. Han tog ett par steg mot den lysande figuren.

– Hör du mig, viskade han.

Det var alldeles tyst, utom i våra öron där det fortfarande ringde efter den kraftiga explosionen.

– Hör du mig, upprepade Carl mot figuren som var ungefär en halvmeter hög och liknade ett litet barn.

Vi tittade på varandra och några skakade på huvudet som om Carl blivit tokig.

– Hör du mig! Visa mig att du hör mig!

Carl skrek mot figuren.

– Den som skriker har inga argument kvar.

Det var den lilla figuren som talade med en stämma som kunde komma från en fyraåring. Carl gick ner på sina knän och knäppte händerna.

– Tack gode Gud. Du har givit mig en son. Tack, tack.

Konstnärerna runt omkring oss blev som paralyserade. Några satte sig ned, andra ställde sig på knäna med knäppta händer. Carl grät och snyftade. Chuck rusade fram till Carl och tog tag i hans axlar. Med skälvande röst skrek han:

– Carl, Carl, vad i helvete har du gjort?

– En son, en son, jag har fått en son, snyftade Carl fram.

– Du är inte klok. Jag har ju för helvete varnat dig för det här! Du leker med krafterna.

Chuch begravde ansiktet i sina händer.

– Jag har kraften, jag har fått mig en son.

Carl kröp på sina knän fram till figuren och lade sina armar runt den. I samma ögonblek smälte han ner till en brun sörja som flöt ut över podiet.

– Fan, Carl, jag varnade dig! skrek Chuck och ryggade tillbaka.

Den lilla figuren rörde sig och det gick ett sus bland konstnärerna. De delar som liknade ben började plötsligt växa och figuren sköt i höjden. Minst ett par meter. Hela höljet var som ett slags gipsmaterial som nu började spricka upp. Samtidigt avtog det vita sken som omgivit den. Två långa armar började frigöra sig och jag kunde se att det såg ut som vanlig människohud, fast grövre. Överkroppens dimensioner växte och blev proportionerliga till de långa benen. Kvar fanns dock det lilla, vita huvudet. Figuren, eller var det var, började åter tala. Med samma barnsliga röst.

– Så, ni är konstnärer? Vilken bedrövlig samling. Ni har långt fram till den sanna konsten.

Flera av dem som stod runt omkring började springa därifrån.

– Stanna, ni behöver lyssna på det här, sade den numera närmare tre meter långa figuren.

– Ni självupptagna små kryp som gör allt så besvärligt. Lyssna nu noga. Vem tror ni att ni är? Tror ni att ni har någon som helst betydelse i det stora sammanhanget? Vem behöver er? Vad gör ni för gott i världen?

– Utan konsten går världen under, sa Chuck.

– Ha, vilket nys. Vilken värld? Och vad menar du med att gå under? Världar har kommit och gått i oändlighet. Vad är det som säger att detta här, där ni befinner er, är den absoluta världen?

Chuck var tyst, och alla andra också.

– Nej, just det. Det minsta man kunde begära var ju att ni, konstnärer som ska vara så öppensinnade, hade lite större inblick i existensialismens teorier.

– Fan, jag är skitskraj, viskade Nisse.

– Vi sticker. Nu, väste Folke fram.

– Håll käften, det här är inte över än, sa jag och såg hur figurens lilla huvud började expandera.

Det svällde i alla sina delar och antog efter ett tiotal sekunder en vuxen mans ansikte. Dragen var otvetydigt Andy Warhols och det omisskännliga vita håret stod som vanligt som en kvast runt huvudet.

– Andy, skrek Chuck. Är det verkligen du?

– Det kan du ge dig fan på, svarade Andy.

– Hur har det här gått till?

– Jag kan tyvärr inte berätta det för dig eller någon annan, inte än, men jag kan säga att jag hittat vägen till evigt liv.

