Du förresten, jag tror jag såg dig häromdagen. Du satt mittemot mig på tunnelbanan. Trött, och helt uppslukad av dina egna tankar med en blick lika spegelblank som isen på en vacker insjö en kall vinterdag. Lika nollställd som jag antagligen. Jag som själv satt gömd bakom min tidning och smygtittade på dig. Denna grå dysterhet. Vad är det egentligen som ligger bakom den. Sug på den sura karamellen ett tag. Jag menar det är ju inte bara på tunnelbanan som man stöter på den utan lite överallt. Jäktade trötta ansikten som bara svischar förbi. Näst intill springer omkull en. Känner du precis som jag ibland som om det vore som om du inte existerar i andra människor ögon. Att man får lust att nypa sig själv i armen.
Nyp dig i armen. Jag har redan hunnit göra det några gånger idag så nu är det din tur. Men.. visst fan existerar vi bägge två så att det bara knakar om det. Fulla av liv, precis som han som jag tänker berätta för dig om här:
Han var tvungen att resa hem så han kunde inte hänga med på matchen.
När han kom ut till flygplatsen visade det sig att det var något tekniskt problem med planet så avgångstiden blev uppskjuten till klockan 22.00 samma kväll.
Han skulle alltså hinna se matchen med god marginal.
Slutsålt och inte skymten av en svartabörshandlare.
Hängde på sig sin kamera och slängde upp ett gammalt busskort i synen på vakten vid ingången till pressläktaren:
– Swedish press.
Gled in på stadium tillsammans med de andra fotograferna och fixade en bra och synlig plats åt sig bakom ena målet.
Vid det laget hade polarna på läktarn upptäckt honom.
Gick därför fram i halvtid och intervjuade det ena lagets stora stjärnspelare.
Ögon stora som klot på polarna och själv fick han till och med sitt intervju offer att sända en personlig hälsning till alla sina svenska fans.
Ole´!
Perfekt med andra ord! Bättre kunde det inte bli!
Om han bara hade kommit ihåg att sätta på bandspelaren..