Småmumlet som brutit ut då ansiktet antog Andys drag tystnade. Alla stirrade på den tre meter höga varelsen som hade Andy Warhols ansikte och tydligen också hans själ. Chuck bröt tystnaden.

– Kan du fortfarande skapa?

– Tyvärr. Det som jag kallar min kropp lyder inte min hjärna. Därför är jag oförmögen att utföra några som helst övertänkta handlingar rent fysiskt.

I samma ögonblick svepte hans högra arm iväg och knockade den konstnär som stod närmast. Övriga tog instinktivt ett steg bakåt.

– Men jag kan tänka, prata och se, fortsatte Andy. Och det jag ser gör mig förbannad. Till och med Carl hade ju tappat glöden, annars hade han inte låtit sig rinna bort på det där vidriga sättet.

När han sa ordet glöden kändes det bekant och jag började fundera medan Andy pratade vidare om konstens villkor. Vad fanns det hos Andy, Chuck och Glöden som fick mig att reagera? Jag minns en resa, en canyon, ett hav och fick några suddiga bilder av olika människor. Mina tankar gick vidare…

– …eller hur? Du därborta!

Jag rycktes upp ur mina funderingar av att Andy tydligen talade direkt till mig.

– Förlåt, vad sa du?

– Jag sa att du vet väl vad Glöden betyder för inspirationen, livslusten och hålligånget?

Jag visste inte vad jag skulle säga, men Nisse bröt in i samtalet.

– Var kommer du ifrån egentligen? Är det ett sorts trick eller nåt?

– Jag kan inte berätta något, det sa jag ju. Jag kan bara säga hej från Greg. Han säger att allt är okej.

En ny minnesbild dök upp för mig. Greg! Jag kände bara en kille som hette Greg och han bodde i Australien. Kom Andy från down under? Mina tankar rycktes bort av att Andy började röra på sig. Kroppen åmade sig i otäcka konvulsioner. Halsen virades runt flera varv. Knäskålarna trycktes bakåt som benet på en lemur. Håret på huvudet drogs in i svålen. Munnen öppnades mödosamt.

– Jag måste lämna er nu. Kan inte vara på en och samma plats i mer än ett par minuter. Se till att prestera något vettigt om ni vill kalla er konstnärer. Jag kommer att kolla er från min sida. Glöm inte att….

Han försvann mitt i meningen. Tyst och utan en enda ljuseffekt var han plötsligt försvunnen. På podiet stod ett tomt litet glas och i glaset stod en våt pensel. Det var allt som var kvar. Andy var borta.

– Kom, Folke tog tag i min arm. Det är dags att vi också lämnar det här stället.

Jag tittade på honom och såg samtidigt Nisses ryggtavla hasta iväg.

– Men Chucken då?

– Vi skiter i Chucken och hans kompisar. Dom kan fan få leka på bäst dom vill, men jag gillar inte något av det här. Kom nu för helvete!

– Vart ska vi då?

– Bry dig inte. Följ med Nisse och mig nu bara.

– Jajajajaja, det var då fan vad ni har bråttom. Ni har väl tänkt någon jävla ökenvandring, eller?

– Besservisser, sa Folke och slet i min arm.

Nisse hade rundat hörnet på ett hus och var halvvägs ner i en gränd. Folke och jag skyndade efter. Vid det sista huset i gränden öppnade Nisse dörren och gick in.

– Kom igen nu, sa han.

Vi steg in i det lilla huset. Det var alldeles becksvart därinne.

– Här är det, precis som han sa.

Jag hörde Nisses röst, men kunde inte se honom. Jag kunde inte urskilja någonting i mörkret.

– Bra, sa Folke.

– Vafan håller ni på med, frågade jag.

– Se upp här nu. Jag öppnar luckan nu, sa Nisse.

Jag kände någon ta tag i min arm. Det var Folke igen.

– Stanna där!

I det samma strålade ett svagt ljus upp från golvet. Det var alltså en golvlucka Nisse öppnat. Jag kunde se honom stå böjd över det fyrkantiga hålet.

– Okej, grabbar, det här är jätteduktigt, men berätta nu för mig vad det är frågan om.

– Vi ska härifrån nu, fattar du väl, svarade Nisse.

– Jo, jag tror att jag har fattat det, men hur visste ni om det här huset och luckan och vafan har alltihop med något att göra?

– Gå nu ner i hålet, efter Nisse, så ska jag berätta för dig. Men passa dig för stegen är lite murken. Så här är det, förstår du. När du satt avsvimmad, eller vad du nu var, i bilen mellan Nisse och mig så snackade vi lite med Chucken. Det var i det sammanhanget han beskrev en liten stenstad med ett hus med en lönngång. I detsamma vi kom hit förstod vi att det var den här stan han pratade om och hans beskrivningar stämde så bra så det var inga problem att hitta huset. Att sen det visade sig sant med lönngången var ju ett rejält plus.

– Men vad ska vi med en lönngång till? Vi kunde väl bara gett oss iväg. Jag menar, bara tagit vägen tillbaka. Liftat eller nåt.

– Man missar väl inte en rejäl utmaning, sa Nisse. Vad är det med dig? Har du tappat stinget?

– Har hela huvet fullt av Andy Warholar och Greggar, svarade jag.

– Det är något speciellt med den här lönngången, ser du, sa Folke hemlighetsfullt.

– Vaddå då?

– Den grävdes av tre navajoindianer för ett par hundra år sedan. De satt fångna i det här huset. De var gisslan i en fejd mellan mexare och navajos och tiden började rinna ut för dem. De fann helt enkelt ingen annan lösning än att gräva sig ur skiten.

– Du menar att de klarade sig genom att gräva sig ut? Precis som i ”Trähästen”.

– Klarade sig? Nej, för helvete! De lyckades gräva sig upp på fel ställe. De råkade komma upp mitt på arkebuseringsplatsen, en bit utanför stan. Fan, där stod mexarna och knäppte dem som sparvar på en pinne. Mitt i pallet, ett-två-tre bara. Tjoff, tjoff. En jävla otur, faktiskt.

– Så vi kommer upp på en arkebuseringsplats nu då?

– Nänänä. Det finns mer att berätta. Navajosarna stötte på ett enormt system av gångar härnere. Det fanns så många och långa gångar att de blev alldeles kollriga. Det var därför de grävde sig upp. Mexarna var nere och kollade, men insåg att de skulle gå vilse hela bunten om de gick ner så de plomberade ingångarna. Ingen skulle få gå ner här och riskera ett evigt irrande. Historien kunde ha slutat där om det inte hade varit så att en av konstnärerna i kollektivet stött på en indian här ute i öknen. Indianen och han blev bundis och det var så han fick höra berättelsen om ”De eviga”.

– ”De eviga”?

– Ja, lyssna nu. Myten säger att navajoindianernas själar ständigt vandrar här nere i gångarna. Det var bara kropparna som mexarna knäppte. Själarna far omkring härnere för evigt. Det sägs också att de vaktar den gudomliga rikedom som finns härnere. Konstnären lyckades efter flera års sökande att lokalisera gången under huset och bestämde sig för att ta sig ner i den. Det var han som gjorde iordning luckan. Under stort pompa och ståt, ja kalla det happening, invigdes hela härligheten. Konstnären gick ner och är sedan den dagen spårlöst försvunnen. De andra i kollektivet fick en jävla respekt för det här tunnelsystemet och har sedan dess inte vågat öppna luckan.

– Konstigt, sa jag.

– Visst är det, sa Folke.

– Konstigt att vi inte behöver några ficklampor eller någonting sånt.

– Det har du tamejfan rätt i. Vi ser ju ändå. Lite skumt är det allt, men var kommer ljuset ifrån, sa Nisse och vände sig om och fånstirrade.

Vi snubblade vidare i dunklet. Ibland kom vi till ett vägskäl, diskuterade en stund om vägvalet och fortsatte sedan framåt. Nisse och Folke andades tungt i den unkna luften och allteftersom tiden gick kändes det mer och mer instängt.

– Kommer vi aldrig fram till nånting, stönade Nisse. Jag börjar bli trött.

– Kom igen, häng i, försökte jag uppmuntra.

– Jag är också lite trött, stånkade Folke som hade ett par kilos övervikt att släpa på.

– Okej, grabbar, fortsatte jag. Vi kan vila en stund men jag tror ändå att vi ska försöka ta oss ut härifrån så fort som möjligt. Jag trivs inte speciellt bra, gör ni?

– Okej, då. Vi fortsätter, svarade Nisse surt.

Timmarna gick och vi gick på. Som tur var hade vi ätit oss ordentligt mätta i konstnärskollektivet, men törsten började bli påtaglig. Gångarna var heller inte helt lätta att gå i. Ibland kom vi till branta uppförsbackar som avlöstes av lika branta nedförslutningar. Svetten lackade och vi andades tungt alla tre. Plötsligt öppnade sig tunneln vi gick i och övergick till ett stort öppet rum. Det var högt i tak och minst femtio meter från ena sidan till den andra. Mitt i rummet fanns en liten fontän där det rann friskt vatten kring en liten staty. Statyn var en perfekt kopia av en indian, förmodligen en lämning från navajotiden.

– Underbart, vatten, ropade Folke och sprang fram till fontänen.

Nisse och jag följde efter och snart hade vi druckit oss otörstiga. Vi satte oss ned intill den lilla pölen som bildats runt fontänens fot.

– Kolla, ett hål ut, sa Nisse och pekade rakt uppåt.

Mycket riktigt. I takets mitt fanns en hål, omkring en meter i diameter och utanför kunde vi se solens strålar. De föll rakt in genom hålet och bildade en rund ljuskägla på ena väggen. Problemet var bara att det var minst tjugo meter upp till hålet och det fanns inte minsta sten att stiga på eller ojämnhet i väggen att klättra på. Vi konstaterade snabbt att det skulle bli svårt att nå upp till hålet och det hastigt funna hoppet förvandlades snabbt till misströstan.

– Fan också, suckade Folke. Är vi fast här nere eller?

– Nejdå, på nåt sätt ska vi ta oss ut, svarade jag. Det gäller bara att inte tappa sugen. Det måste ju finnas en utgång till.

Just när vi satt och pratade exploderade den lilla vattenpelaren i fontänen och en kaskad av vatten skickades upp mot taket. Däruppe fortsatte vattnet ut genom hålet och efter ett par sekunder var allt lika lugnt som innan. Genomblöta tittade vi på varandra. Det var alltså så som hålet hade bildats. Regelbundna utbrott i vattenkällan hade först gnagt ur hela rummet och sedan gjort ett hål i taket. Detta kunde bli vår räddning. Kraften i vattenkaskaden kunde säkert bära en av oss åt gången upp till taket och sedan ut genom hålet. Det gällde bara att pricka rätt.

Vi resonerade om riskerna och kalkylerade de olika infallsvinklarna mot taket. Efter ett par minuter kom en ny kaskad, lika kraftig och exakt i sin riktning som den första vi sett. Vi beslöt att testa vid nästa kaskad. Jag valdes till testpilot eftersom jag var smalast och löpte minst risk att fastna i hålet. Jag satte mig på huk med baken just ovanför den lilla indianens vattenstråle. En minut passerade och just som mjölksyran i låren började bli för svår kom kaskaden. Jag lyftes obevekligt uppåt. Strålen piskade mot baken och jag lyckades rikta den värsta bearbetning mot ena skinkan för att förhindra lavemang. Uppe vid taket sträckte jag armarna med händerna ihop över huvudet för att lättare komma in i hålet och hamna rätt. Allt gick på några sekunder. Plötsligt for jag igenom hålet, skrubbade axlarna mot kanterna och flög sedan ett par meter rakt upp i luften. Kraften av kaskaden avtog snabbt och jag landade på ryggen en liten bit från hålet. Kroppen kändes hel, även om baken var lätt massakrerad och jag var helt plaskblöt. Jag reste mig och gick fram till hålet.

– Hur gick det, hördes Nisses avlägsna stämma.

– Det gick fint, var beredda på nästa stråle och se till att pricka rätt i hålet.

Jag tittade mig omkring i väntan på att Nisse skulle komma utfarande. Jag stod i ett grustag. Runt omkring mig reste sig väldiga grus- och sandhögar. Stora lastbilar och dumpers var parkerade runt en liten byggnad ett par hundra meter längre bort i grustaget. Miljön och geografin var helt olik den som vi lämnat bakom oss när vi steg ned i navajoindianernas labyrint. Var var vi?

Mina tankar avbröts av att en ny vattenstråle började visa sig i hålet. Strax efter kom ett par händer, armar, axlar och så Nisses flinande ansikte. Jublande sprutades Nisse upp ur hålet tillsammans med tusentals liter vatten. Han hade alltid tyckt om att bada. Plötligt dog strålen och Nisse damp tungt i backen.

– Det var jävligt häftigt, skrattade han medan han reste sig upp. Jag höll på att missa hålet. Fan vad det gör ont i baken.

Vi gick fram till hålet tillsammans och ropade ned till Folke.

– Okej Folke. Sätt dig i färdigställning och rikta in dig mot hålet.

– Jag tror jag är för tjock. Hans stämma hördes svagt och Nisse och jag tittade på varandra. Förmodligen låg Folkes kroppshyddas diameter just i närheten av vad hålet kunde släppa igenom, men vi hade inte många andra valmöjligheter än att låta honom pröva.

– Det är lugnt, du kommer igenom, sa jag tröstande. Bara du siktar in dig rätt.

– Nu kommer jag.

Kaskaden startade med ett dån och vi flyttade oss från hålet. Efter någon sekund såg vi Folkes händer, armar, huvud, axlar, bröstkorg… Sedan satt han fast.

– Helvete, vad ont det gör.

Folke skrek som en stucken gris när vattenkaskaden, som hade gnagt ur ett helt rum och sedan gjort hål på själva jordskorpan, nu hamrade på mot hans bak.

– Fäll ut armarna för helvete, så du inte åker ned igen, skrek Nisse. Vattnet slutar snart.

Folke sträckte ut armarna och fortsatte skrika i högan sky. Efter ytterligare ett par sekunder dog dånet från kaskaden bort och Folke andades ut.

– Fy fan grabbar, det här klarar jag inte en gång till. Se till att få mig ur det här jävla hålet.

Nisse, som är en rådig man, sprang med älgakliv bort till en av de stora lastbilarna och fick igång den direkt. Han backade tillbaka till hålet och vi knöt fast en stabil stålvajer från lastbilens vinsch runt Folke.

– Okej, sätt igång, sa jag, och Nisse klättrade tillbaka in i hytten.

Vajern sträcktes och drog åt allt hårdare kring Folkes buk. Folke började gnälla och övergick snart till att skrika högt. Plötligt for han upp ur hålet som en kork ur en flaska, gjorde en frivolt i luften och hamnade sedan på fötterna likt en katt.

– Det var som fan, sa jag. Välkommen till världen.

Samtidigt dånade en ny kaskad upp ur hålet och dränkte oss i det härliga vatten som blivit vår räddning. Vi skrattade högt alla tre.

– Vad i helvete håller ni på med?

Rösten tillhörde en man som kom gående från den lilla byggnaden där Nisse hämtat lastbilen. Bakom honom kom ett tiotal andra män. Alla i rutiga skjortor, blåjeans och röda bygghjälmar.

– Badar lite, fnittrade Nisse.

– Vafan gör ni med vår lastbil?

Mannen var nu framme vid oss och han verkade inte vara på speciellt bra humör.

– Ni får förlåta oss, men vi var tvungna att få upp Folke ur hålet, sa jag.

– Folke? Ur hålet? Vem fan är Folke och hur hamnade han nere i hålet och hur är vår lastbil inblandad?

Jag bestämde mig för att berätta för honom och de andra gubbarna, som nu stod i en ring runt omkring oss. Men jag nämnde inget om konstnärskollektivet, Andy och allt det andra komplicerade. Utan jag gav sken av att vi var tre vilsna turister som kommit ifrån gruppen och förirrat oss ner i några oändliga gångar som vi nu äntligen sluppit ut från.

– … så ligger det till. Och ni anar inte vad vi är glada över att vara här uppe och träffa er. Kan ni möjligen tala om för oss var vi befinner oss, avslutade jag.

– Det var ju en jävla historia. Och vilken tur att ni inte snurrade runt därnere för någon vecka sedan. För då hade ni nog blivit kvar i gångarna. Det här hålet upptäckte vi först igår så det är bara någon dag sedan vattnet bröt igenom liksom.

Mannen var nu på ett mycket bättre humör. Ja, han verkade tillochmed trevlig. Han sträckte fram handen och presenterade sig.

– Bob Marley heter jag, ja precis som rastakillen, men det är inte jag. Jag bara heter likadant. Jag är förman här i grustaget i Little Paradise. Här gräver vi upp en massa sand och skeppar vidare ut i världen. Har du en aning om hur mycket kattsand vi exporterar?

Jag skakade på huvudet och Bob fortsatte prata:

– Och kattsand är ju bara en del av det vi säljer. Akvariesand, gjutsand, sandlådesand, Baskarpsand… ja allt. Vi har det. Detta är Seppen Sheldons guldgruva. Juvelen i Sheldon Sport & Entreprenad.

– Sport & Entreprenad? undrade jag.

– Ja, det är Seppen Sheldons firma och han är ju en jävel på ping-pong så han har tagit fram en speciell gummiblandning för ping-pongracketar. Med sand i då förståss. Det lär bli en jävla skruv på bollen. Problemet är att det sliter på bollen så in i helvete så det funkar inte riktigt men Seppen jobbar på det.

– Det är inte så att man skulle kunna få lift härifrån? Vi skulle nämligen gärna komma till lite civiliserade trakter, frågade jag.

– Jo för fan, det ska gå en bil om en timme. Ni kan åka med.

– Finns det någon toa här, frågade Folke. Jag har på känn att jag är lös i magen.

Nisse och jag tittade på varandra och började gapskratta.

Efter att Folke klarat av sitt toalettbesök blev vi bjudna på öl och mackor i en barack. Bob tyckte vi såg för sjaskiga ut, smutsiga och dyblöta som vi var, så han försåg oss med rena kläder. Blåjeans och rutiga skjortor. Vi fick också var sin baseballkeps med reklamtryck. ”Sheldon Sport & Entreprenad” stod det i snirkliga, broderade bokstäver. Vi tackade för hjälpen och satte oss i lastbilen tillsammans med chauffören, som hette Anders Borg. Sen bar det iväg.

Jag måste ha somnat med en gång för jag minns inget av färden förrän jag vaknade av Folkes snarkningar. Han sov med huvudet vilande mot min axel. Hans mun var vidöppen och placerad snett nedanför min näsa. På andra sidan sov Nisse lika hårt. Han höll ena armen om min midja. Jag satt som i ett skruvstäd. Anders rattade på och utanför var det kolsvart natt. I strålkastarnas sken skymtade rullande buskar som hastigt passerade över vägbanan. Det var en ganska bred asfaltsväg och jag kände hur blåsten emellanåt tog ett rejält tag i den stora lastbilen.

– Jasså, det är till att ha vaknat nu, sa chauffören Anders. Har du sovit gott?

– Ja, jag var helt slut.

– Vart är ni på väg egentligen?

– Vi ska hem, tror jag.

– Var har ni varit då? Innan ni kom ner i de där gångarna?

– Vi har varit runt på lite olika ställen. En sorts semester.

– Han där, sa Anders och pekade på Nisse, han har pratat om en restaurang i sömnen. Han har kallat den för sin lilla mexicorestaurang.

– Ja, han har faktiskt en egen krog. I Bakersfield.

– Är det dit ni ska nu då?

– Kanske. Är du på väg ditåt?

– Ja, åt det hållet, men inte ända fram.

Samtalet tystnade och det enda som hördes genom motorbrummet var Nisses och Folkes taktfasta snarkningar. Vinden slet fortfarande i lastbilen som trots sin tunga last gungade till då och då i de hårda byarna.

– Det är George, sa Anders plöstligt.

– George?

– Orkanen George är på väg in från havet och han skulle nå fram till våra trakter nu på morgonen. Tydligen har han ödelagt det mesta på sin väg och utmed kusten är städerna evakuerade. Har ni inte hört talas om George?

– Nä, vi har varit borta från nyhetssändningarna ett tag.

– Jo, det har dött en massa människor där George dragit fram. Både ute på havet och utmed kusterna. Ett stort kryssningsfartyg gick i kvav för ett par dar sedan. Alla passagerare försvann i djupet. Åtminstone tror man det eftersom inga överlevande har hittats.

– Det var som fan.

Nisse och Folke började röra på sig. Smackande öppnade de ögonen och sträckte på sig.

– Var är vi, frågade Nisse med dålig andedräkt.

– Vi är snart framme där ni ska kliva av, svarade Anders.

– Fan vad det blåser, reflekterade Folke och tittade ut genom vindrutan.

Vi kunde se gryningen möta oss i öster och trots blåsten var himlen alldeles klar. Lugnet före stormen, så att säga. Anders böjde sig fram och satte på radion och vi lyssnade till nyheterna. Det mesta handlade om George och prognoserna om exakt var han skulle gå fram. Bakersfield nämndes och vi tittade på varandra.

– Undrar om min lilla restaurang kommer att stå kvar när vi kommer dit, sa Nisse med darr i stämman.

Vid ett vägskäl bromsade Anders in sin lastbil.

– Okej grabbar, om ni ska till Bakersfield skiljs våra vägar här. Jag ska norrut och Bakersfield ligger åt andra hållet. Ni får säkert lift.

– Kan jag hänga med dig, undrade plötligt Folke.

Anders tittade förvånat på honom.

– Javisst.

– Jag känner nämligen att det är dags för mig att pröva en egen väg. Det var som om något lossnade inne i mig när jag satt fast i det där hålet och jag tror att jag kan utvecklas mera om jag gör någonting själv just nu. Hoppas att ni förstår mig grabbar?

Nisse och jag tittade häpet på varandra. Folke och Nisse hade varit kamrater och i princip levt tillsammans under hela livet. Det här kom sannerligen plötligt. Samtidigt kändes det helt rätt att Folke gick sin egen väg, åtminstone för ett tag.

– Det är okej, sa Nisse och tog Folkes hand. Vi ses säkert snart igen och du vet ju var jag finns.

Jag kramade Folke och önskade honom lycka till.

Vi tackade Anders för skjutsen och hoppade ur lastbilen. Den satte sig sakta i rörelse och genom bakrutan i hytten såg vi hur Folke vinkade till oss innan han flyttade intill Anders och la armen om hans axlar. Jaha, det hade alltså hänt nåt mellan Folke och Anders som vi helt hade missat. Kul för dem!